En kvinna mördar sina barn, men vem hämnas egentligen på vem? Franska Marie NDiaye skriver fängslande berättelser vars frågor aldrig får entydiga svar.
– Det är ingen fråga om strategi, det är så mitt medvetande fungerar, säger hon.

18 månader tar det för henne att skriva en roman. Skrivarbetet föregås av ett års drömmerier och funderingar men utan anteckningar. När Marie NDiaye inte längre kan ”somna om” är det dags att sätta igång.

Tålmodigt och precist svarar hon på frågor om sitt författarskap och sig själv. Marie Ndiaye sitter i bilen på motorvägen – dock inte bakom ratten – på väg mot ”en liten semester” i trakterna kring Lyon. Där – i staden som är ett viktigt centrum för fransk gastronomi – utspelades hennes förra roman, ”La Cheffe” där hon skildrar en kvinnlig kock som blir stjärna i ett annars mansdominerat universum. Själva matlagningen blir till en konstart, där råvaror omvandlas till något sublimt.

Mat – och matlagning – är också något som intresserar Marie NDiaye något ”enormt” tillstår hon med eftertryck.

– Jag älskar att laga mat, det skulle ha varit mycket svårt att skriva om detta annars.

Papperslös kvinna

I den nya romanen som just har kommit i svensk översättning, ”Min är hämnden”, är det i stället en papperslös kvinna, Sharon, som utför raffinerade matlagningspiruetter – allt för att kompensera för det förakt som hon verkar känna för sin chef, maître Susane. Sharon städar hennes hem trots att det inte behövs och trots att maître Susane egentligen inte ens vill ha en hushållerska – hon vill bara vara god och hjälpa en papperslös.

Komplicerat? Det är bara början.

Sedan Goncourtpriset 2009 för ”Tre starka kvinnor” har Marie NDiaye allt oftare beskrivits som en av Frankrikes mest intressanta författare och en framtida Nobelpriskandidat. Fram tills för fem år sedan bodde hon tillsammans med familjen i Berlin, dit hon flyttat två gånger, senast från president Sarkozys Frankrike som hon upplevde som monstruöst. Men det var ingen politisk förändring som fick henne att återvända utan hennes längtan efter modersmålet.

– Jag saknade Frankrike helt enkelt, att leva i Berlin var verkligen extremt intressant och berikande, men det finns svåra och jobbiga saker även i Berlin, och jag hade också lust att återvända till språket, till franskan.

Skuld och skam

Hennes böcker utspelas i en verklighet som omvandlas till något skevt och oroande, och där klassresor ofta resulterar i skuld och skam. Samtidigt har hon i de tre senaste romanerna utvecklat och förfinat ett slags tvetydighet som hon beskriver som långt mer realistisk än de berättelser som levererar tydliga förklaringar. ”Min är hämnden” handlar om en kvinnlig advokat, maître Susane, som även i den svenska översättningen kallas just så, inte för att hon skulle vara en ”mästare” utan för att franska advokater kallas för just ”maître”, en formell titel utan motsvarighet på svenska.

– Det är lika vanligt som att säga doktor till läkaren.

Maître Susane får sin tillvaro omkullkastad av mötet med en ny klient, Gilles Principaux, som ber henne försvara hans fru, en kvinna som han säger sig älska förbehållslöst trots att hon, likt en samtida Medea, mördat parets tre små barn. Men det är inte bara det hemska brottet, ”det värsta tänkbara”, enligt NDiaye, som får den chockade maître Susane att börja sluddra.

I stället kastas hon tillbaka och minns hur hon som barn följde med sin mamma, även hon hushållerska, till den borgerliga familjen Principaux. Den då 15-årige sonen Principaux bjöd in den tioåriga flickan på sitt rum, och deras möte förändrade hennes liv. Men vad hände?

Reglerar spelet

Det som maître Susane så gärna vill minnas som en bekräftande förälskelse var obestridligt ett möte med en annan samhällsklass men kanske också något annat och ännu värre?

– Jag försöker att aldrig veta mer än läsaren, det som inte jag vet vet inte läsaren heller. Det är ett sätt för mig att reglera spelet mellan mig och läsaren, säger Marie NDiaye som varken vill eller kan säga mer än vad som står i romanen.

Tvetydigheten i hennes berättelser finns lika mycket i hennes sätt att tänka och reflektera, förklarar hon. På så sätt återspeglar det hon skriver hennes personlighet.

Och vilken människas liv kan beskrivas som en ekvation som går ut? Den som dör lämnar mängder av mysterier.

– En roman som slutar så är mer realistisk och naturalistisk än en där alla gåtor blivit lösta på sista sidan.

Text: Erika Josefsson/TT