Lea Ypi växte upp i brytpunkten mellan kommunism och kapitalism – två ideologier som påstår sig göra folket fritt. I romanen ”Fri” tecknar hon Albaniens väg genom förtryck och anarki och ställer frågan: men när är vi egentligen fria?

När Lea Ypi tänker på barndomen i det socialistiska Albanien minns hon egentligen inget negativt. Hon kommer visserligen ihåg att det var brist på mat och att de köade för mjölk från 5 på morgonen. Men för henne hade knappheten logiska förklaringar.

– Ett barn har inga politiska åsikter. Frihet var något konkret som hade att göra med fysiska platser, som vem jag kunde gå hem till och hur länge jag fick vara ute, förklarar Lea Ypi, väl medveten om att de vuxna däremot upplevde förtrycket.

Till vardags är hon professor i politisk teori vid London School of Economics och i sin undervisning börjar hon gärna med att få folk att ställa frågan ”varför”. Framgångarna med romanen Fri är därför delvis utmanande för henne – hellre än att vara en auktoritet vill Lea Ypi vara en samtalspartner.

– Grejen med frihet är att man inte kan lära någon att bli fri, det är redan en förtryckande handling. Jag ville inleda ett samtal om hur folk i historien kan ha olika tankar om frihet och om hur de olika tankarna tar sig olika uttryck i olika system, säger hon och fortsätter att ordrikt och detaljerat lägga ut texten.

Barnets blick

När Lea Ypi skulle göra research om idéerna kring frihet i Berlin stängde samhället ner på grund av coronapandemin. Alltså satte hon sig hemma i garderoben, med sina barn springandes utanför dörren, och i den plötsliga inskränkningen av livet fick hon en uppenbarelse om sin egen relation till frihet.

– Min albanska identitet blev väldigt viktig på ett sätt som den aldrig hade varit i min akademiska karriär, som jag ju hade byggt upp i väst.

Att släppa det akademiska anslaget var en utmaning, som fick henne att utgå från barnets förundrade blick. Flickan upplever en värld full av mysterier, som när hennes föräldrar pratade om hur människor hade svårt att få jobb efter att ha tagit examen från ett universitet (vilket var kodordet för fängelse). Hennes mamma och pappa undvek också att ställa fram ett fotografi på Enver Hoxha, Albaniens dåvarande premiärminister.

– Jag kände på mig att de inte var lika hängivna som jag, säger hon.

När kommunismen föll och demokrati och marknadsekonomi infördes i Albanien på 90-talet insåg Lea Ypi plötsligt att hennes familj egentligen aldrig hade varit kommunister – tvärtom hade de mist både egendom och familjemedlemmar på grund av regimen.

Samhället trasades samman

Rollerna inverterades i Lea Ypis familj: medan familjen gladde sig upplevde hon själv hur situationen i Albanien blev allt mer anarkistisk och våldsam efter de neoliberala strukturförändringarna. Samhällsväven trasades samman och folk förlorade sina livs besparingar i omfattande pyramidspel.

Många försökte fly landet – Lea Ypi minns särskilt när en överlastad båt med flyktingar rammades av den italienska kustbevakningen. Hundratals dog, även kvinnor och barn och hon insåg att det inte fanns rörelsefrihet i det nya systemet heller.

– Under kommunismen fick vi höra att vi inte kunde lämna landet – folk sköts vid gränserna. Med det nya systemet kunde du lämna landet men dog ändå, för att någon annan stat hindrade dig.

Lea Ypis mamma och bror tog chansen när den uppenbarade sig och flydde landet. Hon blev kvar, ensam och isolerad. För att skildra traumat använder hon sig av den dagbok som hon 17 år gammal skrev under den turbulenta tiden med folkets revolt.

– Krig anses ofta vara svart eller vitt. Men i ett riktigt krig, och det ser vi också nu i Ukraina, kan du ta en kaffe i staden och tänka att det händer något avlägset vid någon gräns. Men dagen efter är det i ditt hus, kulor faller ned på ditt fönsterbleck och du tänker ”jag kommer att dö i dag”.

Tro på kunskap

I det läget hade Lea Ypi lätt kunnat hemfalla åt nihilism. Men en grundmurad tro på kunskap räddade henne – som hon fick både genom det kommunistiska systemets emfas på kunskap och av sin farmor. Någon kunskapstörst mötte hon dock inte bland vänstern i väst, som behandlade Albaniens erfarenheter med nedlåtande ointresse.

– För vänstern i väst kunde det inte vara idéerna det var fel på, så då var det folket som var problemet. Det var svårt att acceptera, säger Lea Ypi.

Hon noterade samma ovilja att lyssna till deras lärdomar när marknadsekonomin bröt samman och medierna skyllde situationen på etniska konflikter.

– Ja, i båda fallen sade man ”det ni hade i Albanien var inte riktig socialism”. Och när liberalismen var ett misslyckande — vilket den fortfarande är där — sade man ”det är inte riktig liberalism. Ni är ett land i förändring.” Men folk har bara en begränsad tid på jorden så om övergången inte funkar för dem så har den inte funkat.

”Moralisk frihet”

För Lea Ypi handlar boken främst om idéerna, genom människorna. Och hennes farmor lärde henne ytterligare ett sätt att se på frihet: vi har den moraliska friheten att ställa kritiska frågor, som: går det att ha moraliska relationer med varandra här?

– Det är delvis därför jag är kritisk till kapitalismen: i ett kapitalistiskt samhälle har man inte moraliska relationer, människor behandlar varandra som medel.

Själv fick Lea Ypi frigöra sig från familjen för att bli filosof – på vänsterkanten därtill. Men hon tycker att historien om statssocialismen i Albanien lika mycket handlar om förtryck av vänstern: hennes egen socialistiska farfar kastades i fängelse.

– Det finns inget skäl att tro att vänstern bara kan vara den vänster som satt vid makten. Det fanns en vänster som var annorlunda, och med den hade landet kanske haft ett annat öde. Men det vet man inte förrän man förstår varför den vänstern trycktes bort.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Lea Ypi om:

… att undervisa i politisk teori:
– Jag tänker på historien som en källa till lärande snarare än som separat kontext, och lär ut idéer på ett sätt som väger in politiska och historiska sammanhang. Men jag bryr mig fortfarande om idéerna. Om du inte frågar dig vilket samhälle du vill leva i är det lätt att bli nihilistisk och se med ett slags pessimistiskt katastroftänkande på framtiden. Det är viktigt för studenter att fortsätta tro och hoppas på politiska projekt, frihet och demokrati och att de har tillförsikt nog att lära sig saker, studera och att engagera sig i samhället med kritisk blick.

… extremhögerns framgångar i Europa:
De som röstade på extremhögern gjorde det för att det finns ett socialt missnöje som progressiva politiker inte svarar mot. Vänstern har inte gjort upp med sitt förflutna, så de vet inte hur man ska prata om sig själva. I väst har de varit så ointresserade av östs erfarenheter att nu vet man inte hur man ska återuppfinna sig själva. Högern har varit mycket bättre på att göra det, de kommer också från ett nedfläckat förflutet men har på något vis kunnat återuppfinna sig själva och anpassa sig efter omständigheterna på ett sätt som engagerar människor.

… Kant:
– På universitet blev jag väldigt intresserad av Kants filosofi. Delvis för att den handlar mycket om skillnaden mellan essensen och ytan – och hela våra liv formades av att saker verkade vara på ett sätt, men var på ett annat. Kants filosofi handlar om logiken som kämpar för att befria sig från lögn och dogmatism. Men när den har befriat sig från lögner måste logiken fortsätta att tro på något, nämligen logiken självt – för Kant är det en moralisk plikt och det har verkligen hjälpt mig.