Fiktionen håller Förintelsens sår öppna. I en ny bok argumenterar Daniel Pedersen för skönlitteraturen som en väg till ovärderlig kunskap om nazisternas koncentrationsläger och om vad de gjorde med människan.

För snart ett år sedan satte sig Daniel Pedersen ned för att skriva Natt och aska – Förintelsens litteraturer. Ett mer akademiskt manus fick ett populärvetenskapligt och mer personligt tilltal.

– Med den ökande antisemitismen tyckte jag det var viktigt. Men det var ingen huvudorsak, det handlade snarare om förpliktelsen mot det material som jag suttit på, säger han.

Nu landar boken i en samtid då ilskan mot Israels regering riskerar att få vissa att välja annan läsning.

– Antisemitism är inget man kan vaccinera bort med en bok. Men jag skulle vilja säga att om man inte tänker läsa en bok om Förintelsen för att man ogillar Israels nuvarande regering, då borde man verkligen läsa boken. Då har man blandat samman två saker, jag gillar inte Netayanhu jag heller, säger Pedersen.

Strykrum

Arbetsrummet, en före detta källarlokal för strykning av tvätt i förorten, har just befriats från en och en halv kubikmeter Förintelselitteratur som han fraktat till en gammal missionskyrka i Västerbotten.

Daniel Pedersen har forskat “på statens bekostnad” om bland andra poeten Nelly Sachs och ville betala tillbaka. Han argumenterar också för fiktionen som viktig kunskapskälla.

– Jag har väl en något romantisk uppfattning om vad litteratur är, jag tänker att den kan förmedla något om det här typiskt mänskliga som historikerna inte kan. Varje inkännande förälder kan säkert föreställa sig vad det skulle krävas att tvingas välja mellan att släppa ett litet barn från ett tåg och hoppas att det tas omhand av en främling, eller ta med sig det in i döden.

Öppet sår

Många böcker om Förintelsen är repetitiva biografier och trista rent litterärt, tycker han. Jämte Primo Levi, Anne Frank och Imre Kertész introducerar Pedersen nu andra mer okända men enligt honom högintressanta författare som suttit i lägren.

De kan vara ett motgift till ett slags samtida Förintelsevördnad som han tycker ökar avståndet till folkmordet. Men också till gråtmilda filmslut som i “Schindlers list” som “liksom försonar händelsen”.

– Då förlorar man kunskap. Vissa av de här böckerna utmanar vår förståelse av Förintelsen. Imre Kertész till exempel avslutar “Mannen utan öde” med att huvudpersonen nästan längtar tillbaka till lägret. Han stör vår förståelse av det här och då förmår vi heller inte läka såret. Då fortsätter vi att tänka.

Text: Erika Josefsson/TT

Fakta: Daniel Pedersen

Född: 1978.

Sysselsättning: Författare, litteraturvetare och förläggare på bokförlaget Faethon. Disputerade med en avhandling om poeten Nelly Sachs.

Böcker i urval: “Tårarnas poetik”, om Nelly Sachs författarskap (2020) Debuterade skönlitterärt med “Öppet vatten” (2021), Redaktör för antologin “Jude i Sverige”, 2021. “Jon Fosses ABC”, intervjubok (2023).

Övrigt: Juryordförande för Bermanpriset som ges till författare som verkar i den judiska litterära traditionens anda.

Fakta: Förintelselitteratur ännu inte översatt till svenska

1. “Blodet från himlen” (1961) av Piotor Rawicz, polskjudisk författare som hade överlevt Auschwitz och var kritisk till hur Förintelselitteraturen utvecklades. Inleder sin roman med raden “Genom vad kan man känna människan? Att hon vet hur man skäller.”

2. “Människosläktet” (1947) av Robert Antelme, medlem i franska motståndsrörelsen och gift med Marguerite Duras. Han befriades av den blivande presidenten François Mitterrand i Dachau och skrev ett enda verk. Antelme gestaltade den människa som lägret “avskapat”, enligt filosofen Simone Weil. Översätts just nu till svenska.

3. “Koncentrationslägeruniversumet” från 1947 av den franske författaren David Rousset som skriver “Det finns ett dekret från Hermann Göring som skyddar grodorna”. Här användes det fiktiva för att gestalta övergången “från levande död till död död”.