Nicolas Lunabba om debutroman: “Det här är min strävan att förstå”

Vad innebär det att ta sig an någon annans barn? Dessutom i ett område där unga människor mördas och mördar? I Nicolas Lunabbas debutroman skildras betydelsen av att på riktigt bli sedd av någon annan.
– Jag skrev av mig, bara för mig själv, och verkligheten gav mig stoffet, säger han.

Första gången Nicolas Lunabba träffar Elijah är pojken åtta år och stökar runt med sin basketboll på Malmöfestivalen. Lunabba arbetar med utsatta barn och lägger genast märke till honom.

– Jag ser direkt när unga människor beter sig på ett sätt som kommunicerar att de inte mår bra. Det här var en sådan pojke, och han försatte sig i fara. Jag tog kontakt med honom för att ta reda på vem han var, och för att eventuellt nå fram till honom. Men det fanns inga planer på att låta den lille jäveln flytta in, säger Nicolas Lunabba och skrattar.

För det gör Elijah efter några år: Tillsammans med pojkens mamma kommer de överens om att det bästa är att han får bo med sin vän och mentor. Debutromanen Blir du ledsen om jag dör? är dels ett slags brev till Elijah och en berättelse om deras relation, men också en berättelse om utsatta områden och ett land där samhällsväven trasats sönder, oförmögen att fånga upp dem som drabbas.

Dagbok

Det som nu har blivit en roman var ursprungligen Nicolas Lunabbas dagboksanteckningar. När han tar Elijah under sina vingar har han noga sett till att inte hålla någon så kär att hans hjärta skulle krossas om de en dag försvann. För många i Lunabbas liv har redan försvunnit alldeles för tidigt – hans våldsamme far stack när han var liten och hans mamma gick bort i cancer när han var 19 år.

Hans inre murar var högt byggda, och det var med stor motvilja han tog sig an pojken. Samtidigt såg han det som sin plikt.

– Vi har en skyldighet att ge barn ett värdigt liv och en värdig uppväxt. Elijah stod inte ut från mängden – det var främst omständigheterna som gjorde att jag tog mig an honom. Han var ute och rände, och sökte upp mig hela tiden. Han var extremt påträngande, och jag kunde inte sjasa i väg honom hur mycket som helst, säger Lunabba.

Med Elijah boende i lägenheten i Malmö blev Nicolas Lunabba rädd för att hans egen skyddande mur skulle raseras. Att han själv skulle bli sårbar:

– Jag var rädd för att jag skulle komma honom för nära, att jag skulle tycka för mycket om honom, och att jag skulle förlora honom. Att han skulle dras in i destruktiva miljöer och i slutändan dö.

“För lycklig”

Nicolas Lunabba skrev boken i realtid, men om detta visste Elijah ingenting. Det var inte ens säkert att det skulle bli en bok – Lunabba skrev av sig, bara för sig själv, och verkligheten gav honom stoffet. En bra bit in i skrivandet hade han borrat djupt ned i sig själv och sina egna demoner, som ett sätt att läka.

Ändå var berättelsen “för lycklig”, säger han:

– Det gick liksom för bra för Elijah, och det gjorde det svårt att göra någonting av texten rent litterärt. Men sedan inträffade en rad tragiska händelser i Malmö, och slutet på boken överträffar nästan dikten.

När Elijah var 17 år och inte längre bodde hos Nicolas Lunabba (han befann sig i USA efter att ha fått ett basketstipendium) fick han veta att texten fanns. Reaktionen blev omedelbar: “Nick, vad sjukt att du har gjort detta!? Du måste ge ut det!”.

Lunabba hade oroat sig för Elijahs reaktion, och ändå inte.

– Jag tänkte nog att han skulle applådera det. Det här är ju en människa som minst sagt har levt i skymundan, på skuggsidan. Barn som lever så vill antingen inte höras eller synas alls, eller så är det det omvända, som med Elijah. Han var väldigt på, men jag sade att ingenting skulle ges ut förrän han blev vuxen, säger han.

Strävan att förstå

“Blir du ledsen om jag dör?” är en berättelse om Nicolas Lunabba och Elijah, men också om det kaos som omger deras liv. Boken är ett försök att förklara varför 22 unga människor i Lunabbas närhet har mördats, mördat eller dött av överdoser. För det han ser som verksamhetsledare för organisationen Helamalmö är en verklighet som för de flesta är svår att ta in.

Samtidigt, säger han, är han “färdig med att skrika”.

– Det är lönlöst. För länge har vi riktat vår energi mot det etablerade samhället. Vi har skrikit, bönat och bett, och levt i skuggan av dem. De tjänar på att upprätthålla orättvisorna medan vi ska be om ursäkt för att vi finns, be om smulorna från bordet som egentligen har dukats av oss och som också är vårt, säger han.

Därför är hans förklaring inte till för etablissemanget.

– Jag vägrar acceptera den feta lögn som är den växande rasismen, den växande auktoritära politiken och hetsen mot minoriteter och sårbara grupper. Jag vägrar, också i skrivandet. Det här är min text till Elijah, det är min röst och min strävan att förstå, främst för min egen del.

Text: Sara Haldert/TT