I alldeles för många år har jag känt mig som Ignatius i Dumskallarnas Sammansvärjning – ständigt i en sorts opposition mot det moderna samhället. Eller kanske snarare verkligheten.
Skrivit har jag alltid gjort, i perioder väldigt intensivt. Under flera år när min dotter var liten tillbringade jag all ledig tid med att skriva olika texter till veckotidningar. Direkt Ur Livet, Min Egen Historia och några noveller. Men det var ett visst format som gällde och samtidigt var jag i alla förblindad av tanken på mig själv som en riktig författare. För väldigt, väldigt länge tänkte jag att man egentligen inte är det om man inte blir antagen på traditionellt förlag.
För att bearbeta mina personliga nederlag – Latenta höjder är inte min första bok – startade jag för några år sedan Sjung O Gudinna, som är en sorts blogg som inledningsvis riktade sig just mot opublicerade berättelser, manus som kanske refuserats men som ändå förtjänade uppmärksamhet. Numera intresserar jag mig framför allt för debutromaner. Någons första verk.
Vad gäller min egen debutroman har jag inte valt berättelsen, utan snarare tillåtit den att krysta sig ut ur min hjärna. Detta har ibland varit en berusande känsla men ofta också ungefär lika nöjsamt som det låter. Jag har under mycket lång tid gått upp klockan fem varje morgon, jag har jobbat deltid och tagit konsekvenserna av det, jag har underkastat mig stenhård kritik och försökt ta den konstruktivt, jag har gråtit, firat i förtid minst tio gånger, låtit boken ligga i två år på grund av skam, betalat oändliga summor till Författarcentrum. Gråtit igen, vredgats och velat stämma hela kultureliten. Skrivit om.
Men en dag insåg jag att Latenta höjder är en bok jag så oerhört gärna vill skall finnas att jag till slut fann kraften att bryta ihop, komma igen och slutligen sätta mig in i de alternativa vägar man idag kan gå för att publicera sin roman. För detta har jag alla, utom mig själv och min tjurskallighet, att tacka. Jag vill naturligtvis att andra människor skall läsa min bok. Men för mig är det allra, allra viktigaste att den finns nu.
Ytterligare något om min person – jag anser att socialtjänsten och Konsten är oupplösligen förenade. På grund av människors magi.
Latenta höjder
- Förlag: Vulkan
- Utgiven: 2022-08-09
På motivationsboendet Höjden, i socialtjänstens yttersta utposter, lever Juri, som är healer, Melody som kanske är ett hopplöst fall, Stellan, som har en djungel i magen och familjen Dhari som är fullkomligt felplacerad.
Sommarvikarien Bett försöker förstå hur man arbetar med latent motivation medan Haaken tycker sig redan veta det. Läs mer »
