Ju kortare deadline desto bättre. Det tycker Frida Söderlund som i höst är aktuell med två böcker. Nathalie Klockars släpper en bok om sina upplevelser av gängkriminalitet och Marcus och Martinus ger ut sina memoarer. Den gemensamma nämnaren är författaren Frida.
Det är mycket nu för journalisten och författaren Frida Söderlund. Hon redigerar boken om Nathalie Klockars liv i gängkriminalitet och varvar intervjuer med att skriva Marcus och Martinus berättelser om de senaste årens turbulens.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
– De må ha vuxit upp som en duo och tvillingbröder, men de har egna upplevelser, egna tankar och egna känslor. De har aldrig fått vara bara Marcus och Martinus. Jag vet inte om det är spikat, men arbetsnamnet är Två röster, en historia.
Frida pratar med dem en och en, och såvida de inte berättar för varandra vet den ena inte vad den andra sagt. Tanken är de ska få komma till tals som individer.
– De trodde på riktigt att allt som de offrat hela sin ungdomstid och tonårstid för var slut. Pandemin har stängt ner hela världen, de står i Trofors som de kommer ifrån, de har nyss fyllt arton år och undrar – vilka är vi utan allt det här?
Frida Söderlund skriver sina böcker snabbt, hon har aldrig tagit mer än sex månader på sig till deadline – eller tryck. Men boken om Marcus och Martinus måste gå rekordsnabbt, hon fick frågan av förlaget i april, har deadline i augusti och i början av november släpps boken.
– Men jag är ju gammal kvällstidningsreporter och kände någonstans att det är möjligt. Frågan var om de hade en historia, det måste finnas något där som jag vill berätta. Efter ett första möte insåg jag att det finns det verkligen.
Även om berättelsen finns där ska intervjuerna göras och manuset skrivas. Samtidigt sköter Frida sitt arbete som producent på SVT och håller på med redigeringen av Prinsessan på Höjden, Nathalie Klockars berättelse om hennes väg ut ur ett liv i gängkriminalitet och droghandel. Två helt olika böcker med helt olika känslor och mörker. Under tiden Frida skrev Nathalies historia hade hon mardrömmar.
– Hon har en extremt mörk historia. Enligt vår förläggare gör det ibland fysiskt ont när man läser den, men man skrattar också ganska mycket för det finns så mycket humor i henne, det är sådan hon är som människa.
Nu jobbar hon på att lära sig Marcus och Martinus, att hitta rätt ton baserat på vem av dem det är som berättar. Boken byggs upp genom att varva deras perspektiv i vartannat kapitel. Hennes eget språk och tonalitet tror hon märks på sättet att beskriva saker, förklara något eller skapa närhet till läsaren.
– Jag skriver båda böckerna i jag-perspektiv, för det är verkligen deras röster, historia, tankar och känslor som berättas. Med Marcus och Martinus är det första gången jag måste besjäla två unga män, det har jag aldrig gjort tidigare.
En ära att bli någons penna
Hon har ingen prestige vad gäller ändringar i texter om andra personer. Vill de ändra eller ta bort något går det bra.
– Texten blir en förlängning av den personen och man vill göra det så bra som möjligt. Men jag känner inte att man står och faller med saker på samma sätt, samtidigt som man har ett ansvar att förvalta deras berättelse. Det är en lyx att få bära någon annans berättelse, en ära att bli någons penna. Men i slutändan är det ju inte min bok, jag bara sköter hantverket.
Som journalist är Frida trygg i att beskriva andra människor, det är det hon ägnat hela sitt yrkesliv åt. Att det är skillnad mot att skriva om sig själv märkte hon i arbetet med den egna boken Kvinnor jag har mött och varit som kom 2023. Efter att ha skrivit krönikor i Aftonbladet och berättat om sig själv, sina åsikter och tankar blev hon förvånad när den ängsliga och självcensurerande spärren aktiverades.
– Att sätta pennan på mitt eget mörker och mina egna utmaningar var svårt. Det var som att ge hela världen allt som jag hållit hemligt. Den här känslan av att stå precis i utkanten av ett strålkastarljus och vagga fram och tillbaks. Borde jag? Ska jag? Vill jag? Är jag värd det här? Vem är jag att ta den här platsen? Vem är jag att säga de här sakerna? Jag vet inte om det är ett arv som kvinna eller om det är ett arv generellt i människor att ifrågasätta sig själv, men det blev väldigt tydligt. Det kommer mer naturligt för mig att berätta om någon annan.
Nybörjarbok om börsen blev debut
Det var den boken, Kvinnor jag har mött och varit, fast i en för tidig och inte färdigtänkt version, som indirekt gav henne det första uppdraget som medförfattare. På ett möte med förlaget Mondial fick hon nej på sin idé till egen bok, men frågan om hon skulle kunna tänka sig att skriva en bok med Andra Farhad om investeringar för nybörjare, det som skulle bli boken Haja börsen. Deadline var om sex månader och Andra Farhad hade redan sagt nej till 30 förslag på författare.
– Vi hade ett möte, hon tittade på mig och frågade ”kan du något om ekonomi?” Nej, sa jag. ”Har du bra koll på din ekonomi?” Nej, sa jag. ”Har du någonsin investerat på börsen?” Nej, sa jag. Då sa hon ”okej, vi kör”. Jag sa att jag inte hade bestämt mig. ”Jo”, sa hon. ”Vi kör.” Och det blev en jättebra bok. När hon skulle ge ut en bok till var det naturligt att jag skrev den.
Nu har Frida för första gången börjat tänka på att skriva en roman, att få skriva något som inte är baserat på sanning och verklighet utan en helt egen, skapad värld. Men att hon inte skulle skriva någon annan persons bok igen är högst osannolikt.
– Efter varje process säger jag ”aldrig mer”. Processen är inte ens över innan jag undrar varför jag gör det här. Så kommer det ett sms med en fråga om att skriva en ny bok och jag ser hur jag svarar ”Gud, ja, det här låter jättespännande”. Men just nu är jag lite utmaxad vad gäller skrivande.
Om man frågar dig i höst om ett bra projekt med extremt kort deadline?
– Då är jag på.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
