Anna Jansson hedras med Livstid-priset för sitt författarskap

Nora Deckarfestival har hållits för andra året och det nyinstiftade priset Livstid, som uppmärksammar en författares livsgärning, delades ut till Anna Jansson. Sedan debuten 2000 har hon gett ut 83 böcker, enligt författarens egen färska kontrollräkning. Men någon bok om romersk renässans blir det inte, trots en enorm research.

När Deckarsällskapet i Nora förra året anordnade den första Deckarfestivalen var det med ett självklart Maria Lang-tema. Festivalen blev en framgång och i helgen hölls den andra upplagan av festivalen där det nya priset Livstid delades ut till Anna Jansson. I den muntliga motiveringen nämns bland annat hennes långa erfarenhet som sjuksköterska som bidragit till att fördjupa karaktärer och berättelser och just det värmer Anna Jansson extra mycket.

– Jag blev överraskad och förstås mycket hedrad. Och jag blev så glad att de vägde in erfarenhet i det här priset. Det känns som att de har förstått att det är år av hårt arbete som ligger bakom.

Maria Lang och Nora har lämnat Anna med olika minnen. I Nora blev hon i början av karriären utskälld av en dam som tyckte att det var skamligt att hon som kvinna och sjuksköterska skrev under eget namn om sådant som mord, död och blod. I tonåren var det Maria Langs och Sigge Starks böcker som fängslade Anna och hennes kompis till den milda grad att de låg inne i ett tält och inte kunde sluta läsa, trots att Annas pappa gjorde sitt yttersta för att få dem att lämna böckerna och i stället idrotta i friska luften.

Ovärderliga erfarenheter från sjukvården

När Anna Jansson debuterade år 2000 arbetade hon som sjuksköterska och började skriva för att försöka lära sig använda dator, nytt redskap som dykt upp både hemma och på jobbet. Ett stort plus för en blivande författare med odiagnostiserad dyslexi var rättstavningsfunktionen. Men även en dator har sina begränsningar.

– Efter 180 000 tecken dök det upp en liten skylt där det stod att systemet är överbelastat. Funktionen upphör. Då lämnade jag manuset till min moster som var lärare i svenska, och jag var så spänd på vad hon skulle tycka. Det tog en hel vecka för henne att läsa och när jag hälsade på henne igen sa hon ”Det var det jävligaste jag har sett”. Men när hon kommit förbi stavfelen tyckte hon att det var bra och när jag blev utnämnd till länsförfattare satt hon längst fram och applåderade som en galning.

Anna fortsatte att jobba som sjuksköterska parallellt med skrivandet till 2007. Då gick hennes man bort, de tre barnen flyttade hemifrån och att försörja sig själv och katten på skrivandet kändes görbart.

– Det kändes väldigt tufft att gå tillbaka och jobba, jag klarade inte det på en gång. När man ska trösta andra människor behöver man vara hel i det man gör.

Hon saknar arbetet som sjuksköterska. De 25 åren i yrket gav insikter som är ovärderliga i skrivandet, kollegor som hon fortfarande umgås med och ett arbete med ett konkret syfte.

– Uppgiften var så tydlig. Det är det här jag gör, jag är sjuksköterska. Vad är en författare egentligen?

Med 83 böcker torde hon ändå ha svar på den frågan. För Anna själv handlar det om att ha roligt, spännande och att varje dag bli överraskad.

– När jag får frågan om jag kan skriva mer om Maria Wern så är det fel uttryckt. Maria Wern är mitt redskap för att få berätta det jag vill.

Det är lite som att leka med dockor i ett dockskåp, Anna kan spela alla berättelser med sina karaktärer. Maria Wern är som en god väninna, en ganska normal kvinna med rättspatos och empati. Hon åldras långsamt, för att barnboksserien om hennes son Emil Wern ska fungera, Emil behöver ju vara ett barn. Inte en man på 36. Kriminalinspektör Kristoffer Bark i Bergslagenserien har en annan typ av rättspatos än Maria Wern.

– Han är definitivt inte en pliktetiker utan en mer en konsekvensetiker, han bryr sig mer om resultatet av det han gör i stället för att alltid följa lagen till punkt och pricka.

Var det medvetet när du skapade honom?
– Nej, han blev så bara.

Böckernas Maria Wern skiljer sig från den filmatiserade Maria. Efter de första tio böckerna har filmmanusförfattaren skrivit utifrån karaktärerna och inte följt böckerna, vilket bland annat fått resultatet att i filmerna är Maria Werns man död, i böckerna lever han men paret har separerat. Karaktärerna är desamma, men berättelserna skiljer sig åt. Hon är nöjd med filmversionen av Maria Werns värld.

– De får låna mina dockor och leka med dem.

Karaktärerna driver handlingen

Anna Jansson har inte varit intresserad av att skriva filmmanus. Det skulle vara som att skriva samma historia två gånger, något hon absolut inte är intresserad av. När en bok är klar vill hon gå vidare till nästa. Hon skriver inte synopsis till sina böcker och ingen, inte ens hennes förläggare, får veta en stavelse om vad kommande bok kan tänkas handla om. Först när Anna är nöjd med texten, har skrivit om den ett antal gånger och inte längre känner att det finns något att ändra på får någon annan läsa.

– Det jag har min energi i är att varje skrivdag är spännande. Om jag hade suttit och skrivit vad varje kapitel skulle handla om innan skulle den vara fimpad för mig.

I stället är det personerna i böckerna som driver handlingen. Under långa promenader funderar Anna på vilka de är, hur de skulle agera i olika situationer och när hon lärt känna dem släpper hon loss dem. Kan karaktärer alltså få ett eget liv och göra saker som författaren inte tänkt sig?

– Ja och nej. Du har lärt känna karaktären innan. Jag vet vem Maria Wern är. Jag vet vad hon skulle tänka och göra, ungefär som någon du har levt med i 20 års tid. Då kan man ju ana vad den personen skulle ha gjort eller absolut inte ha gjort, vad den skulle ha sagt och inte ha sagt. Det är grunden. Men även om man har levt med någon i 20 år så kan den någon stund i livet då och då överraska en.

En skrivdag börjar i regel vid halv fem-tiden på morgonen. Fortfarande i nattsärken kokar hon kaffe, gör två knäckemackor med ost och sätter sig vid datorn. Innan hon börjar skriva läser hon och skriver igenom, korrigerar, det hon skrev dagen innan. Under dagen gör hon avbrott för ett träningsprogram med knäböj, lika många armhävningar som hon är år (”men det får bli två omgångar, för jag är 66 år”) och 30 intensiva minuter på träningscykel.

– Det handlar om överlevnad i den här åldern.

Mässor och festivaler är ett välkommet avbrott från de ensamma skrivdagarna. De ger möjlighet till möten med såväl kollegor som läsare.

– Jag tror att det är viktigt för skrivandet att hela tiden få en input. Att det händer något och att man får nya berättelser.

Någon brist på idéer har hon dock inte. Ingen skrivkramp heller, snarare en brist på tid att skriva alla idéer hon har samlat på sig. Produktiviteten är hög, Anna har åtta böcker på gång. En Maria Wern, en Kristoffer Bark, en feelgood, några Emil-böcker och en helt ny barnboksserie om två barn vars föräldrar är magiker.

Åtta böcker på gång

När Anna började skriva första boken hade hon ingen vetskap om sin berättartalang. I stället skrev hon ur en frustration kring psykiatriädelreformen som då var aktuell. Mentalsjukhus skulle stängas och patienter flytta till eget boende. Men, säger Anna, statens avsatta pengar nådde inte alltid fram till patienterna och anhöriga fick ta ett stort ansvar. Karin och hennes kollegor fick in patienter som inte tagit sin medicin, var hungriga och i ett bedrövligt skick. Sedan dess återkommer aktuella samhällsfrågor i hennes böcker, men hon väljer inte teman.

– Jag väljer inte frågor utan skriver i ren indignation över något. Det finns så många stora frågor att bli upprörd över.

Och hur var det med boken om romersk renässans? Den som Anna samlat en kubikmeter material kring men inte kommer att skriva? Torbjörn Säfve hann före och skrev den ultimata romanen: Molza, älskaren.

– Den är så in i H bra att jag läste hela boken med känslan av starkt avund. Jag läste och märkte inte ens att det inte fanns en punkt, ett komma, inte ett enda skiljetecken eller stor bokstav i hela boken. Så bra var den.

---