Skräckförfattaren Johannes Pinter navigerar utanför de trygga vattnen. Här berättar han om sin senaste satsning på självpublicering och sin kommande roman som utmanar hans författaridentitet. Samtidigt ger han sin syn på AI:s roll och potentiella inverkan på framtida skrivande.
Vad sysselsätter dig nu?
– Jag har självpublicerat en långnovell på engelska på Amazon vilket var intressant, att ge ut något på eget bevåg. Det är en zombiehistoria betitlad Soul vessels där jag tagit en skräcktrop och gjort något nytt av den. Som John Ajvide Lindqvist säger i sin blurb till novellen: ”A heartbreaking and original take on the zombie genre”. Jag har aldrig självpublicerat förut – alla mina tidigare texter har getts ut av förlag där någon annan fixat den ”tråkiga” delen av författandet, dvs att ta dem från datorn till offentligheten.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
– Just nu jobbar jag med en roman som är lite utanför min comfort zone. Det är en metahistoria om en författare inte helt olik mig själv som efter ett helt liv av bokutgivning plötsligt sparkas från sitt förlag och anses vara en föredetting – vad gör man då, när man inte längre är önskvärd? Jag tror det finns nån lag på att alla författare någon gång måste skriva en roman om författare, och detta är min. Den är mörk och desperat och spänner över flera genrer, där magisk realism är det närmaste man kommer min vanliga genre skräcken. Det är vansinnigt kul om än påfrestande att byta skrivarbana, jag ser den lite som en uppgradering av mitt författarskap, någon sorts ”Johannes 2.0”. Vi får se var det landar…
Vilken branschfråga är viktigast för dig nu?
– Användandet av AI. Det är jättespännande med detta verktyg, det händer nya saker varenda vecka. Jag gjorde omslaget till novellen Soul vessels med Bing och blev supernöjd. Sedan har jag använt Chat GPT för att spåna uppslag och scenlösningar till olika texter, och det är sjukt givande att bara kunna trycka på en knapp och så spottar appen ur sig idé efter idé efter idé efter idé efter idé…
– Jag testade att skriva en novell med hjälp av Chat GPT, men resultatet hamnade så otroligt långt ifrån den kvalitetsnivå som jag önskar av mina texter, så för tillfället kommer AI inte kunna ersätta mig eller någon annan författare med god verkshöjd. Däremot: om man betänker den bristande kvalitet som många läsare/lyssnare nöjer sig med när det kommer till att konsumera böcker, hur de köper whatever dussinfeelgood eller deckarskval som råkar nå deras öron medan de samtidigt sysslar med annat, då ska vi nog vara oroliga. Där kan AI- författande komma att göra skillnad, när det handlar om kvantitet i stället för kvalitet. Jag tror inte strömningstjänsterna har något emot att få många AI-ljudböcker, som både är skrivna och inlästa av AI, för bråkdelen av ersättningen som en riktig författare rättmätigt kräver.
Vilken bok läser du just nu?
– Jag läser ingen bok just nu. Jag har flera påbörjade böcker på sängbordet, men ibland hamnar jag i skov där läsandet mer är en ansträngning än ett nöje, att jag inte ids tränga in i det universum som är en bok. Kanske har det att göra med att jag är i ett kritiskt skede av mitt eget producerande, att jag inte vill riskera att min egen text ska påverkas utifrån.
Vad tänker du kring i vilka format dina böcker ges ut?
– Ju fler format desto bättre, jag vill att alla typer av litterära konsumenter kan kunna nås av mina texter. Men ett format som jag aldrig någonsin kommer ge avkall på är den tryckta boken. Det är något ursprungligt i att hålla sin text i handen, känna dess tyngd och bläddra bland sidorna. Först när man får packa upp sin låda med författarexemplar är en bok i sanning utgiven.
Vilken bok eller berättelse kan du inte glömma?
– Jag brukar inte lyssna på böcker. Har faktiskt aldrig konsumerat en enda ljudbok, jag vill kunna bläddra fram en text för hand. Men ett av de första starka litterära minnen jag har är när pappa kom hem med en LP-skiva där Ernst Hugo Järegård läste Edgar Allan Poes Det skvallrande hjärtat. Att sitta där och blunda och bara låta denna fruktansvärda historia ramma min stackars åttaåriga hjärna, dessutom inläst av en sådan fenomenal uppläsare som Ernst Hugo, det var helt galet oförglömligt.
Vad får dig att skriva?
– En mycket intressant och relevant fråga. Efter alla år har jag kommit på att jag blivit mer och mer kräsen i mitt skrivande. Att skriva en roman är verkligen inte en rolig syssla. Det är mest slit och tvång och en konstant mental brottningsmatch för att få sig själv att producera text. Så jag har mer och mer börjat försöka underlätta för mig själv i upptaktsfasen med planerandet, innan själva skrivandet tar sin början. Det krävs god valla för att skidorna ska glida bra. Jag jobbar givetvis bara med koncept och historier som jag verkligen går i gång på, men sedan försöker jag att planera varje kapitel så att det inte blir en massa ointressant babbel och transportsträckor. Det måste alltid finnas en framåtrörelse i varje scen, och konflikter, och något hemligt som skapar nyfikenhet, det gäller allt från en återhållen dialog på ett fik till en intensiv stridsscen – fel skrivet blir det träigt och tråkigt, rätt skrivet blir läsaren förtrollad och kommer rekommendera boken för andra.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
