Få läsfrämjande insatser för vuxna som inte läser

Trots alla uttalanden om vikten av läsning görs från politiskt håll inte mycket för att fånga upp icke-läsande vuxna, visar en masteruppsats från 2021.

Bibliotekarien och före detta masterstudenten Emilia Nilsson skrev under hösten 2021 sitt examensarbete i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet där hon undersökte icke-läsande vuxna i det delar av det kulturpolitiska arbetet mellan 2011–2021. Hon ville undersöka vilken plats får den vuxna icke-läsaren i det kulturpolitiska arbetet, och om man alls arbetar med läsfrämjande mot denna målgrupp.

– Både politiker och forskare pratar mycket om hur viktigt det är att barn uppmuntras till läsning. De ska lära sig läsa, men de ska också hitta en egen läslust som driver dem att vilja fortsätta läsa och utveckla sin läsning till nya nivåer. Det här har man pratat om länge, men det har också ökat i och med sjunkande skolresultat. Man tror att läsning kan vara en av flera lösningar på problemet. Man menar att läsning kan ge läsaren en hel rad olika saker som språkutveckling, kritiskt och analyserande tänkande, förståelse för andra människor och så vidare. Läsning anses vara viktigt för att kunna ta del av det demokratiska samhället, säger Emilia.

– Ändå pratar man inte om vuxna som inte läser. Jag började då tänka ”men om nu läsning är så viktigt för hela vår demokrati, varför är det då inte viktigt att få vuxna att läsa mer?” Detta gjorde att jag ville undersöka hur man ser på vuxna som inte läser från politiskt håll. Eller egentligen om man alls ser att det finns vuxna som inte läser och vad det kan leda till. Jag ville helt enkelt ta reda på vilken inställning man har till vuxna som inte läser inom den politiska apparaten.

Politiken har valt att rikta in sig på barn och unga

Hon bestämde sig för att titta på det politiska arbetet i närtid, och valde att titta på tre utredningar som gjort mellan åren 2011 och 2021: Litteraturutredningen, arbetet med den nya bibliotekslagen och Läsdelegationens arbete. Det visade sig att mycket som förekom i den första utredningen även förekom i de två andra. Man hade återanvänt vissa formuleringar, gav uttryck för samma attityder och sätt att se på läsning. Detta har hon sedan resonerat kring genom att ta in olika teoretiska perspektiv för att förklara det hon hittat i utredningarna.

– Mina slutsatser är att man från politiskt håll har bestämt att läsning är viktigt av flera skäl, och sedan har man hållit fast vid detta, utan att diskutera det på nytt genom åren. Man har heller inte en nära relation med forskning på området. Bilden av värdet med läsning är cementerad, och sedan tar man inte in perspektiv från forskarsamhället i dessa frågor i någon större utsträckning. Där skulle man kunna göra mer. 

– Man har dessutom valt att riktiga in sig på barn och unga. Samtidigt som man påpekar att barn gör som vuxna gör, så har man valt att inte lägga någon större energi på vuxna som inte läser. Man förväntar sig att vuxna som finns runt barnen – föräldrar, lärare, idrottstränare och liknande – ska kunna vara bra läsförebilder. Men man jobbar inte med vuxna som målgrupp för läsfrämjande.

Vuxna icke-läsande en osynlig grupp

Hon säger att vuxna som inte läser är i stora delar av det material hon tittat på en osynlig grupp, om inte det rör sig om vuxna med annat modersmål eller vuxna med olika lässvårigheter. 

– Vuxna som inte läser trots att de skulle kunna är en grupp man inte intresserar sig för. Trots att man politiskt menar att det finns många vinster med läsning, som jag menar är vinster som gynnar även en vuxen person. Kanske till och med mer än ett barn i vissa lägen. Jag vill mena att man missar en väldigt viktig målgrupp när man inte lägger något fokus på icke-läsande vuxna.

Var det något särskilt som överraskade dig?
– Mest överraskad blev jag av att man i Läsdelegationens arbete ändå började lyfta fram icke-läsande vuxna. Dessutom blev jag överraskad hur mycket man valde att belysa värdet av att läsa utan att alls ifrågasätta de värden man lyfte fram. Man tror på den goda boken och det goda i att läsa, men ger ingenstans en nyanserad och kritisk bild av läsningens värden. Läsning är alltid och endast av godo, är bilden man ger.

Vilken roll spelar bokbranschen i det här?
– Bokbranschen spelar en väldigt viktigt roll. Tyvärr kan den dock bli något bakbunden av de politiska valen att fokusera på barn och unga, eftersom många aktörer inom bokbranschen – framför allt de som arbetar i läsfrämjande verksamheter – är beroende av ekonomiska medel som många gånger villkoras till olika typer av satsningar. Tittar man på till exempel biblioteken så styrs de av bibliotekslagen. I den finns några uttalade målgrupper av särskild vikt. Men bara för att bokbranschens verksamheter riktas åt det hållet genom den politiska styrningen, betyder inte det att man inte kan välja att också arbeta mer mot vuxna som inte läser.

Är det något du ser att bokbranschen skulle kunna göra annorlunda?
– Jag tror att vi är många branscher som skulle kunna arbeta fram fler former för att nå ut till den målgruppen. Jag själv arbetar på bibliotek och där finns till exempel utmaningen att nå ut till de som inte alls besöker vår verksamhet idag. Samverkan mellan bokbranschens olika aktörer är också viktigt på det här området. Samverkan mellan läsfrämjare och andra aktörer är redan något man föreslår och arbetar med från politiskt håll för målgruppen barn och unga – som till exempel att idrottstränare pratar böcker med barnen för att visa att det inte bara är lärare och bibliotekarier som bryr sig om läsning. Från dessa arbetssätt skulle man kunna hämta inspiration och metoder och översätta till ett sammanhang som fokuserar på vuxna i stället.

Emilia Nilssons uppsats har titeln “Utan läsande urartar demokratin”: Det kulturpolitiska arbetet med litteraturförmedling och läsfrämjande för den vuxna läsaren mellan 2011 och 2021 och finns att hitta via denna länk.