Johanna Hedenberg: ”Ferrante blir nästan som ett visitkort”

Neapelkvartettens svenska översättare Johanna Hedenberg berättar om hur det har varit att arbeta med Elena Ferrantes både hypade och hyllade romansvit.

Elena Ferrantes romanserie Neapelkvartetten har gjort internationell succé det senaste året. De fyra böckerna har blivit storsäljare som har sålt i miljontals exemplar världen över. Den fjärde och avslutande boken, Det förlorade barnet, släpptes på svenska i juni och tidigare i våras kom nyheten att romansviten ska bli tv-serie i fyra säsonger.

Ferrantes svenska översättare heter Johanna Hedenberg, och hon berättar att det speciella med just den här översättningen inte så mycket har handlat om själva texten, utan snarare om de yttre omständigheterna med all uppmärksamhet och en viss tidspress. Redan när Johanna arbetade med den första boken började det skrivas om Ferrantes författarskap, och förväntningarna var höga redan från början. Samtidigt ändrades utgivningsplanen så att de övriga tre delarna fick översättas snabbare än planerat. Detta orsakade en viss press.

– Att man ibland blir stressad eller tvivlar lite på sin förmåga är väl naturligt i alla arbetsprocesser, men det som har varit speciellt nu är att från början veta att så många läser böckerna och att de är väldigt viktiga för förlaget. Aldrig tidigare har jag varit så orolig för att inte klara deadline eller inte göra en tillräckligt bra översättning. Men samtidigt blev jag förstås alltmer förtrogen med språket och historien under arbetets gång, och på slutet var det lättare och mer lustfyllt, säger Johanna Hedenberg.

Hon säger att många menar att Ferrantes språk är enkelt – en del kallar det olitterärt och de flesta verkar tycka att det är lättläst. Men den lättheten har inte alltid varit enkel att få till i översättningen.

– Jag har ibland jobbat ganska mycket med att få flyt i långa meningar, och med beskrivningar av olika sinnestillstånd och känslolägen. De beskrivningarna fyller en viktig funktion i berättelsen och sticker samtidigt ut genom en mer abstrakt stil och ovanliga formuleringar. Annars har den största utmaningen med Neapelkvartetten varit att ha överblick, hålla konsekvensen och följa alla trådar både språkligt och innehållsmässigt. Serien bör betraktas som en helhet, en enda lång roman snarare än fyra fristående delar.

Vad har Neapelkvartetten inneburit för dig som översättare?
– Något helt nytt är att jag har fått framträda i alla möjliga sammanhang, i panelsamtal, på bibliotek, i en podd, och även blivit intervjuad, som nu. Det har varit väldigt roligt och gett en extra dimension till arbetet. Fler känner väl till mitt namn nu och Ferrante blir nästan som ett visitkort om jag presenterar mig som översättare, eftersom även många som inte läst böckerna har hört talas om dem. Ändå tror jag inte att min arbetssituation förändras så mycket – jag blir mer känd för allmänheten, men förlagen har redan koll på vilka som översätter italiensk litteratur, vi är inte så många i Sverige. Jag översätter också från andra språk och jag har varit lyckligt lottad och haft gott om uppdrag. Skillnaden blir kanske att jag kan kosta på mig att bara tacka ja till det jag helst vill göra.

Elena Ferrante är en pseudonym, vars verkliga identitet hölls hemlig tills den förmodades ha avslöjats av en nyfiken journalist hösten 2016. Detta orsakade en debatt om författares rätt att vara anonyma. Varken Johanna eller Ferrantes svenska förlag Norstedts har vetat mer än någon annan om personen bakom pseudonymen.

– Det italienska förlaget och den person som pekats ut har ju inte heller bekräftat att avslöjandet stämmer, så jag kan fortfarande inte säga att jag är säker på författarens identitet. Jag förstår både dem som är nyfikna på människan bakom böckerna och dem som blir upprörda över att anonymiteten inte respekteras, men för mig spelar det inte så stor roll vem författaren är och mitt arbete har inte påverkats av att hen skriver under pseudonym, jag har hela tiden kunnat ställa frågor om översättningen via agenten, säger Johanna.

Lika delar hantverk och språkkänsla

Johanna Hedenberg har sedan hon inledde sin översättarkarriär på 90-talet arbetat med både facktexter och litterära texter, men hon kan inte påstå att hon föredrar någon särskild genre framför andra. Olika genrer för med sig sina egna svårigheter.

– Ibland har jag stött på oväntade utmaningar i skenbart enkla romaner, när det plötsligt dykt upp ordlekar, svårbegripliga referenser eller långa stycken med rimmad vers. Helst vill jag varva olika typer av texter, jag tycker om variation och att lära mig nya saker.

När man översätter skönlitteratur är en viktig del i arbetet att ta hänsyn till författarens egen  ton och stil. Jag ber Johanna förklara hur hon tänker kring det, och hon säger att hon inte har någon särskild strategi utan bara försöker vara så noggrann och lyhörd som möjligt, det handlar om lika delar hantverk och språkkänsla.

– Jag brukar läsa hela boken innan jag börjar översätta och sen läsa om en bit i taget flera gånger, anteckna, fundera och göra research innan jag översätter den. Vissa översättare gör en snabb råöversättning och som de sen går igenom många gånger, men jag försöker få det så färdigt som möjligt från början, liksom smälta och bearbeta texten och språket innan jag fäster dem på skärmen.

Ökat intresse för översättning

Översättare är en yrkeskår som arbetar lite i skymundan, menar Johanna, men hon tycker att det har hänt en hel del genom åren. Intresset för och medvetenheten om översättning har ökat både inom branschen och hos allmänheten, och det finns flera orsaker till det. Numera finns det flera översättarutbildningar i landet och översättningens praktik och teori har blivit ett alltmer etablerat forskningsområde, vilket på sikt påverkar yrkets status. Översättning och översättare lyfts fram till exempel på litteraturfestivalen Stockholm Literature och det nya programblocket Rum för översättning på bokmässan i Göteborg.

– Och sist men inte minst har Författarförbundets översättarsektion länge arbetat för att förbättra översättarnas villkor och öka synligheten. Nu har dock Förläggareföreningen sagt upp det ramavtal som har reglerat våra arbetsvillkor och arvoden. Avtalet har inneburit en stor trygghet för översättarna, så det är ett bakslag och väcker oro inför framtiden.

Fortfarande har översättare mycket att önska vad gäller synlighet och uppmärksammande i media. Enligt Johanna tar de flesta recensenter inte upp översättningen, vilket också har varit fallet med Neapelkvartetten. Men tack vare det stora antalet recensioner av Ferrante har också Johanna fått fler omnämnanden än hon är van vid. Detta har tillsammans med olika framträdanden och intervjuer gjort att hon fått stå i rampljuset mer än hon någonsin kunnat föreställa sig. Hon säger att det ibland har känts konstigt, eftersom de här översättningarna egentligen inte har varit svårare eller blivit bättre än hennes tidigare. Och under samma period har andra översättare gjort stora prestationer som kanske inte uppmärksammats efter förtjänst.

– Men jag är naturligtvis glad för att min insats lyfts fram, och förutom att det är bra för mig personligen hoppas jag att det bidrar till mer synlighet för översättare överlag. Den kunskap vi översättare bygger upp när vi arbetar med ett författarskap skulle kunna utnyttjas mer i olika litterära sammanhang – inte bara när författaren skriver under pseudonym, säger Johanna.

Foto: Kristina Hedtjärn