Förbjudna böcker: Aleksijevitj om kvinnor i krig

Den belarusiska Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs första stora verk “Kriget har inget kvinnligt ansikte” utsattes först för snårig censur. Romanen visade en sida av kriget som sovjetmakten inte ville kännas vid.

När Svetlana Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset i litteratur 2015 lyste hennes böcker med sin frånvaro i bokhandlarnas skyltfönster i hennes hemstad Minsk. Det berättar Kajsa Öberg Lindsten, en av Aleksijevitjs svenska översättare. Hon befann sig i den belarusiska huvudstaden efter att Nobelpriset tillkännagetts.

— Jag letade efter hennes böcker, och i en bokhandel hänvisades jag till ett litet rum längst in där några exemplar av en av hennes böcker fanns. Bredvid låg en handskriven lapp med texten “Svetlana Aleksijevitj, vår belarusiska Nobelpristagare”, säger Kajsa Öberg Lindsten.

Kvinnor vittnade om kriget

Kriget har inget kvinnligt ansikte är en, med Svetlana Aleksijevitjs egna ord, roman av röster i vilken författaren har intervjuat hundratals kvinnor om kriget mellan Sovjetunionen och Nazityskland under andra världskriget. Ett krig som kvinnorna upplevde när de var unga, och deltog i som frivilliga i Röda armén eller i partisanförband. Efter kriget behandlades de inte, till skillnad från männen, som hjältar utan möttes av förakt.

1984 publicerades utdrag ur boken i en sovjetisk tidskrift. Året därpå, när Gorbatjov kommit till makten och perestrojkan inletts, publicerades den i sin helhet och blev snabbt populär – dock i censurerat skick.

— Romanen möttes av stor entusiasm, och belönades med priser under perestrojkaåren. Men den kritiserades även offentligt, och anklagades för att “avglorifiera” de ryska kvinnorna och “smutsa” ner deras rykte, säger Kajsa Öberg Lindsten.

Det kontroversiella i “Kriget har inget kvinnligt ansikte” låg i hur vittnesmålen reviderade den sovjetiska historieskrivningen. Kvinnorna berättar inte om hjältedåd och segrar, utan om stort lidande.

Censur i flera led

Censuren av boken har en komplex historia, och har skett i flera led.

— Vissa delar strök censuren, andra avstod Svetlana från att berätta och ytterligare saker, till exempel om sexuella övergrepp inom den sovjetiska armén, undvek kvinnorna att nämna, säger Kajsa Öberg Lindsten.

“Kriget har inget kvinnligt ansikte” kom i en ny version på ryska 2004 och i svensk översättning 2012 av Kajsa Öberg Lindsten. I förordet till den upplagan beskriver Aleksijevitj själv hur många av kvinnorna hörde av sig efter Sovjetunionens fall för att berätta sådant som de tidigare tigit om – sådant man inte fått tala om. I förordet återger hon också samtal som hon hade med censorn som granskade hennes bok. “Vem skulle ställa upp på att kriga efter sådana böcker? Ni detroniserar dem. Förvandlar dem till vanliga kvinnor. Till hondjur. Men för oss är de heliga”, sade censorn till Aleksijevitj.

Efter Sovjets fall kom boken i en ny, utvidgad version där vittnesmålen hade reviderats och kompletterats och Aleksijevitj lagt till egna funderingar och fakta – som hon tidigare fått undvika.

Kritiken

Hennes metod, att konstnärligt bearbeta intervjumaterial, har kritiserats. Nyligen påpekade litteraturforskaren Axel Burénius, i essäboken “Persona”, att Aleksijevitj ändrat i kvinnornas vittnesmål mellan versionerna 1985 och 2004 på ett sätt som förändrat deras innebörd, och att uttryck för patriotism strukits och ersatts med fördömande avståndstaganden.

Kajsa Öberg Lindsten menar att Aleksijevitj föregått kritiken, i sin beskrivning av hur hon arbetar.

— Hon beskriver hur hon har arbetat, och hur hon själv har förändrats. Dels censurerade Svetlana sig själv motvilligt, och dels så var hon själv en sovjetmänniska, säger Kajsa Öberg Lindsten.

— Det största med hennes böcker, rent mänskligt, är att hon inte bara skriver om människorna i sitt land utan också om sin egen utveckling.

Böckerna förbjudna i Belarus

I Ryssland har Aleksijevitjs böcker aldrig varit förbjudna, men i takt med att hennes berömmelse ökat internationellt har den bleknat i ett allt mer auktoritärt Ryssland. I hemlandet Belarus har hennes böcker inte fått utkomma sedan Bön för Tjernobyl som förbjöds av Lukasjenkoregimen när den kom 1997.

Under protesterna i Belarus 2020 var Svetlana Aleksijevitj tvungen att lämna landet, på grund av det eskalerande hotet mot henne som öppet regimkritisk. Sedan två år tillbaka lever hon och arbetar i Berlin. För drygt ett år sedan kom nyheten om att kulturministeriet skulle utreda Aleksijevitjs böcker för extremism.

— Hennes böcker är en krönika över hennes folk. En slags självrannsakan – “vad är det jag har fått i mig, vad är det jag har trott på, hur och när har det ändrats?”

Text: Esther Arndtzén/TT

Fakta: Svetlana Aleksijevitj

Svetlana Aleksijevitj är född 1948 i Ukrainska SSR. I sin ungdom utbildade hon sig till journalist och arbetade på en sovjetisk lokaltidning.

Efter “Kriget har inget kvinnligt ansikte” har hon skrivit ytterligare fyra böcker i serien “Utopins röster” – “De sista vittnena” (1985), “Zinkpojkar” (1989), “Bön för Tjernobyl” (1997) och “Tiden second hand” (2013).

Nyheten om hennes Nobelpris 2015 mottogs på olika sätt i Ryssland, berättar Kajsa Öberg Lindsten. De Putintrogna medierna var missnöjda.

— De anklagade Aleksijevitj för att förtala Ryssland och förvränga dess historia. Hon har fått väldigt mycket internationella priser, men hon får aldrig mer priser i Ryssland.

Svetlana Aleksijevitj var tvungen att lämna hemlandet Belarus i september 2020, under de omfattande protesterna mot presidenten Aleksandr Lukasjenko som inleddes efter det kraftigt ifrågasatta presidentvalet i augusti. I början av september larmade Aleksijevitj om att okända maskerade män försökte ta sig in i hennes lägenhet i Minsk. Aleksijevitj var då den sista kvarvarande medlemmen i den samordningsråd som bildades av oppositionen i Belarus.

Mellan 2006-2008 bodde Svetlana Aleksijevitj i Göteborg och har bland annat skrivit texter i Göteborgs-Posten.

Fakta: Förbjudna böcker

Under 2022 registrerade den amerikanska biblioteksföreningen ALA 1 269 försök att censurera biblioteksböcker, vilket var dubbelt så många som året tidigare.

I Ungern har regeringen krävt att barn- och ungdomsböcker som handlar om hbtqi-frågor eller är sexuellt explicita ska förseglas eller slås in i papper på bokaffärerna — och de får inte säljas på affärer som ligger inom 200 meter från skolor eller kyrkor.

Amerikanska Pen registrerade 1 477 fall av enskilda böcker som förbjudits under första halvan av läsåret 2022–2023, och det berörde 874 unika titlar. Det är en ökning med 28 procent jämfört med föregående sex månader, januari — juni 2022.

För 90 år sedan utförde nazisterna ett av de mest ökända bokbålen i modern tid. Den 10 maj 1933 samlades närmare 40 000 människor i centrala Berlin. Propagandaministern Joseph Goebbels hade uppmanat brännandet av så kallade icke-tyska böcker. Närmare 25 000 böcker ansågs vara det och 1934 hade 5 000 böcker förbjudits.

En av de författare vars böcker rensades ut av nazisterna var Heinrich Heine, som skrev den berömda raden: ”Där man bränner böcker, kommer man till slut att bränna människor”.