I romanen “Teatern” skriver Jenny Andreasson om ett dysfunktionellt teaterhus med starka maktstrukturer och dåligt ledarskap, och om en regissör som drivs till att lämna. En berättelse som ligger mycket nära verkligheten.

– Jag är en debutant, och för att uttrycka det lite platt, det kommer mer naturligt om texten ligger nära ens eget liv, säger Jenny Andreasson.

Den 8 januari 2016 skickas ett pressmeddelande ut från Kungliga Dramaten i Stockholm som får många i kulturvärlden att höja på ögonbrynen. Uppsättningen av “Hamlet” som skulle få premiär på Stora scen bara åtta dagar senare är inställd. Regissören är sjuk, lyder den officiella förklaringen.

I en intervju med Dagens Nyheter några år senare ska den “sanningen” komma att ändras när regissören Jenny Andreasson tar bladet från munnen och förklarar att hon aldrig var sjuk. Att ledningen på Dramaten pressat henne att säga det och att det i själva verket var interna konflikter som gjorde det omöjligt att framföra uppsättningen, en feministisk bearbetning av klassikern “Hamlet”.

Nära verkligheten

Turbulensen kring “Hamlet” är också stommen i debutboken “Teatern” som ges ut i mars. En riktig bladvändare som etiketteras som en roman men där handlingen ligger uppenbart nära händelser i verkligheten, och där flera av romanfigurerna enkelt kan kopplas till Jenny Andreassons tidigare chef, Eirik Stubø, och andra kollegor vid Dramaten.

– Att ta bort namn och ställa mig på det där lilla trappsteget som roman och fiktion ändå är hjälpte mig att se klarare och våga gå djupare i vad jag ville skildra. Min förhoppning är att man inte ska läsa den för att man är sugen på skvaller utan för att man vill läsa en berättelse och få syn på saker som kanske överraskar en.

Att personer kan känna igen sig själva eller andra är inget som hon som författare har kunnat ta för stor hänsyn till, menar Jenny Andreasson.

– För mig handlar berättelsen jättemycket mer om en arbetsplats, om strukturer, om vad makt gör med människor, än om enskilda personer. Visst framkommer det karaktärer i boken, men de är just karaktärer i boken.

Huvudpersonen i “Teatern” är en regissör som av sin nytillträdde chef har fått det prestigefyllda uppdraget att sätta upp just “Hamlet”. Det är då problemen börjar torna upp sig; hon upplever ett allt kyligare arbetsklimat, att hon motarbetas från flera håll och att hennes visioner och bearbetning av det klassiska dramat ifrågasätts.

– Det är mycket möjligt att varken jag eller bokens huvudperson hade världens bästa version av “Hamlet” men det spelar ingen roll. Det kan komma alla möjliga knäppa idéer. Frågan är vilka som kan driva igenom dem och hur? Och vilka stöter på patrull och varför?

Konstens pris

“Teatern” är en berättelse om vad starka maktstrukturer och svagt ledarskap kan leda till, och om sorg. Regissören i boken har förlorat en nära vän, och är intrasslad i en olycklig kärleksrelation med en arbetskollega.

Det är också en berättelse om vad stor konst kan kräva. Huvudpersonen har offrat såväl sin hälsa som sitt privatliv för att få verka vid den stora teatern.

– Om man ska göra konst på en viss nivå så kräver det ganska stora uppoffringar. Jag skulle vilja likna konstnären vid en elitidrottsman. I många skildringar framstår konstnärer som rödvinsdrickande flumhuvuden. Men vi jobbar ju ofta extremt hårt. Är det värt det?

Jenny Andreasson lämnade Dramaten 2020 då hennes kontrakt gick ut. Hennes sista pjäs där var “Vakten vid Rhen” och hon vet ännu inte om hon vill återvända till teaterscenen.

Ingen hämnd

Nu skriver hon på en fristående fortsättning av “Teatern”. Debutboken har gett henne mersmak även om processen var tyngre och mer smärtsam än vad hon hade väntat sig.

Att “Teatern” kommer att väcka uppståndelse, åtminstone inom kulturvärlden, är ingen vågad gissning.

– Jag är både förväntansfull och samtidigt såklart medveten om att det kan bli viss uppståndelse. Men jag tänker att det är en rädsla som man bara får ta och gå rakt igenom.

– Jag har inte skrivit den här boken som en vilja till hämnd eller upprättelse. Jag har skrivit den ur sorg och smärta som jag behövt bearbeta på något sätt. Ifall det skulle komma till stånd intressanta givande samtal och förändringar ur det, då skulle det vara fantastiskt. Det är det mesta jag kan hoppas på.

TT har sökt Eirik Stubø för en kommentar, utan resultat.

Text: Sally Henriksson/TT

Fakta: Jenny Andreasson om …

… att återvända till teatern: “I någon mån är jag frilansande regissör, men jag har lite paus just nu. Det väcktes något i mig när jag jobbat färdigt med texten, det känns tungt att gå tillbaka till teatern och arbeta. Men jag kanske hittar tillbaka längre fram, när jag hittat andra sätt att arbeta på eller ett annat sammanhang.”

… teatern som arbetsplats: “Det är ju inte alla jobb där ens arbete utvärderas i tidningen några gånger om året. Det föder både skräck och möjligheter som kan vara svåra att hantera. Dramaten som arbetsplats är ett ställe där du om du börjar gräva guld kan nå väldigt långt. Jag tror att de flesta börjar spela ett spel för att man vill klättra och är rädd för att falla ur.”

… den lidande konstnären: “Idén att konstnären ska lida för konsten blir särskilt skev när man säger att vi har konst och kultur i samhället för att människor ska må bra. Då finns det ett ansvar att se till att också de som jobbar inom konst och kultur har rimliga förhållanden att arbeta under.”