Elisabeth Wolpert har skrivit en roman som utspelas under nazistockupationen av Polen. Berättelsen vilar på hennes pappas ögonvittnesskildringar. I de avhuggna, de räddade skildras fångenskapen i Warszawas ghetto – och flykten därifrån.
När Elisabeth Wolpert var åtta år började hennes pappa berätta korta fragment av vad han upplevt som ung. Han ville att Elisabeth skulle veta vad hennes föräldrar hade varit med om. Men det var inte förrän hon flera år senare såg tv-serien Förintelsen som pusselbitarna föll på plats.
– Det var en spelfilm, men där hände allt. Det var först då, när jag var tretton år, som jag insåg att det är det här som min pappa berättar om. Det är det här de har varit med om. De har överlevt Förintelsen.
Då började Elisabeth ställa frågor och fick ordentliga svar, även om svåra saker. Som att hennes farfar dog i ghettot, pappans syster försvann efter en SS-razzia, pappans mormor sköts i ryggen och pappans moster verkar ha blivit deporterad till Treblinka. Hur pappan insåg magnituden av vad som hände och förstod att alla som var kvar i Warszawas ghetto skulle deporteras och förintas.
De avhuggna, de räddade
- Förlag: Lava Förlag
- Format: Inbunden
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2023-03-14
- ISBN: 9789189723764
När berättelserna blev många bad Elisabeth sin pappa att skriva ner vad som hänt under kriget och fick ett 15 sidor tättskrivet underlag som nu ligger till grund för dokumentärromanen de avhuggna, de räddade.
– Jag tror att han har berättat ovanligt mycket. Det är ju också en ovanlig berättelse, med svenska mått mätt. Många av de överlevande i Sverige kom från koncentrationsläger och var i väldigt dålig kondition – på alla plan. Han klarade sig förhållandevis bättre. Han rymde ur ghettot och levde som polack på landsbygden. Han hade mat och vänner. Jag tror också att han hade känslan att han lurade tyskarna. De ville mörda honom men han klarade sig.
Elisabeth är specialistläkare, med en bakgrund inom forskning. Hon är också välutbildad i skrivande. Under åren har de här berättelserna gjort sig påminda i olika former, i olika texter. Det var när hon provade att skriva utifrån perspektivet från den 17-årige kille, som hennes pappa var år 1939, som skrivandet lossnade.
Berättelsen är även hennes mammas, även om mamman berättat ytterst lite om vad hon varit med om.
– Det mesta jag vet om hennes historia har jag fått från min moster som är några år äldre, men hon vill inte heller berätta mycket. Jag tolkar det som att bägge de här flickorna blev mycket traumatiserade av kriget, av ghettot och av att deras mamma mördades i ett koncentrationsläger.
Med boken vill hon bidra till minnet av andra världskriget och Förintelsen.
– Till empatin för den här tiden och för människorna som drabbades. Boken är för alla som är intresserade av andra världskriget, men den innehåller mer än så: relationer, hur olika personligheter reagerade under stark stress, det finns mycket dramatiska scener. Jag tycker att den är lämplig för ungdomar för jag tror att boken kan bidra till engagemanget för den här tiden, för vad som hände människorna, utan att det blir jättehemskt.
Vad vill du att läsaren ska ta med sig efter att ha läst boken?
– Jag vill att man skall minnas förtrycket och brutaliteten. Men det finns också ett budskap om att det finns goda människor, att man alltid har ett val för sitt eget agerande även i en sådan ond tid. Man får inte ge upp hoppet, det kommer att bli bättre, det är huvudpersonens liv ett exempel på.
Boken har ytterligare ett budskap: om hur svåra händelser påverkar människor under lång tid, kanske hela livet. Och att människor blir traumatiserade av krig även i vår tid och hur omgivningen, framför allt sjukvården, måste ha det i åtanke.
– Man måste skrapa under ytan för att förstå vad det är för människa man har framför sig. Mamma såg väldigt frisk ut men hela hennes liv blev påverkat av vad hon upplevde som barn och som hon inte hade ord för. Hon levde bara till 62 års ålder medan min pappa levde väl till 98 års ålder. Jag tror att hans förmåga att tala om sina svåra minnen hjälpte honom till ett gott liv.
Elisabeth berättar att de avhuggna, de räddade har tagits in i referensbiblioteket hos Forum för levande historia – där ungdomar kan göra skolarbeten. Och att läsarna kommer tillbaka till henne och säger att de sträckläst och lärt sig nya saker. En läsare får representera många: “Hur kan man skriva så bra? Jag var i Polen, jag var i ghettot!”
Om författaren
Elisabeth Wolpert arbetar som distriktsläkare och har forskat inom cancerbehandling. Hon har utbildat sig i kreativt skrivande innan utgivningen av de avhuggna, de räddade.
De avhuggna, de räddade
| Författare | |
|---|---|
| Förlag | Lava Förlag |
| Genre | Svenska berättare |
| Format | Inbunden |
| Språk | Svenska |
| Antal sidor | 166 |
| Vikt | 316 gr |
| Utgiven | 2023-03-14 |
| SAB | Hc.01 |
| ISBN | 9789189723764 |
"Tadeusz, döljer du något för mig?"
Han tittade på sin flickvän, hennes ögon var fulla av oro. Det var dags att berätta allt för henne. Om förföljelserna i Lodz. Om svälten och hopplösheten i Warszawas ghetto. Om flykten över muren.
"de avhuggna, de räddade" är en dokumentärroman, byggd på ögonvittnesskildringar från det nazistockuperade Polen. Författarens pappa flydde ut ur Warszawas ghetto. Författarens mamma var ett barn som smugglades ut ur ghettot.
Boken berättar om människor som flydde undan nazityskarna. Trots den svåra fonden av andra världskriget och Förintelsen innehåller texten ljus och kärlek.
"Efter bara några sidor har Tadeusz historia krupit in under skinnet på mig. Känslan stannar kvar som en ny erfarenhet och då förstår jag att detta är en bok som alla borde läsa."
<p >Katherine Hauptman, chef för Sveriges museum om Förintelsen <p >
