Viveca Sten skriver om platser som hon älskar, miljön blir en tredje huvudkaraktär och hennes miljöbeskrivningar är något som förenar hennes böcker. Hon vill få läsarna att känna att de är där, på plats, och för att få det rätt skriver hon och skriver om, tills platserna skildras precis som hon vill.
Nu är Viveca Sten aktuell med den fjärde boken i serien Åremorden, Vilseledaren, där sex studenter tar tåget till Åre för att åka skidor, men endast fem är i livet när veckan är över.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Hade Viveca och hennes man inte blivit fast i Åre under pandemin är det inte säkert att det blivit någon bok alls därifrån. När idén kom började hon skriva, men slog igen datorn så fort hennes man kom in i rummet. Så länge ingen visste vad hon gjorde fanns det inte. Maken är ingen självklar första läsare av Vivecas manus, snarare tvärtom.
– Han läste mitt första utkast till den första boken om Sandhamn, sa inget på tre dagar, sedan sa han att ”den var väl okej”.
Inte vad ett känsligt författarhjärta behövde höra just då. Men när det första utkastet är klart väntar en rejäl redigeringsprocess, Viveca uppskattar att två tredjedelar av processen är redigering. Manuset skrivs om sex eller sju gånger, därutöver kommer ändringar.
– När boken går i tryck har jag väl gått igenom den 13 eller 14 gånger.
Det är redigeringsfasen hon tycker bäst om och, till skillnad från många andra, svettas hon över grundmanuset när allt ska hittas på. Men det var just hittepåandet som ledde henne till att börja skriva sitt första manus. Den första boken kom nämligen till när Viveca ville se om hon kunde skriva annat än fackböcker i juridik.
– Jag ville låta fantasin flöda. Men när jag hade mitt första möte med förlaget var det tydligt att jag kom från en annan bakgrund än andra författare. Jag gjorde i ordning en offert, en mapp med min cv, synopsis för andra och tredje delen i serien, en målgruppsanalys och en färdig pr-plan. De har i efterhand sagt att de gillar att jag är välstrukturerad. Jag håller alltid min deadline, 20 år som jurist har satt sina spår.
Svårt steg att skriva på heltid
Att sluta som jurist för att bli författare på heltid var inte ett enkelt beslut.
– Det var jättesvårt att lämna juristyrket, jag definierade mig så väldigt mycket som jurist. Jag var chef för 35 personer i flera länder och det tog flera månader att bestämma mig. Men jag har aldrig ångrat det.
Bakgrunden som jurist har sina fördelar även i författarskapet, även om språket av naturliga skäl är annorlunda. Viveca är disciplinerad, van vid att läsa lagtext, domar och rättsliga utlåtanden men avtal saknar både dialog och miljöbeskrivning, till skillnad från skönlitterära böcker.
– Som jurist var jag van att uttrycka mig i tal och skrift och jag är van vid att producera stora textmassor. Det som var nytt var dialog, miljöbeskrivning och karaktärer. Det kämpade jag med. Jag skrev, tänkte ”pratar folk så här?” och skrev om.
Miljöbeskrivningarna har nu blivit ett av hennes signum, och det som förenar böckerna om Sandhamn med Åremorden är att de utspelar sig på platser som hon älskar och miljön blir till en tredje huvudkaraktär.
– Jag älskar att skriva fram miljön, att få läsaren att känna att man är där. Jag skriver och skriver om, jag får ofta höra att jag målar med ord.
Skriver ur såväl manligt som kvinnligt perspektiv
De övriga två huvudkaraktärerna, utöver miljön, är en kvinna och en man, det gäller båda bokserierna utan att vara planerat. I Åremorden är det poliserna Hanna Ahlander och Daniel Lindskog som bär historien.
– Jag gillar att skildra saker ur både ett manligt och ett kvinnligt perspektiv och det har visat sig vara användbart.
Varje skrivdag börjar med att Viveca går igenom det hon skrivit dagen före. Det har två fördelar, texten redigeras och hon kommer in i manuset. Varje bok har också en egen spellista som Viveca lyssnar på om och om igen.
– Det blir som en betingad reflex. Jag kan skriva på caféer eller båtar, när jag pluggar in hörlurarna och hör musiken är det bara att skriva.
Efter 22 böcker har det blivit en del spellistor, och de består av en intressant blandning. Till del två i Åremorden, Dalskuggan, lyssnade Viveca på Tjajkovskij med Nötknäpparen och Svansjön. Andra listor har haft en blandning av Gustaf och Victor Norén, Joakim Berg från Kent och Pernilla Andersson. Till del nio i Sandhamnsserien var det soundtracket till Lés Miserable som gick på repeat och den nya boken Vilseledaren skrevs till en blandning av Adele och Daft Punk.
– Det är inte jag som väljer musiken, den väljer sig själv. Jag lyssnar på något och det som passar storyn fastnar, det handlar om en känsla.
Storyn har en egen vilja
Det är inte heller Viveca som styr allt vad gäller själva historien, trots ett gediget synopsis på 20-25 sidor. Berättelserna har alltid en egen vilja.
– Det kommer alltid in nya bikaraktärer som jag inte väntat mig, och det händer även med huvudkaraktärer. I Botgöraren, till exempel, finns en person som inte ens var med i synopsis men fick en bärande roll i boken.
Det har varit en utmaning att se till att de båda bokserierna skiljer sig åt. Serien Morden i Sandhamn är skriven i preteritum och Åremorden i presens.
– Det var ett medvetet val att lägga en annan ton och för att ta mig längre ifrån Sandhamn.
Hennes böcker har sålt i över åtta miljoner exemplar.
– Det är overkliga siffror. Och Åremorden har gått ännu bättre än vad Morden i Sandhamn gjorde från början. Jag var så nervös när jag började på en ny serie – alla älskar en skärgård och jag var jätterädd att folk skulle säga att jag skulle hålla mig där.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
