Debatten kring Augustpriset påminner lite om diskussionerna kring europeisk klubbfotboll. Hur ska stora och små kunna konkurrera på lika villkor. Och är det ändå inte stjärnorna som folk vill se?
I fredags publicerade Dagens Nyheter en artikel med ingressen “Fem av sex nomineringar till årets skönlitterära Augustpris gick till Bonnierförlagen. Inför årets Augustgala talar DN med kritiker som menar att Bonnierdominansen urholkar prisets trovärdighet.”
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Diskussionen känns igen från många tidigare år. Hur många nomineringar är det rimligt att de stora förlagen får, oavsett om det är Bonnierförlagen, Norstedts förlagsgrupp eller Natur & Kultur?
DN skriver: “En närstudie av nomineringarna i den skönlitterära vuxenkategorin sedan prisets nuvarande struktur (sex nominerade böcker) infördes, 1992, ger kritikerna ny ammunition. 110 nominerade titlar av totalt 198 har gått till Bonnierförlagen. Drygt 55 procent.”
När jag läste artikeln så kom jag genast att tänka på hur de stora turneringarna för europas bästa fotbollsklubbar har utvecklats. Nu är inte fotboll rakt av jämförbart med litteratur. Den största skillnaden är att det är mycket enklare att avgöra om ett lag är bättre än ett annat lag baserat på statistik än det är att avgöra om en bok är bättre än en annan bok.
Men ändå. Om man tänker sig att förlagen är som de olika ländernas ligor så närmar man sig ändå en problematik som påminner om bokbranschens. I åratal har fotbollsfolk diskuterat vilken liga som är bäst och underförstått vilka fotbollslag som är bäst. Ibland har man dragit slutsatserna utifrån vilka klubblag som lyckats bäst i de europeiska cuperna.
Om italienska lag lyckats bäst så är den italienska ligan bättre än den spanska, engelska eller tyska. Inte så många andra ligor diskuteras som bäst.
Vad som hänt i fotbollen är att de bästa lagen i de bästa ligorna förhandlat sig till fler deltagande lag i de olika cuperna. Därmed har det blivit svårare för exempelvis de svenska lagen att komma ut i Europa.
Ta Aston Villa som som kom på fjärde plats i Premier League (England) 2023/2024 så fick de en plats i Champions League nu i höstas medan Malmö FF som vann Allsvenskan vann två kvalomgångar innan de åkte ut i Play off och därmed inte får spela Champions League.
Det har inte alltid varit så här.
Wikipedia: “Från att ursprungligen ha varit en turnering enbart för mästarklubbar deltar sedan säsongen 1997/98 även flera andra-, och senare tredje- och fjärdeplacerade, klubbar från de högst rankade länderna; allt enligt ländernas Uefa-koefficient, som baseras på föregående fem säsongers resultat i de europeiska cuperna. Lågt rankade länders ligamästare måste spela upp till fyra kvalomgångar (sex för de allra lägst rankade) för att ta sig till gruppspelet.”
Motivet för dessa förändringar är helt enkelt att tv-tittarna ute i Europa är mer intresserade av att se lag som kommer tvåa eller trea i de stora ligorna än för de flesta helt okända lag som vinner en mindre liga. Ett annat argument är att de rent sportsligt är mycket bättre – även om det fortfarande förekommer skrällar.
Så vad har detta med Augustpriset att göra?
Jo, antag att Augustpriset hade utformats så som Champions League gjorde förut då endast mästarlag (alltså vinnaren av ligan i respektive land) fick delta. Då hade varje förlag endast fått anmäla en titel i varje kategori. Oavsett om de hade tio titlar med potential att vinna.
Här hade förstås genast uppstått en diskussion kring huruvida imprints ska räknas som olika förlag eller om Albert Bonniers och Historiska Media tvingas enas om vilken titel de ska nominera från hela förlagsgruppen.
Ett sådant system hade garanterat en större spridning och de stora förlagens dominans skulle minska på nomineringslistan. Hur det skulle påverka ekonomin vet vi inte eftersom Förläggareföreningen inte avslöjar hur många titlar respektive förlag har skickat in – att anmäla en titel kostar 1100 kr. Men vi kan ana att det skulle bli ett inkomstbortfall ifall Bonnierförlagen bara får nominera en titel i varje kategori.
Skulle fler små förlag då stimuleras att skicka in om de kände att oddsen att bli nominerade förbättrades? Ja, kanske.
Skulle en sån här regel göra det mer attraktivt för författare med Augustprispotential att välja bort de största förlagen för att oddsen att ens bli nominerad ökar på ett mindre förlag? Kanske.
Det här är förstås bara ett tankeexperiment. Som kanske föder andra tankar kring hur Augustprisets nomineringsprocess kan utvecklas i framtiden. Utöver det som redan tidigare diskuterats – att kanske lägga till en egen kategori för bilderböcker eftersom det är en helt omöjlig uppgift att jämföra en ungdomsroman med en pekbok.
Man skulle även kunna tänka sig att Augustpriset gjorde som exempelvis Bookerpriset med en längre lista (long list) på tolv eller arton titlar som sedan skärs ner till en kort lista med tre till sex finalister. Möjligheterna är oändliga.
Om några timmar vet vi vilka som blir 2024 års vinnare.
Fotnot: Enligt Förläggareföreningen har sammanlagt har 498 titlar skickats in till juryerna för bedömning. 167 titlar i den den skönlitterära klassen, 182 titlar i fackboksklassen och 149 i klassen för barn-och ungdomslitteratur. Hur många titlar varje förlag har skickat in är inte offentligt – inte heller hur många olika förlag som valt att betala anmälningsavgiften på 1100 kr/titel för att vara med och tävla.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
