Lukas Moodysson håller vännen levande med poesi i ny diktsamling

När vännen Kristian Lundberg dog började Lukas Moodysson återvända till sitt ursprung. För första gången på nästan två decennier ger han ut en diktsamling.
– Det kändes som ett ansvar nästan att ta upp det där igen.

På en busshållplats skrev Lukas Moodysson för ett par år sedan plötsligt en “stökig osammanhängande liten dikt” på sin telefon, efter ett långt uppehåll från lyriken. Kanske eftersom intresset för poesin en gång i tiden svetsade honom samman med vännen och författaren Kristian Lundberg, som gick bort 2022.

– Han såg något värde i att man stod kvar där man stod och fortsatte skildra samma plats. Det kändes som en koppling, att stå kvar, säger Lukas Moodysson.

För honom innebar det att gå tillbaka till rötterna: kortfilmen och poesin. Moodysson skriver om chocken över att förlora vännen, som han av olika anledningar inte hade kontakt med de sista åren.

– Men människor dör inte så länge det finns något kvar av dem i världen. Det är jag rätt intresserad av, att hålla saker vid liv.

Skrivandet viktigt

Moodysson har också vänt tillbaka rent konkret. Numera skriver han ofta i sin pappas gamla bondgård i Småland.

– Jag känner mig i själen som en bonde men kan ju inget. Jag har lyckats odla potatis en gång. Men jag går omkring i farfars gamla hagar och åkrar med hundarna och försöker vara som en flitig lantbrukare, vid skrivbordet.

I en av dikterna står: “alla dessa ord, vad var poängen?”. Samtidigt citerar han poeten Joseph Brodsky, åtalad i Sovjetunionen för lösdriveri, eftersom han inte hade “ett hederligt arbete”.

– Brodsky svarade ”jag skriver dikter och tror att det ska betyda något för folket i framtiden”. Poängen för mig är kanske att poesin har blivit rätt viktig.

Den känslan tar Moodysson fasta på, trots att han känner sig “ojämn och ofärdig”. Att han också blivit nästintill sönderälskad håller han inte med om.

– Det är inte så jättemycket jag gjort som jag känner ”jättebra” om.

Ifrågasätter

Lukas Moodysson vill inte skriva politiskt, men en av dikterna handlar om Hamas anfall på Israel den 7 oktober. Kristian Lundberg invänder mot vad han tycker vara en ensidig beskrivning av det efterföljande kriget: “Ser du inte barnen i Gaza/ser du inte ödeläggelsen, förstörelsen?”.

– Dikten handlar om att ha åsikter och att ångra dem. Jag pratar också om Göran Sonnevi som tar ställning för Kina på 60-talet och sen ska han 20 år senare skämmas. Men i mitt fall gillar jag att ifrågasätta åsikter i högt tempo.

I boken finns långa listor med livsråd. Se inte ned på de enkla budskapen, uppmanar Moodysson.

– Som “carpe diem”, jag ska tatuera in det – på riktigt.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Lukas Moodysson

Bor: “I Malmö och ganska mycket i Småland i en by på landsbygden.”

Familj: Tre barn, fru, tre hundar.

Kommande planer: “Att fortsätta skriva på olika saker. Jag vet inte riktigt vad det ska bli. Jag blev väldigt glad att de ville ge ut min diktsamling, men det är något plågsamt också med att det ska stå om den i tidningen och folk ska läsa den. Då känner man att man vill göra något annat efteråt.”

Bakgrund: Fick sitt genombrott som poet och författare i slutet av 1980-talet. Han debuterade 1987 med diktsamlingen “Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner” som året därpå följdes av “Och andra dikter”. 2011 gav han ut romanen “Döden & Co” och 2012 romanen “Tolv månader i skugga”.

Efter några uppmärksammade kortfilmer blev långfilmsdebuten “Fucking Åmål” en sensation, 1998. Därefter kom “Tillsammans” (2000).

Övriga filmer i urval: “Lilja 4-ever” (2002), “Terrorister – en film om dom dömda” (2003, med Stefan Jarl), “Ett hål i mitt hjärta” (2004), “Vi är bäst” (2013), “Gösta” (2019, tv-serie). “Tillsammans 99”.

Aktuell med: Diktsamlingen “Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta”.

Fakta: Lukas Moodysson om…

… politisk konst:
– Den måste prata om mänskliga erfarenheter och ha något slags lätthet. Som Iran i dag, där har oppositionen väldigt mycket humor. Modiga människor åker i fängelse och torteras men fortsätter göra musik. Jag har lyssnat jättemycket på Toomaj Salehi.

– Jag kan tycka att i dagens västvärld i politiskt engagerade kretsar är den konstnärliga nivån rätt låg.

… sin nya kortfilm:
– “Tillsammans 99” slutade med tre nya människor som sitter vid ett bord, och jag kände mig nyfiken på vad som skulle hända med dem. De karaktärerna är väldigt levande för mig, jag skulle vilja göra fler kortfilmer om dem i Tillsammans-universumet, och filmerna kommer att bli konstigare och konstigare och smalare och smalare, och få mindre och mindre publik.

… att göra mer film:
– Jag skulle gärna göra fler kortfilmer. Så fort man gör en långfilm kostar det så mycket pengar och människor ska ha åsikter. Det ställer ett slags krav och förhoppningar om att den ska få en viss publik, det finns inbyggt i systemet en besvikelse om den inte får det.