Poeten Ilya Kaminsky: “Dramatiska tider har alltid fött poesi”

Poesin har fått ett uppsving efter den ryska invasionen i Ukraina. Både i och utanför landet har kriget fått människor att skriva och läsa lyrik.
– Det enda sättet som en poet kan hjälpa till är genom att sprida ordet, säger den ukrainsk-amerikanske poeten Ilya Kaminsky.

I väst står människor “i vattenfall av information” och i Ukraina faller bomber, framhåller Ilya Kaminsky när han ska försöka förklara poesins roll under det pågående kriget.

– Den första frågan man ställer sig är “hur lever vi?”. Men nästa fråga blir “varför lever vi?”.

Att försöka svara på det akut existentiella genom att skriva en roman på 300 sidor under brinnande krig är inte möjligt, resonerar han – något som den ukrainske författaren Andrej Kurkov också har vittnat om.

En dikt däremot är ett mänskligt yttrande som poeter och läsare kan kan memorera och härbärgera i sina kroppar. I våras fortsatte en av hans vänner i Kiev sitt översättningsarbete i tunnelbanan under bombanfallen. När ett barn frågade vad hon gjorde började hon recitera dikten som hon jobbade med.

– Det enda du har under bombningarna är din kropp, du har har inte ditt hus, inte ditt bagage kanske inte din familj. Men du har din kropp, och dikten lever inuti. Det är inget nytt. I dramatiska tider föds poesi, precis som den alltid har gjort, vi gör det som människor har gjort sedan urminnes tider.

Talar för sig själv

Ilya Kaminsky talar gärna om poesi, men betonar i nästa andetag att dikten talar bäst för sig själv. För sin egen diktsamling “De dövas republik” blev han 2019 utsedd av BBC till en av tolv konstnärer som har förändrat världen. I framför allt USA men även Storbritannien blev diktsamlingen utsedd till en av det årets bästa böcker.

– Man tackar och går vidare, vad annat kan man göra, säger han.

– Som poet skriver man inga rubriker, man skriver en fabel som vilken människa som helst kan förstå. Poesi, enligt den amerikanske poeten Robert Frost, är nyheter som förblir nyheter.

Född och uppvuxen i Odessa flyttade Ilya Kaminsky tillsammans med sin familj till USA som 16-åring, men han har fortfarande en intensiv närhet till sitt första hemland som han besöker varje sommar. I år erbjöd han sina släktingar i 90-årsåldern att fly kriget och följa med honom i hyrbilen tillbaka till Moldavien, men fick svar på det sätt som är så karakteristiskt för människor i Odessa berättar han.

– Under Sovjet-tiden kallades Odessa för humorns huvudstad. De säger inte “jag vill inte åka”. Varje gång jag frågade min faster svarade hon “åh du är så mager vill du ha lite mat”, det är ett väldigt annorlunda sätt att konversera.

Inbjuden till Sverige av Judisk Kultur ska han delta i ett samtal med svenska poeter som medverkar i den nyutkomna “Dikter: en antologi för Ukraina”, en av åtminstone två svenska poesiantologier som har givits ut som ett direkt svar på kriget. I USA har det kommit tre eller fyra med översatt ukrainsk lyrik, berättar han.

– Poesin är väldigt populär i Ukraina som är ett land i förvandling, som efter år av förtryck söker efter sig självt. I sådana tider är det poeter och författare som berättar historien om våra liv. Filmarna måste konkurrera med Hollywood, men ukrainsk poesi är ukrainsk poesi, säger han och nämner rockstjärnan och poeten Serhij Zjadan som en av de bredast uppskattade.

– En sorts sprit har blivit uppkallad efter honom.

En annan är den något äldre poeten och psykiatrikern Boris Chersonskij, flitigt inbjuden kommentator i ukrainsk tv.

Låtsas vara döva

Bland de dikter som har fått en ny kontext genom det som händer just nu finns hans egen “Vi levde lyckligt under kriget”:

“Och när de bombade andra människors hus/ protesterade vi/ men inte tillräckligt, vi gjorde motstånd men inte tillräckligt” skriver Kaminsky. Dikten inleder De dövas republik som handlar om en fiktiv stad i krig där befolkningen protesterar mot ockupationsmaktens soldater genom att låtsas vara döva. Kaminsky själv förlorade själv nästan all sin hörsel som fyraåring efter att en doktor trodde att hans påssjuka var en vanlig förkylning.

– Vanligtvis är dövhet och blindhet porträtterat som något negativt, jag ville vända på detta. Men bokens huvudpersoner är samtidigt episka, en av dem är själva staden som bara står tyst och tittar på. Som de flesta av oss.

Text: Erika Josefsson/TT