Snittarna mest dramatiska efter Augustgalan 2024 på Dramaten

Augustgalan 2024 är över. Priserna utdelade och jurygrupperna levererade ett par överraskningar. Men mest dramatiskt och spännande blev ändå snittarna på minglet efteråt. Litterär catering fortsätter att vara en utmaning i Stockholm.

Morgonen efter Augustgalan vet alla redan vilka som vunnit Augustpriset 2024 i respektive kategori. Litteraturkritiker har redan analyserat hur bra vinnarna är och vilka böcker som inte ens blev nominerade trots att de kanske borde. När det gäller debatten om Bonnierdominansen (och för all del Norstedts och Natur & Kultur) så skrev jag om det redan igår med en Champions League-referens.

Dramaten vs Konserthuset. Det går inte att komma ifrån att Dramaten ger en inramning och känslan av att Augustpriset funnits längre än Nobelpriset, trots att det ”bara” var 36:e gången. Det är en pampig byggnad med magnifika takmålningar som ljudet kan studsa mot.

Men det märks också när det kommer till logistiken. För den som inte är stammis på Dramaten så framstår byggnaden som en spännande labyrint fullt i klass med Hogwarts och man kan svära på att trapporna flyttar sig. Det märktes efteråt när folk sprang från garderob till garderob för att se om det var just den som de hade hängt in sina ytterplagg i. Det finns tydligen fem garderober på tre våningsplan. Magiskt.

Inne i salongen inleddes programmet med en scen ur serietecknaren Liv Strömquists pjäs Liv och död som spelas på Dramaten. Det signalerade också att programmet gjorts om jämfört med tidigare års variant där varje nominerad bok presenterades av en (känd) läsare. Det blev lite rappare då en tidigare vinnare av priset agerade prisutdelare och fick chansen att berätta något personligt kopplat till detta.

Annika Norlin, som var nominerad till Augustpriset 2020 och haft stora framgångar med sin senaste roman Stacken, stod för musikinslaget denna kväll då hon framförde två av sina låtar tillsammans med Jonas Teglund.

Svenska förläggareföreningens hederspris delades också ut till Dillbergs bokhandel och inleddes med en trevlig videofilm där man intervjuat både ägarfamiljen, kunder och författare. Som pristagare får de samtidigt representera en rad familjeägda bokhandlar runtom i landet som hittar vägar framåt även när branschen förändras.

Vinnarna i de tre huvudkategorierna då? Blev det några skrällar? Mest överraskande var kanske valet av Christian Rücks bok om självmord, även om det är ett ämne som vi först på senare år börjat diskutera öppet.

Linda Bondestams seger i barnbokskategorin var kanske lite överraskande, men hon har för tidigare böcker fått prestigefyllda utmärkelser som Snöbollen 2016 (för årets svenska bilderbok), Vanessapriset 2016 (finländskt pris för barnböcker) och Nordiska rådets pris 2017.

I den skönlitterära klassen surrades det, förutom om att Bonnierförlagen hade fem av sex nomineringar, om att Karolina Ramqvist (Den första boken) eller Agri Ismaïl (Hyper) låg bra till för att vinna. Och några hoppades kanske att Norstedts skulle knipa statyetten genom Mirja Unge (Hundnätter).

Men istället gick priset till Tony Samuelsson för Kungen av Nostratien. För Boktuggs läsare var det förstås ingen överraskning då vi redan tidigare konstaterat att förlaget valt ett omslag som var en föraning om vad som komma skulle:

Den här boken kan nu räkna med ett försäljningslyft, liksom övriga vinnare. De nominerade då? Nja, vad jag kunnat höra från förlagen så räcker en nominering inte för att lyfta försäljningen markant. Möjligen med undantag för titlarna i barnboksklassen.

Så långt prisutdelningen. Sedan var det dags för en logistikövning. Något som ju borde gå enkelt i en bransch som till stora delar bygger på just distribution och logistik.

Augustpriset har ju valt att göra prisutdelningen med biosittning, eller ska vi säga teatersittning, för att sedan bjuda på mat och dryck i mingelformat på stående fot.

Alternativet är förstås middag med sittande bord. Nackdelen med det är att du är fast med det bordssällskap som slumpen och den välplanerade placeringen gett dig. Fördelen är att du kan ge högre klass på maten.

Till Augustgalan hör alltså vinmingel med snittar. Och till detta lämpar sig Dramatens lokaler … sådär. Eller helt ärligt ganska dåligt eftersom ljudvolymen på sorlet blir alltför hög. Inledningsvis var det kaos, men det löste sig eftersom människor i bokbranschen – även när de är hungriga – är tålmodiga och inte har alltför vassa armbågar.

Men vi kan väl inte låta bli att nämna snittarna. Eller om det var små mackor? [SAOL: snitt – liten, finare smör­gås] Absolut inget fel på smaken, men storlek och konsistens gjorde det helt omöjligt att äta med någon form av värdighet. Jag vet inte ifall det också blivit en del av traditionen på Augustgalan, men nog måste det finnas cateringfirmor i Stockholm som vet skillnaden mellan tilltugg och mellanmål?

Förra året skrev jag om en återkommande fråga under minglet: (…) en märklig fyrkantig korsning av kvadratiskt wienerbröd och en räkcocktail som fyllde golvet och finkläder med smulor av torr smördeg. Den borde förstås ha refuserats redan vid provbakningen. Övriga snittar och vinerna fick klart godkänt av den minglande branschen.

Det hade aldrig hänt om vi haft en Augustpriset-kategori för Årets kokbok. Även om nu Richard Tellström var nominerad för fackboken Varje tugga är en tanke : svensk matkultur under 800 år.

Under det inledande minglet (då gästerna sippar på ett glas bubbel) delas det även ut diplom till alla de nominerade i Lilla Augustpriset. Tyvärr är det ofta bara hälften av dem som är där som kan höra vad som sägs, och det var nästan värre i år. Funderade på ifall man inte skulle ha gjort det inne på scen, i salongen istället. Kanske låtit alla komma upp och därefter på klassiskt Idol- eller Talang-manér låta konferencieren långsamt berätta ”och vinnaren av Lilla Augustpriset 2024 är …” följt av en lång konstpaus där de unga författarna tittar på varandra, någon blundar och så kommer slutligen beskedet. De övriga kämpar med att dölja sin besvikelse samtidigt som de gratulerar de andra pristagarna.

Bara en tanke.

Jag tror inte man ska göra det i övriga kategorier. Eller vem vet, kanske det också hade varit ett piggt grepp som skapat lite mer dramatik på scen?