Hon vågar peka ut Ukrainas blinda fläckar

Rysslands invasion fick ukrainska Sofia Andruchovytj att vilja foga samman sitt hemlands splittrade historia. I eposet “Amadoka” blottlägger hon några av Ukrainas mörkaste tabun och trauman.

Under Majdanrevolten i Ukraina 2014 märkte författaren Sofia Andruchovytj att människor började undersöka sina familjehistorier mer, något som hade varit förbjudet under Sovjettiden och för smärtsamt för tidigare generationer.

– Det var tyvärr inte förrän vid Rysslands fullskaliga invasion som Ukrainas historia enades och vi började fylla i alla de blinda fläckarna i vår historia, säger Sofia Andruchovytj under sitt besök i Sverige – där hon upplever pausen från krigets vardag i Kiev som märklig.

Invasionen av Krim 2014 sporrade henne att skriva Amadoka, ett 1 000 sidor långt epos som inleds med att soldaten Bohdan dyker upp med grav minnesförlust på ett sjukhus, efter strider i Donbass. Arkivarien Romana återberättar hans farmor Uljanas liv – och hur hon förälskade sig i en judisk pojke under andra världskriget.

Pogromer

Sofia Andruchovytj fann den perfekta metaforen för Ukrainas skiftande minne: sjön “Amadoka” sades av historikern Herodotos vara den största sjön i landet men existerade egentligen aldrig.

Själv växte Sofia Andruchovytj upp i västra Ukraina med regionens nedtystade historia. Den judiska kulturen som varit så närvarande och rik där nära nog raderades under andra världskriget, när nationalister samarbetade med Nazityskland mot Sovjet, med fruktansvärda pogromer som följd.

– Jag kände att om jag kan genomleva det med mitt skrivande kommer det att hedra människorna som miste sina liv, säger Sofia Andruchovytj, som ingående beskriver våldet.

Hon skildrar också Stalinregimens utrensningar av den ukrainska intelligentian på 1930-talet.

– Skrivandet visade mig så många exempel på hur olika regimer beter sig på liknande sätt. Hur de får folk att glömma viljan att agera modigt eller på sätt som gör oss mänskliga.

Glömskan farlig

I “Amadoka” speglas våldet via tre olika kärlekspar. Sofia Andruchovytj frågar sig varför vissa blir medlöpare medan andra hjälper sina medmänniskor.

Att fler nu synar Ukrainas historia ger henne hopp, samtidigt som hon tycker att allt har blivit komplicerat igen med kriget. Viljan att förstå och att undvika traumat existerar parallellt, det märks också på ett växande intresse för kultur.

– Många nya bokaffärer har öppnat de senaste tre åren och är hela tiden fulla av folk. Det är något som händer under krig, folk behöver glömma – men också förstå händelser bättre och att hitta andra sätt att existera på.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Sofia Andruchovytj

Född: 1982

Bor: Kiev

Familj: Make, som också är författare, och en dotter på 16 år. Hennes pappa är en av landets mest framstående författare, Jurij Andruchovytj.

Karriär: Debuterade 18 år gammal och har skrivit flera böcker. Fick sitt internationella genombrott med “Amadoka”, som kom 2020. Det tusen sidor långa eposet ges i Sverige ut uppdelat på två delar. Del två kommer 2025.

Litterär inspiration: “De senaste åren har det varit väldigt viktigt och inspirerande för mig att läsa kvinnliga författare. Jag älskar Annie Ernaux, Sigrid Nunez och Agneta Pleijel. Å ena sidan är det på grund av min ålder, de personliga erfarenheterna i det andra kvinnors skriver ligger nära min egen syn på saker. Och det hjälper mig att hantera saker att känna en koppling till kvinnlig kraft, det hjälper mig påminna mig om vem jag är.”

Fakta: Sofia Andruchovytj om…

… Ukrainas framtid:
– Jag kan inte förutse när det här kriget kommer att ta slut men det jag vet är att konsekvenserna är väldigt stora och allvarliga och vi känner av dem redan nu. Det finns så många komplicerade erfarenheter. Det är smärtsamt att genomleva det här, för att kunna överleva måste vi glömma en del av traumat men vi vet att glömskan också är farlig för att det gör att historien riskerar att återupprepa sig.

… att ha en pappa som är berömd författare:
– Det var länge komplicerat, och är det. Men efter många försök att hitta min egen röst och att tro på att jag kan skriva och säga något originellt tror jag att jag har lyckats hitta tron på mig själv som författare. “Amadoka” var romanen som gjorde mig mer säker. Tyvärr ledde den fullskaliga invasionen också till att jag slutade att utvärdera det så mycket, det var inte viktigt längre.