Efter att i decennier ha arbetat med långa romansviter ville Jan Guillou känna sig mera obunden i sitt skrivande. Resultatet blev den pågående bokserien där han tar sig rätt stora friheter.

Jan Guillou tar emot hemma på Östermalm där han är på tillfälligt besök i bostaden. Snart ska han tillbaka till lantstället i Roslagen för att komma i gång med nästa bok om alter egot Erik Ponti och den gamle agenten Carl Hamilton.

– Jag funderar fortfarande på hur fan jag ska börja. Ju längre åren går desto svårare blir det. Med åldern blir jag långsammare i allt, alltifrån att gå till att tänka. Men det brukar ju lösa sig till slut.

Det brukar ju det. Han har skrivit mer än 50 böcker, bland annat ”Ondskan”, Hamilton-böckerna, serien om Arn och den omfattande romansviten ”Det stora århundradet”. Det kommer en dag när det är dags att pensionera sig som författare, han vet bara inte när.

– De flesta som har skrivandet som yrke brukar missa detta fullkomligt. Men jag har den fördelen att min hustru är bokförläggare och hon kommer refusera mig om det blir dåligt.

”Minst gnälliga”

Är du bra på att ta kritik?
– Fördelen med att ha varit journalist är att jag är van att arbeta kollektivt. Jag är en av de minst gnälliga författarna i Sverige. Alla förlag vet att det är ”genierna” som är bökigast att handskas med.

När den aktuella tv-serien ”Ondskan” skulle produceras, baserad på hans delvis självbiografiska roman i internatskolemiljö, lade sig Jan Guillou inte i det minsta.

Det gjorde han desto mer när filmversionen skapades 20 år tidigare. Han befarade den gången att filmarna skulle gå bort sig i de kulturella och sociala sammanhang som bara han själv hade upplevt i verkligheten.

– Jag fick igenom allt utom en sak. I min bok vet man inte om huvudpersonen Erik Ponti är ond eller god och det skapar spänning i berättelsen. I filmen är han enbart god. Då förklarade man för mig att om han ska vara delvis ond får filmen kanske högt betyg men ingen publik. Inför det argumentet blev jag lite ställd.

När han för några år sedan hade avslutat romanserien ”Det stora århundradet” infann sig frågan vad han skulle ägna sig åt i stället. Mata duvor gjorde han redan sedan länge, Jan Guillou är mycket noga med sin fågelmatning på landet.

”Pompöst gubbig”

Om fortsatt skrivande var ett alternativ, och det var det väl, så hade förutsättningarna förändrats. Under åren då han skrev spionromaner gällde det att förhålla sig till regler han själv skapat åt sig, som att språket skulle vara rakt och autentiskt. Berättelserna om Arn behövde också förhålla sig till regler, inte minst historiska och språkliga. Och så vidare.

– Jag insåg att nu kan jag skriva vad fan jag vill. Och då öppnar sig vissa möjligheter.

Han visar med sina händer, låtsas ta en skopa autofiktion i ena handen och ett thrillertema i den andra.

– Sen i med lite Ulf Lundell och så gör vi en Östergren, det vill säga just när poängen ska komma så blir det en utvikning på 30 sidor om något annat. Och så lite pompöst gubbig självbiografi på det. Då uppstår något jag aldrig har gjort förut och som jag har väldigt kul med.

Resultatet är alltså böckerna om den nu åldrade Carl Hamilton och en Erik Ponti som blivit till förväxling lik Jan Guillou själv. Och för ovanlighetens skull har han mötts av goda recensioner.

– Kritikerna har alltid betraktat mig som en grobian eftersom jag säljer så många böcker, vilket i Sverige anses vara bevis för låg litterär halt. När de nu ser mina stilparodier inser de att jag kan lika mycket som de, det hade de inte kunnat föreställa sig.

Text: Johan Ekfeldt/TT