Talar man om en växt börjar man snart tala om orättvisor, hävdar Jamaica Kincaid. I sin nya bok undersöker författaren hur exotiska blommor hamnar i europeiska trädgårdar – men ytterst hur kolonialismen ritar om historien, minnen och livsöden.

Jamaica Kincaid säger ofta att hon fick språket av sin mamma, som lärde henne att läsa redan vid 2,5–3,5 års ålder. I författarens senaste bok ”Bland blommor” visar det sig att även hennes stora passion för trädgården kommer från mamman. I barndomen brukade hon observera sin mor som planterade ett soursopträd ena stunden, för att strax därpå bränna ned det i raseri när myror byggde bo inuti och hittade in i huset.

– Jag tror inte att hon tänkte på sig själv som trädgårdsmästare, hon var bara väldigt upptagen med växtvärlden. Hon kom från en familj i Dominica som hade mark, där de odlade bananer, kaffe och citrusfrukter. Så hon arbetade ofta med att plantera saker som barn, säger Jamaica Kincaid som håller med om att hon ”verkar ha ärvt” kärleken till trädgården och odlingen av sin mor.

– Men jag spred intresset till många områden: jag kan se hela världen genom trädgården, säger den Nobelpristippade författaren på besök i Sverige, där hon just lockat tusentals läsare under sina framträdanden.

Granskar sig själv

I Bland blommor : en vandring i Himalaya beger sig Jamaica Kincaid på en strapatsrik resa till ett av de områden som västvärlden importerar sina blommor från, Himalaya. När hon ser växter frågar hon sig ofta ”hur kom den hit?” – och svaret leder in henne på oändliga, vindlande stickspår, både i böckerna och när hon pratar.

– Det har öppnat otroliga historiska djup. Hur kom tulpanen till exempel till Europa? Tydligen var det en diplomat i Turkiet som bar på en röd blomma och smugglade med den i sin väska, till Holland där den sedan ledde till ”tulpanmani” och raserandet av hela den holländska ekonomin, säger hon men inskärper att varenda tulpanlök i Holland kommer någon annanstans ifrån.

– Mycket av det som européerna har tillhör folk som de inte tycker om. Hur många av holländarna vill att turkarna ska komma in i EU? Men de har deras tulpaner.

I essän ”En liten plats” kritiserade hon fränt den västerländska turism som följt i kolonisatörernas spår och nu vänder hon samma blick mot sig själv. Här är hon inte längre den fattiga flickan från Antigua, utan en privilegierad person som reser för nöjes skull.

TT: Det är ett nytt perspektiv i dina böcker, att du är den privilegierade.
– Ja, och jag var otroligt medveten om det. Det är dumt och ytligt kanske men jag tog beslutet att inte beskriva folks yttre. För det var en av de första sakerna som Columbus gjorde i sin dagbok. Han noterar människors fysik och finner att de är användbara. Och så ville jag inte göra.

Förknippas med jorden

Jamaica Kincaid började fundera kring uppdelningen i nytta och nöje efter att ha läst Bibelns skapelseberättelse om den första trädgården av alla, Eden. I den finns Livets träd, som symboliserar agrikultur, och Kunskapens träd som symboliserar hortikultur (trädgårdsodling) – och som framför allt är för de rika.

– Att odla en växt bara för dess skönhets skull är något som många av oss i den koloniserade världen har förlorat. Den lilla tid du har odlar du sådant som man kan äta.

Jamaica Kincaid har i Lucy skildrat hur hon 16 år gammal skickades ensam hemifrån Antigua till USA för att bli barnflicka och hjälpa familjen ekonomiskt. Där mötte hon för första gången rasism. I ”Se Nu Då” beskriver hon en relation mellan en uppburen kompositör och en kvinna som ”kom med bananbåten”. Och trots att hon i Himalaya har en privilegierad position understryker Kincaid att hon och andra svarta alltid främst förknippas med agrikultur.

– På grund av slaveriet var afrikaner i den nya världen eller i diasporan så bundna till marken. Så man blir ofta betraktad med nedlåtenhet om man är smutsig och ens naglar är.. ja titta, mina naglar bär fortfarande spår av smuts, säger Jamaica Kincaid och håller fram sin hand.

Hon har kämpat hårt med att skriva fram ett jag, tvärs emot generaliseringar i kolonialismens sår. Den strävan tror hon att européer förstår.

– Inte långt härifrån pågår en kamp där folk försöker vara fria från en dominans som suddar ut självet. Varje individ har rätt till sitt jag, säger hon och utbrister:

– Ser du — vi pratar om trädgården och plötsligt är jag i Ukraina. Gud – hjälp mig!

Hängiven mamma

Den långa riskfyllda resan som Kincaid gjorde hade också ett pris. Hon hade just skilt sig och lämnade sin son hemma med en betald barnvakt. Och även om uppror och separation mellan barn och föräldrar – liksom mellan kolonisatörer och de koloniserade – är ett ständigt återkommande tema i hennes litteratur gick hon inte in på temat djupare i boken. Nu säger hon att det är värt att tänka mer på.

– Jag är egentligen en väldigt hängiven mamma, en underbar mamma, även om mina barn inte alltid tycker det. Men faktum är att när ögonblicket kom offrade jag något. Och det handlade inte om karriären, för vem är intresserad av en kvinna som samlar på fröer? Det var mitt driv att få veta något, säger hon men poängterar att manliga äventyrare inte ställs till svars för sådana val.

Med sin sedvanligt brutala ärlighet fyller hon i:

– Jag fattade ett hänsynslöst beslut, bara på grund av min egen nyfikenhet.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Jamaica Kincaid om…

… att den ekonomiska krisen får folk att odla mat:
– Ja, nu kanske européer är fattiga igen. Jag tror de tycker att det är tillfredsställande och att det ger lycka att äta något som du odlat. Det är underbart, för det vi har gjort är att koppla bort njutningen i att äta från njutningen i att odla. Vi är vana vid att köpa saker.

… minnet:
– Folk säger ofta att minnet är opålitligt. Men det är inte så opålitligt. Det innefattar många olika saker som tycks stå i konflikt. Men det gör de inte, det handlar bara om många olika sidor av saker.

… Carl von Linné:
– Hans kategorisering är beundransvärd men också ett problem. Kategoriseringen av saker var en del av Europas stora erövringar av ”den nya världen” — som Dahlian som uppkallades efter en av Linnés studenter. Någon sade mig att Greta Thunberg är släkt med en stor botanist som var Linnés student. Jag vet inte varför ni inte kan det här! Det finns en blomma som uppkallats efter honom, Thunbergia.

– Det finns en nytta med standardiseringen, det som inte var så bra var när han tog steget till att göra kategoriseringar utifrån ras. Men med varje bra sak kommer en dålig.