Joakim Zander utforskar anarki och tipsar om romaner med juridiskt tema

I Joakim Zanders nya roman Ett ärligt liv samsas tankar om anarki och frihet i Lunds universitetsmiljö.

För snart ett decennium sedan avslutade Joakim Zander sitt arbetsliv som jurist i en inrutad, byråkratisk miljö och har känt ett behov av att skriva en bok om att bli fri. Vid ett bokbord i Malmö hittade han en skrift om individualistisk anarki och blev nyfiken. Vad innebär det att vara ärlig mot sig själv? Är man oärlig om man håller sig till gamla spelregler och konventioner? Frihet och anarki, utanförskap och klassamhälle, lagar och ansvar blev ingredienser till nya boken Ett ärligt liv.

– Det är en spänningsroman och en uppväxtskildring i ett, tänker jag. Delvis handlar det om mig, hur jag hade reagerat om jag hamnat i andra situationer. Jag kommer inte från den familjen, men jag kommer från den miljön. Det är både hundra procent jag och hundra procent hittepå.

Romanens huvudperson växer upp i en villa i Söderköping med en konstant känsla av att livet pågår någon annanstans. Han är fast i en händelselös tillvaro, drömmer om att bli författare men har inget att skriva om. Efter studenten börjar han läsa juridik i Lund men blir snabbt desillusionerad. Drömmen om djupa, akademiska diskussioner om demokrati blir tragglande av texter för att ”lära sig spelreglerna” som hans studiekamrat uttrycker det.

Juridicum blir också en besvikelse. Inte särskilt inkluderande, det finns en tydlig grupp av studenter som redan tillhör eliten, enbart beroende på att deras familjer gör det. Huvudpersonen delar lägenhet med två sådana individer och redan från början står det klart att det finns en osynlig vägg mellan dem. Han börjar tvivla. Är det så här världen ser ut? Kommer man alltid att vara i underläge om man inte fötts in i rätt familj?

Skildringen av den första tiden av juridikstudier förefaller tidlös. Joakim Zander, som själv läste juridik i Uppsala, stämde av med såväl nuvarande juriststudenter som äldre jurister.

– Jag lade mig vinn om det. Jag kontrollerade mina egna minnen och träffade studenter på Juridiska föreningen i Lund som sa att det stämde till hundra procent. Så här är det nu, så här var det när jag läste juridik och så var det när pappa hoppade av sina juridikstudier.

Är det bra eller dåligt?
– Juridiken ska stå stadig och trygg. Men det finns grundläggande orättvisor i att vissa är ekonomiskt och kulturellt före andra, även om lägstanivån har höjts med tiden.

Joakim Zander är ”extremt stolt” över att vara jurist. Han kallar juridiken samhällets minsta gemensamma nämnare eller samhällets DNA. De grundläggande regler vi kommit överens om, även om vi inte alla tycker lika. Samtidigt är han intresserad av vad som händer när man bryter mot regler och normer.

– Jag kan vara både jurist och ha sympati för att man när samhällskontraktet är orättvist vill bryta det. Kanske är det förståeligt att någon säger fuck it – det här står inte jag för längre, varför ska jag harva här och ändå inte ha någon chans.

Boken skildrar också en annan sida av Lund, bortom märkesklockor och överklass. I en bedagad villa i Professorsstaden, klädd i murgröna och bebodd av en samling människor som lever sina liv utanför lagar och regler, hittar huvudpersonen de långa, djupa samtalen han längtat efter. Tills det går för långt.

– Jag har alltid tyckt om spänningsromaner som utspelar sig i miljöer som Lund med gotik, romantik och unga människor som står på tröskeln till en framtid som kan innehålla vad som helst. Jag älskade det med studierna, känslan att jag kan bli vad som helst här, alla dörrar är öppna.

Utöver att båda kommer från Söderköping har Joakim Zander likt huvudpersonen sedan länge haft en längtan efter att bli författare.

– När jag var mellan 15 och 22 år skrev jag varje dag, hela tiden. Jag ville bli författare men trodde inte att jag var bra nog, talangfull nog. Jag tyckte att det jag skrev var banalt och fånigt. Pekoral. Min familj hade inte vänner som var i den kreativa världen så jag trodde inte ens att det fanns en möjlighet. Men jag har alltid läst mycket och skrivandet – språket eller stilen, kanske man ska säga – har aldrig varit svårt. Jag har snarare fått anstränga mig för att skriva juridiskt, inte skönlitterärt.

Det var, märkligt nog, en doktorsavhandling i juridik som till slut fick in Joakim Zander på den skönlitterära banan. Avhandlingen, 400 sidor om användningen av försiktighetsprincipen, kom 2010 och gavs ut av Cambridge University Press. Den var oerhört slitsam att skriva.

– Tanken slog mig, om jag kunde skriva den, hur svårt kan det vara att skriva en roman?

Svårt visade det sig, men alls inte omöjligt. Parallellt med arbetet som EU-jurist i Bryssel skrev Joakim Zander Simmaren, den första boken i trilogin om juristen Klara Walldéen. Den gavs ut 2013 och översattes till trettio språk. I samband med det lämnade han juristjobbet och lever det författarliv han så länge drömde om. De övriga två delarna är Orten som gavs ut 2015 och Vännen från 2018.

Är författarlivet som du tänkte dig?
– Ja, är det det? Jag trivs med att vara min egen chef. Men nu har jag för första gången känt mig lite ensam och skulle vilja göra något med någon annan. Ett projekt där inte ansvaret helt är mitt.

Just nu är det dock ett par möjliga romanidéer som har presenterat sig och trängs om uppmärksamhet. Någon av dem kommer att bli en bok. Snart, när författarlivet är lugnare igen.

– Det är så mycket intervjuer och stress över hur boken ska tas emot. Man glömmer bort det, att man blir ett vrak. Men nu känns det bra, den har tagits emot väl. Många känner igen sig i den och jag är glad att den ses som spännande. Jag tror att jag hittade rätt balans.