Astrid-pristagaren Ylva Karlsson: “Jag blir alldeles dallrig”

Hon har skrivit om nappar som försvinner men också om ett barn som har varit med om det värsta – att en förälder dör. För hela sin författargärning, 22 böcker, får Ylva Karlsson nu Astrid Lindgren-priset.

Redan efter debuten, “Tova” 1998, fick Ylva Karlsson “Slangbellan”, Författarförbundets debutantpris till barn- och ungdomsförfattare. 2009 tog hon emot ett delat Augustpris för inspirationsboken “Skriv om och om igen”.

Ändå smäller Astrid Lindgren-priset på 100 000 kronor högst för Ylva Karlsson.

– Det är det finaste pris jag fått, det är så otroligt roligt att få ett pris för hela sitt författarskap och veta att en jättekompetent jury läst och bedömt detta. Jag läser listan över vilka som fått priset och blir alldeles dallrig. Ska jag få ingå bland de här?

Vid sidan av bland andra Tove Jansson, Edith Unnerstad, Gunnel Linde och brittiska Edith Nesbit tillhör också Astrid Lindgren de författare som Ylva Karlsson ständigt rådfrågar och står i dialog med.

– Absolut, jag är en sådan författare som funderar mycket över hur andra gjort saker. Astrid Lindgren har den här enorma respekten för barnet, hon låter barn vara lika fullständiga som vuxna och ha lika stora känslor. Hon erkänner barnet som människa, det vill jag också ha med mig.

Långtids-covid

Den här telefonintervjun görs efter klockan 10 när Ylva Karlsson just har kommit tillbaka från gymmet. Hon lider av långtids-covid och följdsjukdomen Pots som bland annat leder till hög puls vid minsta ansträngning. Hon smittades redan i början av pandemin och diagnosen dröjde. Nu jobbar hon halvtid som författare igen men måste samtidigt rehabträna dagligen.

I sina böcker blandar hon ofta realismen med magiska inslag som ett sätt att gestalta känslor. Så även i sin senaste kapitelbok, Månen, varelsen och jag som handlar om en ickebinär åttaåring, Månne. Hen berättar om sitt liv via en Youtube-kanal. Månne vet också att det inte är hen som är problemet utan omgivningen, inte minst släkten som avfärdar trans som trams.

– Det här var första gången i mitt liv som jag tyckte att en bok fattades, det fanns ingen sådan bok, det var ett hål. Man kan säga att det var ett beställningsjobb från ett barn som jag känner, som tvingade mig att tänka tankar som jag inte skulle ha tänkt annars.

Ylva Karlsson älskar att jobba med illustratörer och har gjort flera bilderböcker tillsammans med Katarina Strömgård, däribland “Nattstjärnorna” om pojken Tim, vars pappa dött och mamma bara hugger ved. Tim har glömt hur man leker tills han upptäcker de små figurerna under vedstapeln.

Slut med napp

Ofta har hennes bokidéer mognat under många år, som till exempel bilderboken “Nappresan” om flickan Ester som ska sluta med napp. Ester går med på att kasta dem i soptunnan på landet, och får då ett gammalt gosedjur, en känguru. När hon vaknar mitt i natten och saknar sina nappar följer det plötsligt stora mjukdjuret med för att hämta dem. Men kängurun krymper innan de kommit tillbaka.

– “Nappresan” började jag nog klura på när mitt äldsta barn skulle sluta med napp – och hon fyller 15 nu. Så det kan ta lite tid, men jag skrev upp lite saker som hon sade då och tänkte att det här är verkligen ett trauma. Det låg liksom och skvalpade tills jag kom på att jag kunde skildra detta i sagoform.

Sedan 20 år tillbaka skriver hon också en saga till den årliga antologin “Bland tomtar och troll”.

– Den säljs ju av barn som säljer jultidningar. Just därför tror jag att den kan hamna hos helt andra barn, det är roligt.

Text: Erika Josefsson/TT