Svensk barnlitteratur fick tidigt ett världsrykte för sina upproriska huvudpersoner. Men det finns annat som irriterat och upprört också. I vår sommarserie om en svensk kulturkanon har turen kommit till barnböcker som på ett eller annat sätt väckt uppståndelse.

Litteraturvetaren Martin Hellström som forskar kring barnlitteratur och barns läsning menar att det är flera faktorer som avgör huruvida en barnbok ses som normbrytande eller ej. Det kan antingen vara beskrivningarna av barn eller vuxna som inte beter sig på ett sätt som motsvarar samhällets förväntningar som överraskar och oroar. Eller så är orsakerna rent estetiska. Här är hans kanon över normbrytande barnböcker:

Astrid Lindgren – böckerna om Pippi Långstrump

“Ett självklart val. Här handlar det om att Pippi bryter mot normer, hon förhåller sig inte till vuxenvärlden som hon ska göra. Hon lyssnar inte på vad vuxna säger och hon vägrar lära sig saker för att hon ska. Men Pippi bryter också mot annat som gör att hon blir intressant. Det är ju roligare när hon irriterar Tommy och Annika för att hon plockar upp en gubbe som ligger på marken än att skolfröken blir irriterad på henne. Hon bryter även mot fantasins råmärken och det är underhållande och intressant. Astrid Lindgrens tydliga idé var nog att hon ville etablera en annan bild av vad det är att vara barn, än vad som tidigare gjorts.”

Barbro Lindgren “Loranga, Masarin och Dartanjang”

“Här handlar det om att folk blev irriterade över att Barbro Lindgren speglade de vuxna på ett sätt som inte var önskvärt. Pappa Loranga är självupptagen, egoistisk och bryter på sätt mot normer. Han vill inte jobba, för då kan han inte vara hemma och lyssna på popmusik och ta hand om Mazarin. Så skulle inte en vuxen vara. Sen är han ju också en person som vill vinna alla tävlingar och den typen av föräldrar kan man ändå träffa på rätt ofta, medan barn som är som Pippi är relativt ovanliga.”

Camilla Brinck och Maria Isacsson – böckerna om Musse & Helium

“Det här är en serie böcker som upprör litteraturvetare och andra kännare. Jag lyssnade på en podd där Kristoffer ‘Kringlan’ Svensson sade att han fick panik då han insåg att han behövde läsa tio böcker för sina barn, där författarna inte kunde komma på ett bättre namn till en mus än Musse. Det säger rätt mycket. De här böckerna upprör för sina sockersöta illustrationer och för att det inte finns så mycket fantasi i handlingen. Här är skälen till upprördhet kort sagt enbart estetiska.”

Anders Jacobsson och Sören Olsson – böckerna om Bert

“I fallet med Bert är det samhällets litteratursyn som förändrats mest. När jag var 13 och läste ‘Berts dagbok’ tyckte jag den var rolig. Jag skrattade gott åt den överdrivna jargongen kring hur Bert förhåller sig till tjejer. Men jag, liksom många andra, började fundera på allvar över hur kvinnosynen är i böckerna i samband med att den gick på tv. Tv-serien som Tomas Alfredson och Svante Kettner regisserade skruvade upp denna jargong ytterligare. Det var inte sämre. Snarare tvärtom, men då hade tiden kommit ikapp och vi upprördes. Det skiljer sig ju från Pippi – som var upprörande när hon kom, men knappast i dag. Bert har tagit motsatt riktning.”

Gunilla Bergström – böckerna om Alfons Åberg

“När Alfons inte kan sova i första boken bjuder hans pappa honom på ett glas saft. Det räckte för att det skulle bli diskussioner. När nyupplagan kom står det bara att han hämtar ett glas vatten tror jag. Men på illustrationen ser man en saftflaska i köket. Sen är det detta med rökningen också. Alfons pappa röker pipa och den är en viktig del av handlingen. I någon av böckerna tappar han bort pipan och Alfons använder den som lok och i ‘Aja baja, Alfons Åberg’ vill pappan mest sitta och läsa sin tidning och vara i fred. Han är både en god pappa som tar hand om sin son och är ensamstående och en vuxen som avvisar sitt barn.”

Mats Almegård/TT