Recension ljudbok: Till minne av en mördare

Pascal Engman och Johannes Selåker har skrivit deckaren Till minne av en mördare. Daniel Åberg har lyssnat på ljudboken (inläst av Jonas Malmsjö) och blir imponerad.

Pascal Engman är långtifrån en nykomling i deckargenren, hans serie om polisen Vanessa Frank tillhör de senaste årens mer uppskattade kriminalserier. Nu debuterar han dock i duoform med vännen och tillika författaren/journalisten Johannes Selåker (som tidigare gett ut deckaren ”Förstfödd” ihop med Joni Nykänen) och vilken ”debut” det blivit!

Till minne av en mördare är en ambitiös och omfångsrik deckare – inläsningen av Jonas Malmsjö är nästan tjugo timmar lång – i vilken Engman/Selåker i kriminalskrud försöker ta ett helhetsgrepp på Sverige 1994, det i svensk närtidshistoria kanske mest mytomspunna året av dem alla.

Många minns främst det ljusa – den heta sommaren när herrarnas fotbollslandslag grävde brons i USA till tonerna av sällan skådad nationell yra. Men det var också en sommar av mörker, som inleddes med Mattias Flinks massmord i Falun och avslutades när hösten stod för dörren och Estonia sjönk mot Östersjöns botten och drog med sig 800 människor i djupet. Samtidigt rasade ännu kriget i det forna Jugoslavien med flyktingströmmar och ohöljd rasism som följd.

Allt detta bakas in i ”Till minne av en mördare”, och det historiska skeendet utnyttjas till max. Visst får jag ibland känslan av att författarna suttit med kalendern och format berättelsen så att varje höjdpunkt i exempelvis VM-sagan ska kunna vävas in i handlingen som en pågående bakgrundshistoria, men det är så underhållande genomfört att man bara sveps med – självklart ska mördarjakten kulminera exakt när de hemkomna bronshjältarna färdas i kortege genom ett kokande Stockholm, allt annat hade varit tjänstefel.

Rent krasst vilar berättelsen på något vi ofta ser inom deckargenren – mord på kvinnor med vad som verkar vara närmast rituella inslag. Spaningen leds av ett omaka par – en kriminalpolis som plågas av minnen från FN-tjänstgöring i Bosnien och en kvällstidningsreporter på flykt undan sin kriminelle sambo. I skottgluggen för misstankarna står en försupen stjärnskådis tillika häradsbetäckare.

Det som gör att jag faller så handlöst för den här boken är författarnas oemotståndliga berättariver. Trots omfånget finns här inte en scen jag skulle vilja stryka – allt är av vikt och tiden de befinner sig i är så välfångad att jag ofta finner mig sitta och småle under mina lurar. Samtidigt blir tidsepoken aldrig rekvisita utan känns genuint levande, vilket är en bragd eftersom författarna bara var i åttaårsåldern när 1994 begav sig.

Själv var jag nitton då, och bokstavligen i skarven mellan barndom och vuxenliv. Bokens inledning i Falun berör mig extra starkt. Jag är uppvuxen i samhället Kungsgården utanför Sandviken i Gästrikland, bara sex mil från Falun, och jag hade tagit studenten samma fredag som den vid tillfället psykotiske yrkesmilitären Mattias Flink hämtade ut sin automatkarbin från Faluregementet och gav sig ut i natten för att skjuta ihjäl människor. Jag och flera av mina vänner skulle rycka in i lumpen måndagen efter, jag vid I21 i Sollefteå men flera av de andra skulle just till I13 i Falun, där situationen av förklarliga skäl varit kaosartad och extremt olustig vid deras ankomst två dagar efter dådet. Även i Sollefteå vill jag minnas att det rådde chock och förstämning bland våra officerare, och att rutinerna gällande tillgång till vapen skärptes rejält under vår rekrytsommar. Till saken hörde också den egentligen oviktiga men ändå pikanta detaljen att diskoteket Garbo där Flink befann sig innan massmordet (och där vi i ”Till minne av en mördare” kort får möta honom som en bakgrundsfigur) var en filial till ”mitt” Garbo, ett mycket populärt uteställe i Sandviken som jag frekventerade de där åren och som jag även hade bevistat just den där fredagskvällen.

Greppet att förlägga en mördarjakt i skuggan av ett mer känt skeende känns igen från Christoffer Carlssons Brinn mig en sol från i fjol, där ett mord äger rum i Halland samma natt som Palmemordet, vilket så klart får konsekvenser för utredningen. Carlssons anslag var mer småskaligt än Engmans och Selåkers, men här finns tydliga likheter inte minst i skildringarna av ett Sverige som vi både minns och inte minns.

Och när det kommer till just ljudboksversionerna blir likheterna än tydligare. Likt i Carlssons egen författarinläsning av ”Brinn mig en sol” finns här i Jonas Malmsjös tolkning en inbyggd melankoli och välfunnen långsamhet. Det passar båda dessa böcker ypperligt att ge lyssnaren tid att vila i orden, och kanske blir det extra i ”Till minne av en mördare” som är så full av välfunna detaljer. Trots att vi inte kan se det, så känns 90-talet i hela kroppen vid lyssningen.

(Jag utgår dock kallt ifrån att vi inom en snar framtid även kommer att få se detta. Jag äter upp min ena strumpa om det inte blir Mikael Marcimain som gör en oerhört påkostad och scenografiskt minutiöst välresearchad tv-serie av den här boken.)

”Till minne av en mördare” är en av de starkaste deckarna på år och dag, och finns det någon rättvisa blir den utsedd till årets bästa svenska kriminalroman av Deckarakademin i november, och utses till årets bästa spänningsroman om ganska exakt ett år när nästa Storytel Awards avgörs. Ja, det är bara mars ännu, men jag har svårt att se vad som skulle kunna bräcka den.

Engmans och Selåkers bok speglar också vår samtid på ett förebådande sätt. 1994 rasade krig i Europa och nu är vi där igen. Än hörs bara värme i våra kollektiva röster – självklart måste vi hjälpa de nödställda! – men om historien lärt oss något, är det hur snabbt det kan vända. Som det gjorde på 90-talet när rasismen växte, som det gjorde 2015 i vågorna av den stora flyktingströmmen.

Låt oss hoppas att vi har lärt oss något av det förflutna, så det blir annorlunda den här gången.

Text: Daniel Åberg, författare och frilansskribent