Den 3 december släpptes Denna dagen, ett liv – en biografi över Astrid Lindgren på den svenska marknaden med Norstedts som utgivare. Från start har boken fått lysande recensioner och som första biografi över Astrid Lindgren sedan 1977 har Jens Andersen skapat ett mästerverk.
Med en bakgrund som litteraturredaktör på Berlingske och med en del biografier bakom sig är Jens Andersen en skicklig berättare som på ett enkelt sätt tydliggör människan bakom fasaden. Andersen är en ödmjuk man som brinner för livsöden, intressanta personer och spännande berättelser. Trots sina tidigare kritikerrosade biografier var det för honom inte en självklarhet att även denna bok skulle bli väl mottagen.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
– Det känns lite nervöst, därför att det ju är Astrids eget land och här finns ju experterna. Men det känns bra. Jag är jättenöjd med boken och det har varit en resa att få skriva den. Astrid har varit i mitt liv sedan jag var barn, när min mamma läste Karlsson på taket för mig och sedan genom livet när jag läste för mina egna barn när de var små.
Under sin karriär som journalist fick Jens Andersen möjligheten att intervjua Astrid Lindgren 1990, och han berättar hur det mötet födde en fascination hos honom:
– Jag blev fascinerad av henne på ett annat sätt än andra jag intervjuat innan. Hon hade en fantastisk utstrålning och karisma. Hennes sätt att lyssna och att vara närvara var så fantastisk med henne. Hon levde verklige i nuet och det kände man verkligen när man satt bredvid henne. Här kom jag, journalist nr. 5000 och frågade henne samma frågor som alla innan, men hon lyssnade, hon var intresserad och så var det med Astrid.
Jens Andersen berättar om hur tanken funnits hos honom och hur han genom årtiondena alltid haft Astrid i bakhuvudet.
– Den gången tänkte jag att ”jag måste skriva en bok om henne en gång”, och den tanken har följt mig sedan dess. Men jag har gjort så många andra biografier och jag visste inte helt hur jag skulle skriva boken om just henne, hur jag skulle hitta den röda tråden. Jag tänkte under 90-talet, funderade på hur man kunde skriva om Astrid men fann inte riktigt vad jag ville. Så jag recenserade hennes böcker, skrev hennes nekrolog när hon gick bort, recenserade fler böcker och intervjuade Margareta Strömstedt någon gång (nära vän och författare till en tidigare biografi av Astrid Lindgren, reds. anm.) Men så exakt för två år sedan läste jag den svenska utgåvan av korrespondensen mellan Astrid Lindgren och Sara Ljungcrantz, denne tonårige läsare, och det var då jag visste vad jag ville berätta!
– Jag ville skriva om den ensamhet som fanns i Astrids liv och den ensamhet som finns i hennes böcker. Ensamheten berör ofta barn och jag tycker att det här med ensamheten är så oerhört intressant. Precis som de flesta av oss gör såg Astrid ensamheten i ett negativt ljus, men också i ett positivt ljus. Vi föds ensamma, vi dör ensamma, men ensamheten är också nödvändig. I ensamheten kan vi tänka, där kan vi fundera på vilka vi är och vad vi vill göra med vårt liv och det kan man också göra som barn. Det finns så många ställen i hennes författarskap där man kan se ensamma barn som inte är slagna av panik när de är ensamma. De är kanske olyckliga men i ensamheten finns det också en väg ut. Om du är barn så kan du fantisera dig ut ur ensamheten, du kan skapa någonting och det är precis vad Astrid själv gjorde och ville med ensamheten. Hon hade en dubbel syn på ensamheten och det tycker jag är väldigt intressant. Väldigt många nordiska barn är ensamma och olyckliga och jag tror att Astrid kanske har något att säga oss idag om ensamheten och hur vi ska leva med den.
Tror du att det kan vara anledningen till att hennes böcker fängslat så många? Hur tror du att hon påverkat barn och ungdomar genom historien, och gör än idag?
– Jag tror att väldigt många barn har funnit en sorts tröst i hennes böcker. Till exempel kan ensamma barn finna en tröst när de läser Astrid, och det gör man också idag, även som vuxen tror jag. En central del i många av Astrid Lindgrens böcker är också kärleken. En bok som Ronja Rövardotter tycker jag till exempel är en fantastisk bok därför att det är en berättelse om kärlek, om kärlek för barn och om kärlek för vuxna. Förhållandet mellan Ronja och Birk är ett kärleksförhållande, det är en Romeo & Julia-berättelse. Den attraherar både unga och vuxna läsare eftersom man kan spegla sig i den. Det är kanske berättelsen om det lyckliga passionsförhållande som Astrid själv inte hade till någon man i sitt liv och det var ju också den sista romanen hon skrev i sitt liv.
Mycket hos Astrid och i hennes böcker verkar tilltala Jens Andersen, men när det kommer till frågan om vilken som är den egna favoriten av hennes böcker, då kommer svaret snabbt:
– Det måste vara Emil i Lönneberga! Det är ett epos, en stor berättelse. Den är så suveränt skriven, leker med läsaren och är så fantastiskt berättad. Jag menar, och det säger jag som litteraturvetare och fil. dr., att det här är världslitteratur, inte bara för barn utan också för vuxna. Den kommer att stå i evig tid. Det är Emil i Lönneberga och den är fantastisk. Man kan läsa den i Kina, i Japan, i Amerika och i Sydafrika, överallt!
Biografin som nu släppts är den första om Astrid Lindgren sedan 1977, och är också den första biografin som ges ut efter Astrid Lindgrens död. Hur det kan komma sig att ingen åtagit sig denna uppgift tidigare är något som inte bara vi, utan även Jens Andersen funderat på:
– Det är ett mysterium för mig. Det var kanske också därför jag skrev boken. När jag läste den här brevkorrespondensen mellan Sara och Astrid åkte jag till Stockholm och gjorde min första research. Jag gick till Kungl. Biblioteket och tittade i det här fantastiska Astrid Lindgren-arkivet med 144 hyllmeter och jag tänkte ”hur kommer det sig att ingen svensk litteraturvetare eller forskare gjort något i detta arkiv?”. Det kanske är så att de verkligt stora ikonerna i ett land, de går man försiktigt runt och vet inte hur man ska ta sig an dem? Att skriva en biografi är ett stort arbete, det är ett pussel med många, många bitar vilket kräver disciplin och uthållighet, och det görs inte så ofta över just författare. Men jag tror att den största grunden måste vara att det finns en respekt runt en sådan ikon.
Biografin som nu kommit innehåller en del aldrig tidigare visat material i form av dagboksanteckningar och brev, och är en ganska personlig berättelse. Hade du någon personlig relation till Astrid?
– Nej, absolut inte. Men det får man när man skriver en biografi för man känner så mycket, man får veta så mycket om personen. Till slut kan det bli så att man kanske vet mer om personen än den visste om sig själv. Det är ett privilegium och också en utmaning, verkligen.
Med en hel del biografier i bagaget och med något som verkar vara en förkärlek för människoöden, blir det intressant att veta vad som är drivkraften bakom Jens Andersen. När han får frågan om vad som lockar svarar han snabbt:
– Det personliga, det privata. För varje biografi jag skriver lär jag känna en ny människa och jag intresserar mig för människor, det gör jag. Jag tror att den biografiska genren är så populär därför att man får en historia om människan, en historia om en tid. Astrids historia är en kvinnohistoria genom ett sekel och också en könsberättelse och en historisk berättelse. Så det är ganska mycket man får i en biografi; det personliga, det allmänna, det historiska.
– Det är också intressant att se hur Astrid jobbade med litteratur. Hennes berättelser kom mycket lätt till henne men det sätt hon arbetade på var unikt. Att kunna berätta om hur konst är i de flesta människor och hur de realiserar konsten, det tycker jag är intressant. Jag tycker att kreativitet är människans starkaste kraft och jag vill gärna berätta livsberättelser där man kan se hur kreativiteten kan tillföra något.
Skulle du säga att det är själva historien som fångar dig först och sedan personen bakom?
– Ja, det är det. Varje gång! Min fascination i författaren går genom verken, så är det verkligen. Jag tror inte att man kan förklara ett konstverk genom biografin. Man kan inte säga att nu ska vi tolka eller förklara t.ex. Emil i Lönneberga med Astrids eget liv, det går inte. Man måste hämta saker från texten själv. Så för mig går till vägen till författaren alltid genom verken. Alltid.
Jens Andersen har arbetat med boken om Astrid i två år och det är den första biografin där han skrivit på heltid och lämnat sin post på Berlingske bakom sig. Att gå tillbaka till en fast arbetsplats är inte något som verkar vara aktuellt och på frågan vad framtidens planer är kan han inte svara med stor säkerhet.
– Det här är överväldigande för mig. Det händer så mycket. I Danmark är det en explosion. Från nu till sommaren har jag en mängd föredrag om Astrid, det är en hel Astridvåg och ett sådant intresse hade jag inte kunnat drömma om. Det har verkligen kommit som en överraskning. Det kommer en ny biografi någon gång men om vad, det vet jag inte, det får vi se.
Blir det kanske en självbiografi?
– Nej, det tror jag inte. Då kommer det att bli en historia om mitt arbete med andra människor, kanske en självbiografi om biografiskrivande. Men njaa, det vet jag inte. Det kommer inte att bli en bestseller i så fall – det vet jag!
För dig som vill läsa mer om Jens Andersen så rekommenderar vi ett besök på författarens hemsida eller Facebookpage. Trevlig läsning!
Foto: Robin Skjoldborg
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
