Att börja skriva var som att hitta ett tryggt rum för Jon Fosse. Hans Nobelföreläsning handlar om att lyssna till tystnaderna i språket – och en berörd pristagare framhåller att litteraturen till och med kan rädda liv.

Som barn var Jon Fosse skräckslagen för att läsa högt i skolklassen. Med den bekännelsen inleder norrmannen sitt Nobeltal i det fullsatta Börshuset i Stockholm, där han också berättar att det var skrivandet som tidigt erbjöd honom en trygg plats.

– Det var på ett sätt som om rädslan tog språket ifrån mig, och att jag så att säga var tvungen att ta det tillbaka. Och skulle jag klara det kunde jag inte göra det på andras villkor, bara på mina egna, säger Jon Fosse, som håller talet på nynorska.

Med lugn, långsam röst berättar Fosse hur han hittade en plats inuti sig som bara var hans och det är från samma punkt han skriver i dag – 50 år senare. Han har ett behov av att vara sann mot sig själv. Och det tror han sig kunna klara även efter att ha fått Nobelpriset, säger Jon Fosse och fnissar till.

Det osägbara

Den vanligtvis skygga pristagaren fördjupar sig i skillnaden mellan det talade och skrivna språket. För honom handlar talat språk ofta om att övertyga eller förmedla ett budskap. Men det litterära språket är “mening snarare än kommunikation, det har sin egen existens”, hävdar Fosse. Att stiga in i diktens universum är för honom ett slags kommunion (nattvard).

– Säkert är i alla fall att jag aldrig har skrivit för att uttrycka mig själv, som det heter, utan för att komma bort ifrån mig själv.

Jon Fosse har också försökt skriva fram det osägbara. Särskilt i sin dramatik lyfter han fram “paus” som varje manus allra viktigaste ord.

Diktning räddar liv

I prosan har hans karaktäristiska upprepningar samma funktion som pauserna i dramatiken, förklarar Fosse, som konsekvent har försökt att skriva fram ett “tyst språk”. Det “tysta tilltalet” ljuder från ett verks helhet, säger han och kallar det “helhetens ande”.

– Och vad hör man då, om man lyssnar tillräckligt noga? Man hör tystnaden. Och som det brukar heta, är det bara i tystnaden som man kan höra Guds röst.

Jon Fosse berättar också att han under författandet av “Septologin” upplevde några av sina lyckligaste stunder som författare. Även att dela läsningen och teatern med andra ger honom en stark känsla av glädje och trygghet.

Han har visserligen skrivit om många självmord i sitt författarskap men Jon Fosse har fått höra att hans diktande har varit en räddning. Folk har skrivit till honom och berättat att de skrek och grät av glädje när han fick Nobelpriset.

– Jag har på sätt och vis alltid vetat att diktning kan rädda liv, kanske har det till och med räddat mitt eget. Och om min diktning också kan hjälpa till att rädda andras liv, ja, ingenting skulle glädja mig mer än det, säger han och avslutar med att tacka Akademien och Gud – innan publiken reser sig och ger honom stående ovationer.

Text: ELIN SWEDENMARK/TT

Fakta: Det här gör Jon Fosse i Sverige

Jon Fosse har dragit ner aktiviteterna under Nobelveckan till ett minimum. Han har tackat nej till att göra intervjuer och presskonferensen i Stockholm. Men han håller sin Nobelföreläsning i Börshuset 7 december.

Den 8 december besöker han biblioteket i Rinkeby – en tradition som inleddes redan 1988.

En särskild hyllningskväll hålls 12 december på Dramaten i Stockholm. Medverkar gör bland andra regissören Sofia Adrian Jupither och kritikern Leif Zern. Fosse är inte där men en specialinspelad intervju med honom visas. Texterna framförs av bland andra Stina Ekblad, Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento.