Anders Fager: Skräck är oftast effektivast i korta berättelser

Skräckmästaren Anders Fager pratar om skräck som genre i olika format, sin nya novellsamling och tipsar om några väl valda böcker.

Anders Fager skriver romaner, novellsamlingar, dramatik, rollspel, brädspel och manus för tv. Han nominerades tillsammans med Peter Bergting till Augustpriset för barn- och ungdomsböcker 2020 med den grafiska romanen Kråkorna. Två av hans böcker (Kråkorna och Svenska kulter) har dessutom släppts i USA av Dark Horse Comics. 

Det han skriver rör sig ofta inom skräck och närliggande genrer, och han säger att intresset för skräck har varit hyfsat konstant sedan han debuterade. 

– Jag debuterade 2009 och då tjatade vi om en ”skräckvåg”. Men det som har hänt de senaste tio åren är kanske inte så mycket att det säljs fler böcker i skräckgenren, däremot har ju tv fullständigt exploderat under den här perioden, liksom hela poddsvängen. Och där finns det ju hur mycket fantastik som helst. Och även skräck förstås. Även om skräck inte nödvändigtvis fungerar så bra som tv-serie, säger Anders Fager. 

Varför inte?
– Skräck och spök är oftast effektivast i korta berättelser. Man hinner liksom inte börja tänka. Problemet med en tv-serie är ju att den är så lång att det inte längre blir en skräckhistoria efter fyra timmar. För ingen människa klarar av att vara rädd så länge. Nästan allt vi kallar för ”skräck” som är så långt har ju vid det laget muterat till antingen familjedrama, som de flesta av Stephen Kings historier, eller något slags mysterium. Givetvis hoppar vi till ibland men det blir något annat.

Noveller om 1920-talets Lund

Just nu är han aktuell med Bläckfisken och den japanske sjömannen. Den beskrivs som en samling sammanhängande noveller, och det finns motiv och karaktärer som flimrar förbi i flera historier. Enligt Anders skapar novellerna ett kollage som ger en större bild. 

– När vi gjorde boken så hade vi faktiskt ett flödesschema där vi visste vilken ordning novellerna kom. Jag är faktiskt inte säker på att jag ens har det kvar. Men jag tror den första historien utspelar sig i maj och den sista två dagar före julafton. 

Alla berättelser rör sig i ungefär samma tid och på ungefär samma plats, någonstans i mitten på 20-talet i Lund. Varför då, kan man undra? Bakgrundshistorien är att Anders blev tillfrågad om han ville skriva en eller två noveller till den stora rollspelsfestivalen i Lund i slutet av augusti, ”Lund 1922”. 

– Och sedan liksom växte det projektet. Min egen koppling till Lund är att jag gjorde ett misslyckat försök att studera där i början av 90-talet. Det var en storstilad katastrof. Men efter det vet jag i alla fall hur gatorna går och var dårhuset ligger. 

Novellerna beskrivs som influerade av Lovecraft i det att texterna lånar in en del element från Lovecrafts världsbygge.

– Om det egentligen är mer än så vet jag inte. Det är egentligen närmast larvigt enkelt att bli flaggad som lovecraftisk om man så vill. Det gäller på ytan bara att ditt monster heter någonting i stil med ”Nyarlathotep” istället för ”Leif”. 

Skrevs på 3 månader

Anders har tidigare skrivit både romaner och noveller.

– Detta bygge med sammanhängande noveller är ju på något sätt min teknik för att både få ut det bästa ur romanformatet och novellformatet. Speciellt när det kommer till skräck.

Boken skrevs väldigt snabbt och gick från idé till färdigt manus på endast tre månader, men han tror inte att det påverkade slutresultatet särskilt mycket.

– Det är alltid så att ju längre man går och pillar med någonting, desto större risk blir det att man någonstans i pillandet får någon helt epokgörande idé. Men det kan ju vara om tio år.  Jag kände inte att precisionen och exaktheten i språket blev lidande av att vi hade en strikt deadline. Vi skyndade på utan att bli slarviga. Det är ju en väldigt tydlig skillnad, säger Anders och fortsätter:

– Sedan var det grejer vi verkligen fastnade på. Vissa saker skrevs om säkert dussinet gånger. En del idéer tog en väldig tid att utarbeta. En novell fick vi fullständigt plocka sönder och skriva om från början för att vi kom på ett bättre sätt att göra den på. En annan idé jag var helt övertygad om att jag skulle göra hittade jag liksom ingen öppning till och där blev det till sist en helt annan idé. Förmodligen hade detta hänt även om vi hade haft mer tid på oss.

Anders Fager tipsar om skräckböcker

1007 av Johannes Pinter
”En av de mest fysiskt vedervärdiga svenska skräckskildringar jag har läst. Den har en klaustrofobisk ton som jag tycker är svårslagen. Pinter försvinner lite upp på läktaren sista tio sidorna. Men allt är förlåtet för han är så jävla bra innan dess.”

Nere på Flower & Dean street och andra historier av Jenny Lundin
”Svår att få tag på nu för tiden och tur är det. För om fler läste den skulle de förmodligen lägga av med att försöka skriva skräck. Titelnovellen är en fullständig överkörning.”

Den underjordiska solen av Andrea Lundgren
”En fantastisk bok på gränsen mellan skräck och psykos, och den ligger dessutom otroligt långt ifrån hur jag själv skriver. Den får mig att längta till att sitta i Norrland och ha ångest.”

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
”En modern klassiker. Utan den hade ju många av oss inga jobb. Den är fortfarande väldigt bra. Och mycket otäckare än vad filmerna någonsin blev. Det är någonting naket och galet filmerna inte riktigt kommer åt. Därmed inte sagt att filmerna är sämre men stämningen är lite annorlunda.”

Passagen av Simon Stålenhag
”Kanske inte riktigt en skräckskildring. Och den har visst bilder också. Men Simon är så jävla bra att man måste ha med honom. Så är det bara. Kanske är Ur varselklotet bättre skriven och mer unik i sitt bildspråk, men Passagen är otäckare.”