På tredje plats i Förords novelltävling på tema tidsresor hittar vi Andrea Söderberg med ”Irmeli”. Här kan du läsa hela novellen.
Om författaren: Andrea Söderberg bor i Stockholm och jobbar med IT men har haft ett skrivintresse sen barnsben. Det har lett till flera romanidéer, en handfull noveller och en halvfärdig roman, samt ett extraknäck som dataspelsrecensent. Hon ser sig framför allt som en historieberättare och använder gärna spekulativ fiktion för att utforska spännande koncept och hur det är att vara människa.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Motivering: ”Irmeli” är en välskriven novell som gjorde precis det den skulle: berörde juryn djupt. Utan att brodera ut mer än nödvändigt så ger novellen oss en känsla av kärlek, sorg och hopp i en alldeles perfekt blandning. Skrivarglädjen lyser igenom och vi ser fram emot fler verk av Söderberg i framtiden.
Irmeli
av Andrea Söderberg
Det första jag gör när jag går in i lägenheten är att andas in doften. Rättare sagt är det faktiskt det första jag gör redan på gatan utanför. Jag stannar till i solskenet och njuter av värmen på mitt ansikte och blomdoften, så stark att det nästan, men bara nästan, är för mycket. Syrenerna blommar, som alltid innan skolans sista vecka och det är en blandning av mörklila, vita och, självklart, syrenlila blommor i överdådiga klasar. Jag stannade till en kort stund och drar in ett djupt andetag, innan jag fortsätter mot entrén. Huset är fortfarande ganska nytt, ljust och inbjudande. Det hade byggts bara för några år sen och Irmeli hade varit så glad när hon fick möjligheten att köpa just en av de tvåorna med utsikt ner mot vattnet.
Det är fyra trappor upp, men i ärlighetens namn passar jag på att halvspringa uppför trapporna, som ett barn. Jag tar ibland ta två steg i taget, bara för att få känna musklerna jobba. Att jag måste ta en stund och pusta ut på sista trappavsatsen är det värt. Innan jag trycker på knappen känner jag en sekunds tvekan, med fingret precis ovanför knappen, men jag trycker den alltid. Ändå existerar den alltid, den där sekunden. Jag trycker och jag hör signalen inne i lägenheten. Hennes fotsteg, mjuka mot mattan, kvicka och korta, får mitt hjärta att slå lite fortare. Jag är nästan aldrig tillräckligt förberedd när hon öppnar dörren. Hon är, och var alltid, en bättre version av mig själv. Lite klarare i färgerna, lite mer animerad i sina rörelser. Det gör ont att se henne, och det känns så skönt.
”Isabelle!”, utbrister hon, ”jag visste inte att du skulle komma förbi idag!”
”Nej, det är klart du inte visste, det var lite spontant”, säger jag, redan intryckt mot hennes axel i en kram, och det är då jag passar på att andas in.
Hon tar ett steg tillbaka och ler. Hennes hörntänder är lite längre än vad hon själv tycker är fint. ”Mina huggtänder” brukade hon säga och skratta, men jag har likadana och jag kan inte riktigt se problemet. De syns nu när hon ler och hon trugar med fika och dukar upp på balkongen. Jag protesterar, men till ingen nytta.
”Det blåser för mycket”, säger jag lamt, för hon får nästan alltid som hon vill, och vem är jag att inte ge henne det hon vill ha, särskilt nu?
”Äsch, trams”, säger hon bryskt, ”när ska vi njuta av försommaren om inte”, hon gör en halv paus, som hon gärna gjorde, ”när det faktiskt är försommar?”
Logiken är svår att säga emot och min protest var mest av gammal vana. Det var så det var, hon var svår att säga nej till. När vi väl sitter ute på balkongen tvingar hon mig att erkänna att solskenet är värt lite rufsigt hår. Jag ger henne gärna den segern och ser triumfen i hennes ögon när hon gjort mitt liv en smula bättre, även den här gången.
Jag låter henne prata på, kisande i solen, med mitt hår piskande mot mitt ansikte i omgångar. Jag lyssnar, och det är som att lyssna på sin favoritlåt, sitt favoritband, när man kan alla ord, och melodin, och till och med pauserna mellan varje sång. Efter ett tag märker hon att jag sitter där och mest hummar med. Den lilla bekymmerrynkan, ett rakt streck precis mellan ögonbrynen, dyker upp. Hon hade inte många rynkor. De blev liksom inte fler än den.
”Vad är det, syrran?” säger hon bekymrat. ”Du är tystlåten idag.”
Jag viftar undan det och passar på att stryka hårtestarna ur mitt ansikte.
”Det är inget. Jag bara ville höra hur du har det?” Jag bestämmer mig för att ändå gå ner på den gamla vanliga vägen. ”Hur känns det nu efter flytten? Har du boat in dig?”
Den kommer fort, vrider sig runt som en orm i magen. Obehagskänslan. Bara ett litet tryck över bröstet. Den logiska delen av min hjärna säger: ”Gör inte så här. Njut av stunden istället”, men vart sitter kärleken? Är det hjärtat, hjärnan? Någon annanstans? Jag vet inte riktigt men någonstans gör det ändå lite ont.
Man kan se nästan att det flimrar till en aning. En kalibrering av något slag. Jag har lämnat manus. Det här svaret måste skapas från en annan typ av logik.
”Jodå”, säger hon, fortfarande med ett leende men stelare, mer artigt. En aning konstgjort. Hon fingrar på nedre kanten på sin vita skjorta, precis som hon alltid gjorde. ”Det går bra!”
Plötsligt, för det hade ju gått så bra den här gången, kommer den ändå. Vreden, och den är svår att stå emot när den väl kommer, och den ger som ett filter över allt. Vissa skulle säga att det blir rött, men jag tycker inte att det är så enkelt. Det blir både mörkare och ljusare på en gång. Samtidigt så hör jag den kloka delen av mitt sinne som säger: ”Isabelle, släpp det nu”, men när flodvågen kommer så går det inte att hålla emot. Eller, ibland har jag lyckats och ibland inte.
När jag pratar är smaken i munnen besk.
”Du vill inte ge mig några speciella instruktioner om hur dina växter ska skötas? Eller bara nämna i förbifarten att den svarta tröjan med silver på axlarna är snygg på Jossan?”
Irmeli blinkar i förvirring.
”Nej? Eller..” hon tittar på mig med tvivel i blicken, ”eller, vill du att jag gör det?”
Det är inte hon, det här går utanför kodningen, och den lättare logiken de byggt in hänger inte med.
”Eller säga något om hur skönt det är i vattnet, nu när du börjat simma på morgonen? ’Det är kallt men skönt’”, säger jag med en tillgjort ljus röst, som ska vara hennes egen. ”Så jag alltid tänker att du kanske försökte säga något.”
I ögonvrån kommer det ändå något rött, en varningssignal på att situationen inte är hållbar.
”Varför sa du inget?” Inte ens när jag blivit som mest arg på henne tidigare har jag varit riktigt så här arg, och jag ställer mig upp på balkongen. Stolen välter bakom mig men jag märker det knappt. Jag tar ett steg framåt mot hennes förvåning och höjer rösten. Onödigt.
”Varför sa du inget till mig? Jag hade kunnat hjälpa dig!”
Nu kommer det till och med en signal, och det blinkar i båda ögonvrårna nu. Irmeli flimrar, och ljusmättnaden sänks runtomkring oss.
”Varning,” hör jag en mjuk kvinnostämma säga i mitt öra, ”Minnet är inte synkroniserat längre. Det kommer att avslutas inom 5, 4, 3, 2..”
Jag gråter när operatören försiktigt tar av mig VR-hjälmen och kopplar loss mig från alla sladdar. Hon har varit med förr och hennes ögon har så mycket sympati i sig att jag inte orkar möta dem mer än ett ögonblick.
”Isabelle”, säger hon försiktigt, och ger mig en näsduk. Hon hjälper mig upp försiktigt, och jag känner hur tunn jag blivit med åren, och svag. Det känns alltid, skillnaden i ålder när jag kopplar ur mig från ett minne.
”Isabelle”, börjar hon igen, när jag hämtat mig en smula. ”Hur ofta kommer du hit till Re:Mem? En gång i veckan?”
Jag orkar inte säga något så jag nickar, och torkar tafatt i ansiktet samtidigt.
”Det bästa är att inte fastna i det som kunde ha gjorts, utan njuta av det minnet du har och det positiva. Det som hände, hände. Så är det ju alltid, det enda vi kan bidra med är att du får uppleva de fina minnena igen.”
Hon hjälper mig försiktigt ur haptikstolen, och hjälper mig till min rullstol. Hon klappar mig varsamt på handen, och ler ett leende som är både medkänsla och förståelse. Hon ser säkert andra med samma problem någon gång i veckan här.
”Jag vet”, säger jag till sist med skrovlig röst, men ibland är det svårt att inte fastna.”
Jag tittar tillbaka in mot rummet, haptikstolen, VR-hjälmen och alla input-sladdar. Det är ett sterilt, tekniskt rum, men de har verkligen försökt mjuka upp den en aning med en ljus matta och lite blommor på ett bord.
”Det känns ju så verkligt.”
Hon nickar och klappar mig igen på handen.
”Vi syns nästa vecka, som vanligt?” ”Ja, ” säger jag, och kan nästan fortfarande känna lukten av syrener, ”det gör vi.”
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
