Skriande behov av ukrainska böcker på biblioteken

I spåren av flyktingströmmen från Ukraina ropar landets bibliotek efter böcker på ukrainska – men att möta behoven är svårt, enligt Petter Södrin, biträdande enhetschef för Mångspråkiga lånecentralen vid Stockholms stadsbibliotek.
– Alla bibliotek vill göra exakt samma sak – och det är att ställa upp ukrainska barnböcker på sina hyllor, säger han.

I takt med att fler ukrainska flyktingar kommer till Sverige ökar också behovet av tillgång till litteratur på ukrainska och ryska, vilket innebär en utmaning för landets bibliotek.

Enligt Petter Södrin, biträdande enhetschef för Mångspråkiga lånecentralen vid Stockholms stadsbibliotek, är det framförallt barnböcker på ukrainska som efterfrågas.

– Just nu vill alla bibliotek göra exakt samma sak och det är att ställa upp ukrainska barnböcker på sina hyllor. Allra svårast är att få tag på litteratur som är utgiven på ukrainska av ukrainska författare, och att det är så många som hör av sig samtidigt gör att vi inte har kunnat tillgodose allas behov, säger han.

Mångspråkiga lånecentralen vid Stockholms stadsbibliotek har ett statligt finansierat uppdrag att stödja den mångspråkiga medieförsörjningen för Sveriges bibliotek – och här försöker man nu hjälpa biblioteken att hitta de eftertraktade böckerna, enligt Petter Södrin.

– Att hitta ryska böcker går fortfarande ganska bra. Även de ukrainska inköpen, där vi framförallt köper in av leverantörer i den västra delen av landet, fungerar än så länge. Men läget kan förändras totalt från en dag till en annan, säger han.

“Måste göra vad jag kan”

Den ukrainsk-svenska bilderbokskonstnären Tania Goryushina är en av dem som hoppas kunna avhjälpa bristen på ukrainska barnböcker – åtminstone lite.

Utöver att illustrera barnböcker och hålla workshops för barn på bibliotek driver hon även det lilla bilderboksförlaget Tyanachu, där hon ger ut ukrainska författare som Andrej Kurkov på svenska. Efter Rysslands anfall mot Ukraina har hon bestämt sig för att försöka ge ut fyra bilderböcker på ukrainska.

– Först och främst eftersom det kommer ukrainska barn till Sverige. Jag måste göra vad jag kan för att det ska finnas böcker på biblioteken, säger hon.

Tania Goryushinas första språk är ryska – vilket är fallet med många ukrainare – men efter krigets utbrott har både hon och hennes vänner i Ukraina i allt högre utsträckning börjat tala ukrainska.

– Det är en fråga om överlevnad. Det är vårt språk. Jag fortsätter att tala ryska med min mamma, men kommer naturligtvis att tala ukrainska med vänner, säger hon.

När kriget bröt ut skulle Goryushinas böcker just bli utgivna av ett ukrainskt förlag med säte i Charkiv – och nu hoppas hon kunna hjälpa det ukrainska förlaget att ge ut en bok i Sverige.

– De har lämnat sitt lager och riskerar sina liv om de återvänder dit. För tre dagar sedan fanns lagret kvar, men hur kan man veta hur det är i dag? Charkiv bombas nonstop, säger hon.

“Biblioteken trygg plats”

På många av landets bibliotek pågår nu ett intensivt arbete för att hjälpa de ukrainska flyktingarna. På Kista bibliotek utanför Stockholm funderar man på att upplåta en lokal till ukrainska barnfamiljer en gång i veckan, enligt bibliotekarien Matilda Wallin.

– Bland dem som kommer till Sverige nu finns det säkert barnpedagoger och sagoberättare och här skulle de kunna ordna sitt eget program. För samtidigt som de ska lära sig svenska tror jag att det finns ett behov av att hålla kvar ukrainskan, säger hon.

Landets bibliotek ställdes redan under flyktingkrisen 2015 inför stora utmaningar, då 160 000 asylsökande kom till Sverige. Hur många flyktingar som kommer att komma den här gången vet ingen, men enligt Petter Södrin har många bibliotek dragit lärdomar från den förra flyktingvågen.

– Jag märker att man från bibliotekens sida är mer proaktiva den här gången. Man vet att flyktingarna kommer och man vill att de ska känna sig välkomna och att det ska finnas böcker på deras språk på hyllorna, säger han och fortsätter:

– Och att få tillgång till litteratur på sitt eget språk i den situation de befinner sig i är jätteviktigt. Det handlar om igenkänning och identifikation – och om att man ska känna att biblioteket är en trygg plats.

Text: Anna Grönberg/TT och Erika Josefsson/TT