Fernanda Melchor: ”Vi befinner oss i ett krig utan namn”

Författaren Fernanda Melchors förra bok tvingade henne att gå i terapi. Nu tränger hon återigen in i Mexikos toxiska maskulinitet. Hon gör det genom två tonåriga pojkar – och en flod av svulstig porr, svordomar och våldsfantasier.

Det sägs ofta att skrivandet har en renande, katharsisk funktion. Men det är inte Fernanda Melchors erfarenhet. Hennes förra bok Orkansäsong skildrade ett mord på en häxa i en litet fattigt mexikanskt samhälle och romanen hyllades världen över. Efter att ha skrivit den överfölls hon av så starka känslor att hon behövde gå i terapi.

– Den sortens skrivande jag ägnar mig åt kan göra dig sjuk. Jag kom i kontakt med känslor jag inte var redo för att erkänna eller känna, säger hon på besök i Stockholm.

Hennes nya bok, Paradais är mörkare – så pass att hon främst skrev den om natten. Och medan ”Orkansäsong” bjuder på en kör av röster är läsaren här klaustrofobiskt fast i två tonårspojkars förvridna syn på världen. Det ljus som Fernanda Melchor är känd för att hitta i människor hon skildrar uteblev: den här boken är grymmare.

– Jag behövde en större distans för att visa hur fega och sorgliga pojkarna är och hur våld inte har någon mening. Hur toxisk maskulinitet är som en höna som fått sitt huvud avhugget och springer runt i cirklar utan syfte.

Kul med porr

”Paradais” skildrar Franco Andrade, en rik, blond kille som växer upp i ett exklusivt så kallat grindsamhälle, ett gated community, där han konstant fantiserar om sin granne, senora Marián. Polo bor istället i det fattiga Progreso – som ironiskt nog betyder framsteg – och betjänar de rika i grindsamhället. Och trots att han föraktar Franco uppmuntrar han honom.

De misogyna fantasierna manifesterar sig i språket – som är porrigt, köttigt, späckat med svordomar och groteska detaljer kring kön och våldsfantasier.

– Att skriva de perversa delarna – porren och alla förolämpningar – var kul!, säger Fernanda Melchor men avslöjar att hon däremot drog sig i åratal för att skriva romanens klimax.

Hon har inget emot porr. Däremot tänker hon att den kan ge näring åt en fantasi, som blir till en ”cancer” inom en människa. Fernanda Melchor jämför med seriemördare, som hon har läst en hel del om. Hon är förundrad över hur mördarna ofta framställs som ett slags genier, för vilka dödandet är en konst.

– De är sexbrottslingar. De dödar för att det är så de blir upphetsade, av våld. Det är intressant för allt börjar med fantasin, som sedan blir ett tvång. De behöver leva ut den i verkligheten och sedan upprepar de det, eftersom brottet aldrig är som fantasin.

Dominerades av män

Fernanda Melchor får ofta frågan hur hon så trovärdigt kan ta sig in i mäns huvuden. Men hela hennes barndom genomsyrades och dominerades av män och machoideologin. Tidigt fick hon lära sig att män var mer värda.

– Jag växte upp och förnekade min egen femininet – jag ville inte vara en man men kvinnors öden var så ointressanta, säger hon.

Långt senare slog hon sig fri, och insåg att männen var fångna i samma ideologi. Därför visar hon också hur sårbara tonårspojkarna i boken egentligen är. Hon tror inte att människor föds onda. Kanske eftersom hon växte upp i en dysfunktionell familj med alkoholmissbruk och bipolaritet. Tillsammans blev hennes föräldrar ”dynamit”, säger Fernanda Melchor.

– När du är barn försöker du förstå varför de du älskar också är de som gör dig mest illa. Och när du upplever det vid tidig ålder märker det dig.

Efter ”Orkansäsong” insåg hon att hon på sätt och vis hade dragit en parallell mellan fattigdom och våld. Men inte ens murar och taggtråd kan stänga ute våldet i Mexiko, understryker hon.

Krig utan namn

Fernanda Melchor vill visa hur berättelserna om våra handlingar formar verkligheten. I romanen rättfärdigar Polo sig själv och tar aldrig något ansvar för det han gör. Melchor ser en parallell till korruptionen i Mexiko – där alla alltid skyller ifrån sig. Civilsamhället är svagt efter 80 år med samma parti, förklarar hon.

Hon visar också de enorma klassklyftorna som finns i Mexiko och som blir allt djupare. Regeringens insatser för att lyfta folk ur extrem fattigdom är främst tillfälliga.

– Det är inga strukturella förändringar som i Nordeuropa där välfärden är det som håller allt samman. I Mexiko är det var och en för sig själv, och det gör folk själviska.

Och om hennes barndom var tuff blev allt värre när presidenten Felipe Caldéron 2007 förklarade krig mot landets drogkarteller, och konflikterna exploderade mellan olika grupperingar och fraktioner av regeringen. Det är som ett inbördeskrig, beskriver Fernanda Melchor situationen.

– Det är så hemskt det som nu händer i Ukraina. Men det får mig också att tänka att vi under så lång tid i Mexiko har befunnit oss i ett krig utan namn. Det kan drabba vem som helst, det finns inga trygga platser. Så jag förstår varför folk i Mexiko förändras, till det sämre.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Fernanda Melchor om…

… Situationen för journalister i Mexiko:
– Den är hemsk. Sedan början av året har sju journalister dödats. Det är inte bara knarkhandlare som dödar dem, det är också lokala politiker och vanliga människor. Det är väldigt komplicerat. För fem år sedan dödades en av mina farbröder. Han var en problematisk person som drack för mycket och hade stora skulder. Så en av dem han var skyldig pengar betalade för att få honom mördad. Det var två miserabla killar som gjorde det för kanske tusen euro. Det var hemskt, för de skar huvudet av honom också, för att få det att se ut som knarkhandlare hade gjort det. Sådant händer hela tiden i Mexiko.

… att skriva ”mardrömslik realism”:
– Gabriel Garcia Marquez har kapaciteten att göra något extremt av verkligheten. För mig är verkligheten nog. Men jag gillar att bädda in övernaturliga inslag i berättelserna. Folk tror på spöken, häxor — för det är så där jag växte upp. I Veracruz är det en intressant mix av katolicism och inhemsk religion — det som finns kvar, för den utrotades till stor del under kolonialismen. Det finns också en intressant afrikansk närvaro. I boken är legenden om den blodiga grevinnan en symbol och en arketyp för starka kvinnor som skrämmer män.

… att vara författare:
– Jag tycker om fiktionen, det ger en frihet som man inte har inom journalistiken. Fakta och research är fantastiskt. Jag älskar fältarbete, det är som att vara en detektiv. Men i fiktionen kan du kondensera saker och använda symboler. Där kan du prata om dig själv också. Jag tycker om båda genrerna men jag har inte skrivit sakprosa på mycket, det är väldigt tids- och resurskrävande.