Flicka, 1983 bygger på författaren Linn Ullmanns minnen av att som tonåring bli utnyttjad av en mycket äldre fotograf. Det är romanen som hon alltid har velat skriva men som varit helt omöjlig att få ur sig – fram till nu.
1983 åker en 16-årig flicka till Paris med erbjudande om att bli fotomodell – och för att träffa den uppburne fotografen A. Mötet blir till en romans – eller borde man kalla det för övergrepp? Dagar och nätter blir ett töcken av jetlag, gin och tonic, lust, skam och maktlöshet.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
I Oslo nästan 40 år senare försöker den nu vuxna kvinnan fånga minnesfragment från Paris, men kvinnan är i sin tur vilsen i sin egen tid och världen runt henne brister.
Flicka, 1983 är boken som Linn Ullmann har velat skriva under hela sitt författarskap, men som alltid spjärnat emot – in i det sista. I hemlandet Norge gavs den ut för ett år sedan och så sent som i slutet av september förra året skrev hon fortfarande.
– Jag är så glad att det blev en bok till slut. Innan en bok är klar så finns den ju inte. Det här är också en bok om att skriva och som bråkar med sig själv, med mig och med den kvinnliga berättaren som påminner väldigt mycket om mig, säger Linn Ullmann.
Precis som föregångaren ”De oroliga”, om hennes kända föräldrar, har ”Flicka, 1983” väckt frågor om vad i boken som är egentligen är sant. Även här handlar boken om huvudpersonerna flickan och kvinnan snarare än om Linn Ullmann, men hon har inga problem med att berätta att grunden är självupplevd.
– Jag var 16 år och jag åkte till Paris, det vet jag. Jag var tillsammans med den här mannen som var fotograf. Jag har ganska många minnen av mig och honom tillsammans, säger hon.
Inget metoo-inlägg
Hon understryker samtidigt att boken är skönlitteratur. Det språkliga bär på mer sanning än vilken färg hennes mössa råkade ha eller vad A hette i verkligheten. Samtidigt tycker hon att själva diskussionen är intressant och att den hör till verket.
– Det är inte så att jag är ointresserad av frågan om vad som är verklighet, vad som är glömt, tänkt och påhittat. Jag är faktiskt oerhört intresserad av den frågan och jag tror att hela boken är en sorts svar på den.
Det är svårt att inte nämna ”Flicka, 1983” i samband med metoo och alla de kvinnor som vittnat om liknande erfarenheter. Linn Ullmann medger att romanen berör samma ämnen som metoo, men hon vill också poängtera att hon inte har skrivit något debattinlägg och att flickan i boken inte är något offer i klassisk mening.
– Jag undrade varför jag kände mig så rasande mot henne, mot mitt unga jag. Jag tror att det mycket handlar om både hennes väldiga begär och väldiga utsatthet samtidigt. Att hon inte fattade vad som hände. Hon vill ju vara med den här mannen, och sedan vill hon det inte, och så kanske igen, och sedan inte.
Tror inte att han minns
Hon tillägger dock att det aldrig är okej för 45 år gamla gubbar att vara tillsammans med 16-åriga flickor.
– Under inga omständigheter. Vuxna ska alltid bära ansvar i sin relation till barn. Pojke, flicka eller ickebinär. Men för många så är bilden nog mer komplicerad och därmed också kanske mer skamlig.
Verklighetens A är i dag i 80-årsåldern, och hon har ansträngt sig för att det inte ska gå att identifiera honom. Linn Ullmann har hört talas om flera personer som försökt gissa sig fram till vem han kan vara, men ingen har enligt henne gissat rätt.
– Jag hade verkligen inget intresse av något möte mellan A i romanen och den verklige A. Det här är inte en uppgörelse med den här mannen. Jag tror inte ens att han kommer ihåg mig. Det kändes väldigt frigörande att han kanske inte ens kommer ihåg den här flickan som var en av många, kan jag anta, säger hon.
”Flicka, 1983” är också en bok om att må psykiskt svajigt. Men att påstå att den vuxna kvinnan är deprimerad på grund av det som hon råkade ut för i tonåren, eller att boken skulle vara någon sorts terapi, är en alldeles för enkel beskrivning, enligt författaren.
– Allt i mig kämpar mot sådana paketlösningar. Det här är egentligen en antiterapeutiskt roman. Jag tror att depressionen, eller melankolin, handlar mer om skrivandet och säkert andra saker. Det finns ingen direkt linje, säger hon.
Klistrade upp dikter i smyg
Så varför var Flicka, 1983 så omöjlig att skriva? Ytterst handlade det om hur svårt det var att hitta rätt form. Dels för ett ungt jag höljt i glömska, dels för en vuxen person med melankoli utan botten.
– Det handlade om att hitta en form för formlösa erfarenheter. Både nutid och dåtid var ett sorts vilseberättelser som definierats genom att de verkligen inte hade någon form, säger hon.
Men under pandemin och den stränga nedstängningen av Oslo hände något. För att hindra sig själv från att helt gå upp i alla domedagsnyheter började hon översätta lyrik. I ett infall skrev hon ut en dikt av Pablo Neruda i stort format och hängde upp den i en lyktstolpe i en park i närheten.
Hon hängde upp fler dikter och efter ett tag var hela parken klädd i lyrik av författare som Samuel Beckett, Jon Fosse och Terrance Hayes – innan NRK till slut lyckades avslöja vem som låg bakom de mystiska dikterna.
– Det blev en sorts dialog med levande och döda. Det blev som att gå runt där med en massa vänliga spöken, med dessa författarskap som jag klistrade upp. Jag tror inte att jag hade skrivit den här boken utan den dialogen, säger Linn Ullmann.
Text: Björn Berglund/TT
Fakta: Linn Ullmann
Född: 1966
Bor: I Oslo
Familj: Maken Niels Fredrik Dahl, barnen Halfdan och Hanna och två bonusbarn.
Debuterade 1998 med romanen ”Innan du somnar”. Har därefter skrivit ”När jag är hos dig” (2001), ”Nåd” (2002), ”Ett välsignat barn” (2005), ”Det dyrbara” (2011) och ”De oroliga” (2015).
Är aktuell med romanen Flicka, 1983, som gavs ut i Norge förra året. Boken är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, som tillkännages 1 november.
Fakta: Linn Ullmann om
Om att Annie Ernaux och Marguerite Duras har spelat stor roll för ”Flicka, 1983”:
– Jag hade väldigt många böcker framför mig på mitt skrivbord och runt omkring i arbetsrummet när jag skrev. Särskilt kvinnliga författare som har skrivit om liknande erfarenheter. De har också skrivit om erfarenheten och de har också skrivit om att skriva om erfarenheten. Att skriva romaner är mer och mer att vara i en dialog med andra konstnärskap och författarskap.
Om podcasten ”How to proceed” som hon också började med under pandemin och där hon hade gäster som Anne Carson, Arundhati Roy och Joyce Carol Oates.
– Den fick heta så för jag visste verkligen inte vad ska jag göra härnäst. Hur skulle man göra när det var pandemi och klimatkris och Trump fortfarande var president och världen verkade gå under?
En scen i boken där flickan betraktar den sovande A:
– Den typiska bilden är ju den sovande unga kvinnan och den manlige betraktaren. Det är en klassisk bild i allt från sånger till konst och litteratur. Världen och historien är full av sovande unga flickor, så det var kul att vända på den. Att också den vuxna kvinnan sedan kan följa honom och titta på honom genom sociala medier är ju också att ta makten tillbaka.
Fotografiet som A tog men som hon inte kan hitta i dag:
– Jag ville börja med bilden. Jag tänkte att det hade varit fint, men det var nog bättre att skriva i den där lilla vita fläcken som försvinnandet och glömskan är. Jag tror alla mina böcker handlar om försvinnande.
När den lilla lokaltidningen Sagene Avis skrev om hennes hemliga diktprojekt i Oslo:
– De hade en litteraturprofessor som skrev en hel recension av projektet. Det är nog den recensionen som jag har blivit mest stolt över.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
