Kim Kimselius delar med sig av både skrivglädje och hantverk

Författaren Kim Kimselius 63:e bok, Resa utan slut, har precis släppts och arbetet är i full gång med bok nummer 68, Kim har oftast ett par olika böcker på gång samtidigt. Få har som hon upplevt hur egenutgivningen förändrats de senaste 20 åren.

Kim Kimselius gick från att ha gett ut böcker på förlag, debuten sålde 11 000 exemplar på en vecka, till att bli egenutgivare i en tid då det inte var så vanligt.

– När jag tog det vågade steget att bli egenutgivare 2002 ansågs egenutgivna böcker som dåliga. Det kändes lite fult att vara egenutgivare, som om inget förlag ville ha ens böcker om man behövde ge ut dem själv. Men den första egenutgivna boken, Faraos förbannelse, sålde slut i 3 000 exemplar på två månader. Mitt namn sålde boken och har fortsatt sälja alla efterföljande böcker.

Bokbranschen var inte ny för henne, hon hade erfarenhet från tryckeri med att skriva in böcker för många av de stora förlagen, bland andra Rabén & Sjögren och Norstedts. Manusen kom maskinskrivna från författarna och Kim skrev av dem i digital form.

– Genom mitt arbete hade jag knutit många kontakter och visste vem jag skulle fråga efter hjälp när jag startade mitt förlag. Numera finns det mängder av böcker och kurser för de som vill ge ut sina böcker. Vem som helst som har något att berätta kan nu med en enkel knapptryckning få sin berättelse tryckt. En fantastisk värld. Det bor så otroliga författare i många människor, berättelser som kanske aldrig sett dagens ljus om inte egenutgivning hade funnits. Nu är det inte längre skamligt att ge ut på eget förlag, nu är det tvärtom väldigt vanligt.

Gör allt från idé till bok

Maken Jan gör bokomslagen och tillsammans sköter de numera allt i processen, från idé till färdig bok. I början fick Kim god hjälp av författaren och förläggaren Lennart Frick som lotsade henne genom hela processen.

– Jag skrev A4-sida efter A4-sida med alla hans tips och råd. Sedan följde jag dem slaviskt.

En av hennes kontakter på Rabén & Sjögren, Jörgen Högberg, hade startat eget förlag och med hans hjälp fick hon den första boken ombruten till färdig bok och de första böckerna tryckta till ett rimligt pris genom att tryckningen samlades ihop med de böcker han skulle trycka. Ett upplägg de båda tjänade på.

– Lennart och Jörgen har varit mina mentorer. Jörgen är fortfarande ett bollplank för mig, även om han numera är pensionär, men han är också en kär vän.

Kim delar själv med sig av sina kunskaper om skrivande i såväl handböcker och blogginlägg som kurser.

– Jag har alltid levt efter orden ”skicka vidare”. När jag startade eget förlag fick jag oerhört stor hjälp av många personer, det gjorde att jag i min tur alltid delar med mig av mina kunskaper.

Tackade nej till Bonniers

Att det blev egenutgivning efter flera framgångsrika böcker på B. Wahlströms förlag berodde på att Kim fick en ny redaktör som helt ändrade hennes manus. Senare har hon tackat nej till Bonniers, men det berodde inte på just en önskan om att ge ut själv utan på omständigheterna när hon fick frågan. Kim var på Bokmässan, ute bland folk för första gången sedan hon fått en stroke som gjort henne halvsidigt förlamad. Hon var hjärntrött och egentligen utan ork för att medverka på mässan.

– När Bonniers representant kom fram och ville att jag skulle bli deras författare var det för stort för att jag skulle orka fatta något beslut. Därför tackade jag nej. I efterhand har jag undrat vad som hade hänt om jag tackat ja. Ibland tror jag att det var rätt beslut, ibland att det var fel. Men en sak är säker, jag tror definitivt inte att jag hade kunnat göra alla beställningsjobb på böcker, Det glömda kriget 1808-1809, Snapphaneresan, Äventyr i Uddevalla och Mysteriet med Guldgubbarna, om jag varit författare hos Bonniers. Arbetet med de böckerna, och mötet med alla människor under researchen har berikat mitt liv.

Sedan 2019 medverkar hon inte på Bokmässan, ett medvetet beslut som hon inte ångrar. Mässan har förändrats under åren, och inte till det bättre, enligt Kim.

– Bokmässan kommer nog aldrig mer bli vad den en gång var, en glädjefylld plats för författare och fans att mötas på. En plats för författarkollegor att träffas på, kanske enda gången under året. Där böckerna, författarna och läsarna stod i fokus.

Skriver igen efter makens sjukdom

Resa utan slut släpptes strax före jul, men ursprungligen var tanken att den skulle kommit ut tidigare under året. När maken Jan fick en hjärnblödning i mars ändrades alla prioriteringar.

– Allt fokus har legat på Jan sedan hjärnblödningen. Det blev inget skrivet förrän strax före jul, innan dess fanns det helt enkelt inte tid för skrivandet, hur mycket orden än pockade på och ville ut. Men när Resa utan slut kom från tryckeriet gick det inte att hejda ordflödet, det var som att släppa loss en tsunami av ord. Nya idéer dök upp och jag skrev så mycket jag hann med.

Skrivprocessen följer en beprövad struktur.

– Normalt brukar jag alltid börja med en ny bok på annandag jul, men nu kom jag i gång veckan innan, sedan skriver jag intensivt de tre första månaderna på året, därefter föreläser jag och bearbetar texten under mina resor. Oftast arbetar jag med många böcker på en gång, men i ett visst läge väljer jag en av böckerna, slutför den och ser till att boken blir tryckt. Du anar inte hur många böcker jag har på gång inom mig. Wow! Tänk om man kunde tanka ner alla orden direkt in i maskinen.

Den 68:e boken är under arbete och fler lär det bli. Någon uppenbar risk att idéerna skulle sina finns inte.

– Min käre far sa alltid att han såg mitt huvud som fullt av minipingisbollar, alla innehållande en berättelse. När jag ville skriva något plockade jag bara fram en pingisboll, öppnade den och lät orden flöda. En fin tanke tycker jag och har själv börjat se det så. Du anar inte hur många berättelser som hoppar omkring där inne och vill komma ner på papperet.

För att fånga idéerna när de hoppar runt skriver Kim ned dem.

– Min idébank är alla påbörjade berättelser i datorn. Nu är de strax över 60. Bara att plocka fram och skriva vidare på. När jag får en idé skriver jag alltid första kapitlet och sista. Därefter skriver jag stolpar på vad berättelsen ska handla om. Sedan stänger jag ner det dokumentet i en mapp där alla de andra påbörjade manusen ligger.

Kanske hade ingen fått ta del av Kim Kimselius många berättelser om inte maken Jan på en stor fest berättat för alla att hon var författare. Då hade hon inget annat val än att skicka in en av alla berättelser hon under åren skrivit till förlag, något hon inte vågat tidigare.

– Tänk, nu har jag gett ut 63 böcker. Om min man, Jan, inte hade avslöjat min dröm hade berättelserna fortfarande legat i mina skrivbordslådor och i högar i bokhyllan. Hans ord var verkligen startskottet för min karriär.