Sorin Masifi: I skrivandet kan det jag försöker förstå ta plats

Sorin Masifi tog tidigare i år emot SmåLits Migrantpris för 2024 för sin debut Staten Systrarna Dikten. Nu skriver hon på nästa bok och i skrivandet drivs hon av förståelse, förlust och kärlek.

Vad sysselsätter dig nu?
– Just nu ägnar jag mig i huvudsak åt mitt skrivande, jag jobbar på flera olika projekt, men främst ägnar jag mig åt att skriva på min andra bok som kommer ut på Norstedts våren 2025.

Vilken branschfråga är viktigast för dig nu?
– Det att vara del av en bransch är fortfarande väldigt nytt för mig, och jag lär mig allt eftersom jag medverkar som författare i olika sammanhang, det är då jag får mer förståelse för vilka villkor som råder i branschen, och vad man har för möjlighet att påverka de villkoren eller de frågorna som är viktiga för en.

Vilken bok läser du just nu?
– Just nu läser jag en bok som heter How to Break up with your phone av Catherine Price och en samling noveller av J.D Salinger som heter Nine Stories.

Vad tänker du kring i vilka format dina böcker ges ut?
– Ur ett tillgänglighetsperspektiv skulle jag önska att mina böcker gavs ut både som ljudböcker, e-böcker, samt som pappersbok. Jag känner särskilt starkt för ljudboken eftersom jag anser att skönlitteratur också är en ljudlig upplevelse. 

Hur ser du på användningen av AI-verktyg i bokbranschen?
– Kanske kan AI användas som ett verktyg för vissa delar av bokbranschens jobb, men jag ser inte AI som ett hot mot själva skönlitteraturen. Jag tror människan som skapelse är så komplex och intressant att inget kan simulera hennes röst och hennes skapande. Så jag är inte orolig.

Vilken bok eller berättelse kan du inte glömma?
– En bok som heter Not my Time to Die av Yolande Mukagasana som är en vittnesskildring av folkmordet i Rwanda.

Vad får dig att skriva?
– Förståelse och förlust driver mig att skriva, skrivandet är som en yta där allt det komplexa och allt det som jag försöker förstå kan ta plats, samtidigt är skrivandet också en slags behållare för förlusterna, ett slags härbärgerande. Det är förstås också kärleken till de platser och människor jag skriver om som får mig att vilja skriva.