Novell: “Vi var stjärnstoft” av Camilla Linde

På andra plats i Förords novelltävling på tema tidsresor hittar vi novellen “Vi var stjärnstoft” av Camilla Linde. Här kan du läsa hela berättelsen.

Om författaren: Camilla Linde skriver science fiction för barn och drömmer om rymdfärder. Hon debuterade 2016 med Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå, en fartfylld och humoristisk berättelse om rymdpiraten Snack Parrow. Serien har beskrivits som “Douglas Adams för barn”.

Camilla gillar också skräck och blandar det gärna med science fiction. Som i serien Den längsta resan. Ett äventyr som utspelar sig på ett generationsskepp långt ute i rymden. 

2020 debuterade hon också som rollspelskreatör och har hunnit medverka i Sagospelet rymd (vars ena världsbok utspelar sig i Snack Parrow-universumet), Sagospelet äventyr och inom kort även Sagospelet skräck. 

Motivering: ”Vi var stjärnstoft” är en magisk novell. På ett vackert och konstnärligt sätt gestaltar den sorg med en extrem precision där varje ord känns vägt på silvervåg. Många formuleringar genom novellens gång etsar sig fast hos läsaren och med en enkel tankeställning: ”tänk om” öppnar novellen upp för många gripande dimensioner hos läsaren. 

---

Vi var stjärnstoft

av Camilla Linde

Vi åt spagetti med köttfärssås till lunch i skolan idag. Mattanterna kallade det ”exotisk gryta”. Kanske för att de lagt i ananas. Du hade nog tyckt att det var jätteäckligt. Jag vet hur mycket du hatar ananas.

Eller ja, hatade.

Det regnade på morgonen också. Jag tog din tröja. Den blå, med fluffet på insidan. Hoppas att det var okej. Mamma var inte vaken, och pappa märkte det inte. Det var nog tur. Hade han sett att jag smög iväg med den hade han säkert skrikit på mig.

Han gör det ofta nuförtiden.

Pappa vill att allting ska vara som vanligt i ditt rum. Inte en enda sak får flyttas. När mamma tog ut en vissen blomma skrek han på henne så att hon började gråta. Hela kvällen satt han med blomman i knät. Kanske sov han med den.

Kan du inte komma tillbaka? Snälla? Jag gör vad som helst.

”Eli, lägg ner telefonen. Du vet att du inte får ha den på lektionen.”

Milan, vår klasslärare, tittar på mig. Men inte på ett irriterat sätt. Istället ger han mig Blicken. Den som alla lärare mött mig med den senaste månaden. Det är en blick som inte riktigt vill fästa. De tittar, men ändå inte. Som om jag kan gå sönder om deras blickar blir för tunga.

Jag tittar ut genom fönstret. På de gråtunga molnen.

Du kallade mig alltid för Ziggy. Efter Ziggy Stardust. Innan jag lägger ner telefonen skriver jag några rader ur din favoritlåt.

Look out your window, I can see his light.

If we sparkle he may land tonight.

Mitt pekfinger rör sig över skärmen och jag trycker på skicka. Ännu en pratbubbla dyker upp. Det har blivit många. Textbubblor fulla av orden jag aldrig hann säga till dig. Du kan inte läsa dem. Ändå kan jag inte sluta skriva.

Milan gestikulerar med händerna och verkar berätta någonting, men hans röst är underligt låg. Hur jag än försöker kan jag inte fokusera på den.

Det sägs att man ska nypa sig för att veta om man drömmer. Jag har försökt. Under tröjärmen är min arm full av halvläkta sår.

Men jag har fortfarande inte vaknat.

Längst bak i klassrummet hör jag dämpade skratt. De är inte riktade mot mig, ändå kliar det mellan skulderbladen. Jag vet att om jag satte mig hos dem skulle skratten tystna. Jag får alla normala samtal att dö.

Förlåt. Dö får man ju inte säga. Det är ett ord som alla verkar sätta i halsen. De byter ut det med meningslösa fraser som ”gått bort” eller ”somnat in”. Eller min favorit: ”finns inte mer”. Hur kan det vara bättre att säga så?

Jag sneglar på telefonen. Helst av allt skulle jag vilja skriva det till dig. Skriva hur allting känns. Också det som inte känns. Hålet inne i mig som bara växer.

Jag vet att du inte kan svara. Jag vet att du är … ja, det där ordet igen.

Men när jag skriver till dig känns det ändå som att du är här.

Jag lämnar skolan innan sista lektionen är slut. Lärarna ser mig gå, men ingen stoppar mig. De ger mig bara Blicken igen. Jag tittar ner på mina gröna sneakers och försöker att inte se. Men Blicken följer efter. Mina fötter rör sig snabbare.

Vägen hem är lång. Det duggregnar och jag har ingen regnjacka. Men din tröja håller mig varm. Jag drar in händerna i ärmarna och pillar på luddet därinne. Precis som du brukade göra. Golvet i ditt rum är fortfarande fullt av ljusblå små bollar.

Du brukade skjutsa hem mig efter skolan. Jag åkte bakom dig på moppen, med näsan tryckt mot din rygg. Trots att det ibland gick fort var jag aldrig rädd. Jag visste att du körde säkert.

Jag tänkte aldrig på att någon annan inte skulle göra det.

Vid ett rödljus stannar jag och tar upp telefonen. Tittar på meddelandena jag skickat.

Det kalla regnet gör mina fingrar långsamma när jag skriver ett meddelande till.

Varför var du tvungen att gå ut?

Jag var inte ens sugen på Cola. Jag var bara uttråkad. Du ville plugga. Jag tror att du hade ett prov eller något, men jag tjatade och tjatade tills du gav efter. Du brukar säga att tjat är min superkraft.

Brukade.

Fan.

Precis innan du gick ut genom dörren stannade du till.

”Kan du inte ta lite juice istället”, sa du. Du snurrade nyckeln runt fingret, på det där sättet jag alltid tyckt var så häftigt.

Jag minns att jag la armarna i kors över bröstet.

”Om du inte åker är du inte min kompis längre.”

Ja, precis så sa jag. Så ofattbart barnsligt.

Du suckade. Sedan tog du hjälmen och gick ut.

Jag väntade. Först blev jag irriterad över att det tog så lång tid. Sedan började jag undra. Om du kanske träffat någon kompis och glömt bort mig.

Till slut kom polisen. Pappa öppnade dörren och jag hörde hur lugna deras röster var. Mumlande, trygga. Hur kunde de berätta en så hemsk nyhet med så lugna röster? Pappa skrek rakt ut. Som om hans hjärta precis gått sönder.

Jag la mig under täcket i din säng. Jag behövde inte höra orden för att veta.

Mamma och pappa sa ingenting om detaljerna, men jag hörde om det i skolan. Ord som viskades precis när jag gick ut ur rummen.

Jag hörde att han gick av på mitten.

Bildörren halshögg honom. De hittade inte ens huvudet sen.

Var det inte så att benpiporna stack rakt ut?

Jag tryckte hörlurarna längre in i öronen och höjde musiken. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars.

Halvvägs mellan skolan och vårt hus finns en skog. Vi brukade leka här när vi var mindre. Ibland var vi alver på jakt efter en gömd stad, ibland sjörövare på ett stormigt hav. Du var nog egentligen för stor, men du klagade aldrig. Sa aldrig att det var barnsligt. Du lät mig alltid vara precis det jag ville.

Vi kunde hitta spännande skatter här också. Folk dumpade alla möjliga saker. En gång hittade vi en rostig cykel begravd under mossa och löv. En annan gång en konstig avlång ballong. Du blev alldeles röd i ansiktet när jag visade den för dig.

Och så dörren förstås. Det är underligt, men mitt inne i skogen finns en dörr in i berget. Jag vet inte vart den leder. Varje gång jag kollat har den varit låst.

Ibland tog vi med oss verktyg hemifrån och försökte bryta upp den. Men det gick inte. Det fanns inget lås. Ingen kedja vi kunde såga sönder. Dörren var helt slät och omöjlig att öppna.

Jag sätter mig under en björk. Grenarna sträcker sig mot de regntunga molnen. Om någon månad kommer löven att spricka ut, men ännu är grenarna kala. Längs skogskanten står höga granar. De känns nästan som en skyddande mur. Som att det här är ett ställe som existerar utanför tid och rum.

Den fuktiga mossan tränger igenom mina byxor till slut. Jag reser mig upp och går. Vart vet jag inte. Jag vill inte hem. Där finns bara tystnaden och gråten. Tomheten efter det som var.

Istället vandrar jag i cirklar.

Cirklarna tar mig djupare in i skogen. Förbi vår gamla koja som vi byggde med brädor vi snodde från pappas altanbygge. Förbi varje sten som finns inpräntad i mitt minne. Plötsligt står jag framför dörren. Den som leder in i berget och alltid är stängd.

Fast inte nu. Nu står den vidöppen.

Tillträde förbjudet, står det på en stor gul skylt.

Jag sneglar över axeln. Väntar på att någon ska komma och säga åt mig att jag inte får vara här.

Men bara vinden susar tyst genom träden.

Öppningen är som ett stort mörkt hål framför mig. Småstenar och torra grenar knastrar under mina fötter när jag går in.

Jag trodde att det skulle vara kallt, kanske droppa vatten och lukta mögel. Men det gör det inte. Grottan är varm och torr. När jag drar in luften genom näsan känner jag en svag doft av elektronik.

Mina steg knastrar vidare. Snart försvinner öppningens ljus bakom mig. Istället lyser jag med telefonen över väggarna. Här och var ser jag fossiler. Utdöda varelser, för evigt fast i berget.

När jag vänder telefonen framåt ser jag ännu en dörr. Jag förväntar mig att det ska sitta en tillträde förbjudet-skylt på den. Men det gör det inte.

För ett ögonblick tvekar jag. Jag var aldrig den modiga. Det var du som alltid vågade saker. Jag hängde bara på, som en blekare kopia.

Men nu är du inte här.

Jag sträcker fram handen mot handtaget. Metallen är varm under mina fingrar och verkar vibrera. Darrningarna får min hud att pirra och klia. Långsamt vrider jag på handtaget.

Dörren glider upp.

Det första jag märker är värmen. Den bränner i mina näsborrar. Men det är inte ångande och blött som i en bastu. Det påminner mer om när vi åkte till Egypten på semester. Luften som slog emot oss när vi kom ut från flygplatsen kändes precis såhär. Stekhet och torr.

Rummet är avlångt och smalt och väggarna är täckta av små skärmar. En av dem visar en suddig bild av ett fartyg som gått på grund, omgiven av isberg. En annan videosekvensen av ett flygplan som flyger in i ett torn, om och om igen. På en annan skärm ligger en man på en mörk gata. Jag stannar upp vid den. Han verkar ha blivit skjuten. En kvinna skriker i panik och blåljusen lyser upp mörkret.

Det är så många skärmar. Hundratals. Tusentals. Bilderna blandas med ljuden, skriken, det skärande ljudet av metall mot metall. Någonstans djupt inne i mig har jag en bultande känsla av att jag känner igen händelserna, men jag tittar bort från skärmarna, fortsätter längre in.

Längst in i rummet står något som ser ut som en våg. Ovanför den hänger ett räkneverk. Det är enormt, med en stor vev som flyttar siffrorna. Jag drar med fingrarna över dem. De är utstansade i en rödglänsande metall jag inte känner igen.

Tillsammans formar siffrorna dagens datum. Det ser ut som den där maskinen som pappa märker posten med. Den som man kan ändra datum på undersidan. Bara att den här är mycket, mycket större.

Jag ställer mig på det som ser ut som en våg. Den sviktar lätt under min tyngd och jag tappar nästan balansen. Ett högt bord står vid sidan av. Där ligger en pärm uppslagen. Jag bläddrar snabbt igenom den. Det enda som finns är långa listor där datum är överkryssade. Det senaste är 11 september 2001. Jag håller hårt i pappret. Så hårt att det veckas i mina händer. Min blick rör sig till skärmen där flygplanet flyger in i tvillingtornet. Om och om igen.

Från pappret lyser datumet mot mig.

11 september 2001.

Jag sväljer så hårt att jag hör hur det klickar i min torra hals.

Vad är det här för maskin?

Kanske har min hjärna trots allt en aning, för jag ser hur mina händer sträcks ut mot räknaren. Hur de greppar tag i veven. För varje varv dras räkneverket tillbaka en dag. Jag snurrar först långsamt. Sedan allt snabbare. Dagarna försvinner framför mina ögon. Alla dagar jag levt i sorg och misär.

Jag vevar förbi dagen jag började gråta i skolan. Förbi dagen vi sänkte ner dig i en kista i jorden.

Min arm rör sig snabbare. Siffrorna flyger förbi. Musklerna i armen darrar, men inte av ansträngningen.

Så släpper jag veven. Nu när jag inte längre drar runt saktar den långsamt in. Trettonde, tolfte. För en sekund ser det ut som att den ska passera förbi, sedan placerar sig nålen på tionde mars.

Dagen du dog.

På väggen bredvid mig vaknar en skärm till liv. Skärmen täcks av myrornas krig. Långsamt framträder någonting i bruset. En öde väg, täckt av snö. Jag kan inte sluta stirra på den.

Det var på en sån väg du dog. Ensam. Efter att något fyllo kört på dig och stuckit därifrån. Jag greppar tag om räkneverket, försöker hålla mig kvar när världen känns som att den kantrar.

”Sam”, mumlar jag.

Ljudet är så tyst att jag först inte ens tänker på det. Men sedan växer det sig starkare. Det jämna brummandet jag hört så många gånger. Oftast dämpat, när jag tryckte örat mot din rygg.

När moppen dyker upp på skärmen ramlar jag nästan omkull. I några sekunder kan jag bara stirra på den. Det är du! Mitt framför mina ögon. En bil kör förbi i hög fart och du vinglar till.

Du lever! Men du är på vägen. Jag måste varna dig.

Med den tanken bultande i mitt inre kastar jag mig ut i gången. Jag tänker inte ens på hur det kan vara möjligt. Hur du kan vara här när du borde ligga i en kista och ruttna. Mina fötter snubblar över varandra, men jag fortsätter framåt genom den mörka tunneln. Snart ser jag ljuset där framme, en punkt som växer sig allt starkare.

Den kalla luften slår emot mig. Snön ligger tjock på marken. Precis som den gjorde då. Jag springer genom snön. Mina sneakers blir snart dyngsura, men jag fortsätter ändå.

Jag springer förbi lekplatsen där du lärde mig att hoppa från gungan. Förbi gräsplätten där vi spelade fotboll. Framför mig sträcker vägen ut sig. Den slingriga bit asfalt där du miste ditt liv. Mina lungor värker av ansträngningen. Men jag fortsätter.

När jag kommer ut på vägen börjar snön att falla.

Jag försöker att hålla mig i vägrenen. Då och då susar bilar förbi. De tutar högt när de passerar. Har jag någon reflex på mig? Jag minns inte. Snöflingorna fastnar i mina ögonfransar och gör det svårt att se.

Då ser jag något framför mig. Bakljus som lyser i mörkret. En välkänd ljusblå hjälm.

”Vänta!” skriker jag och snubblar framåt. Snön klibbar fast vid mina skor och gör fötterna tunga.

Från andra hållet ser jag billyktorna. De svajar kommer hit och dit över vägen. Ditt bromsljus lyser starkare. Du försöker väja, men det finns ingenstans att ta vägen.

Jag öppnar munnen för att skrika, men inga ljud kommer ut. Snöflingorna fyller min mun. De smälter och rinner ner som tårar i min hals.

Jag hör smällen. Metall mot kött.

I några ögonblick står jag där, fastfrusen.

Bilen står snett över vägen. Motorn rusar, men ingen stiger ut. Efter några sekunder backar bilen och vänder. Den slirar iväg genom snön. Jag vill springa efter, men fortfarande kan jag inte röra mig.

Då hör jag ett tyst stön. Du försöker att släpa dig mot vägrenen, men dina ben är slappa, obrukbara.

Det får äntligen min kropp att röra på sig. Jag rusar genom snön. Den sticker i mina ögon och gör allting suddigt.

När jag slänger mig ner bredvid dig blir byxorna blöta, men jag märker det knappt. Jag försöker att inte titta på din rygg. På vinkeln som är alldeles fel.

”Sam”, viskar jag. Snön blir blötare under mig. Den färgas mörk och röd när ditt varma blod får den att smälta.

”Ziggy?” Du verkar ha svårt att fästa blicken på mitt ansikte. Den svävar någonstans ovanför mitt hår. ”Vad gör du här?”

”Förlåt”, säger jag och nu skriker jag nästan orden. Jag trycker din kropp mot min. Men den känns inte som vanligt. Under den tunna jackan är kroppen bruten.

”Det var inte ditt fel”, viskar du.

Du lyckas lägga en arm om mig. Den kramar lika starkt som alltid.

”Det var visst mitt fel. Jag skulle aldrig ha bett dig att åka. Förlåt. Förlåt.”

Men du svarar inte.

Långsamt släpper jag mitt hårda grepp. Ditt huvud rullar slappt åt sidan. Ögonen stirrar på någonting jag inte kan se. Jag känner fortfarande doften av popcornen du poppade åt oss.

Jag springer genom skogen. Snön faller i stora, mjuka flingor från himlen. De lägger sig i mitt hår, på mina ögonfransar. Trots att jag blinkar bort dem kan jag inte se.

En gång till. Jag måste bara komma tillbaka en gång till. Tidigare den här gången. Då kan jag stoppa dig innan du ger dig ut på vägen. Allting kommer att bli som vanligt igen.

Den här gången behöver jag ingen mobillampa för att lysa upp gången. Jag springer, hör mina egna hjärtslag eka mot de uråldriga väggarna. Känner lukten av ditt blod på mina händer.

Men när jag precis ska rusa in genom den öppna dörren hugger någon tag i mig. Jag rycks bakåt och landar på marken. En lampa lyser rakt in i mitt ansikte.

”Vad gör du här?”

Rösten är hård och barsk. Jag kisar men ser inte vem som finns bakom ljuset.

”Snälla”, viskar jag fram. ”Jag måste bara försöka en gång till. Om jag kommer tillbaka lite tidigare…”

För en sekund flackar ljuset till. Jag ser blankputsade skor. En svart kostym som smälter in i grottans mörker.

En hand sträcks ut mot mig. Tveksamt tar jag den. Den är sträv och kall och greppar hårt om min. Lampan riktas uppåt. En kvinna, som lika gärna skulle kunna vara trettio som femtio, stirrar på mig.

Hon rättar till solglasögonen. I några sekunder ser jag en skymt av gråblå ögon bakom dem.

”Det går inte att förändra historien”, säger hon. ”Vi har försökt i åratal.”

”Men jag måste.” Mina kalla fingrar greppar tag om hennes prydliga kavaj. ”Jag måste rädda honom.”

För ett ögonblick verkar hon titta på någonting bakom mig. Sedan för hon upp sina händer till mina. Nästan varsamt lossar hon på mitt hårda grepp.

”Vi har inte kommit på hur än. Vi kommer alltid för sent. Men nu när du vet, kanske du kanske hjälpa oss.”

Hon lägger handen på min axel. Den är tung, men något med tyngden känns ändå hoppfullt.

I slutet av tunneln ser jag den öppna dörren. Skärmarna lyser och flimrar. Hundratals. Tusentals.

Ännu finns det en chans.

En chans att jag kan få min storebror tillbaka.