Författaren Malin Eriksson Sjögärd berättar i ett gästblogginlägg om att våga ge sig ut i osäkerheten under skrivandet av den kroppsaktivistiska barnboken Fat Dance.
En morgon dök Fat Dance huvudperson Maddi upp i min fantasi. ”Jag är tjock och jag är stolt över det”, sa hon. Hos mig fanns ingen medveten tanke att jag skulle skriva om kroppsaktivism innan Maddi kom. Men hennes röst var så stark. Utkastet till de stora dragen i hennes berättelse formulerade sig på en halvtimme. Först uppfylldes jag av lyckorus: detta är boken jag själv hade behövt som 11-åring! Sedan kom oron. Min egen hjärna brottas ofta med ätstörda normativa tankar. Jag har aldrig varit så stark och cool som Maddi. Kommer det märkas i boken?
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Vi är många som tycker att det är viktigt med barnböcker som bryter normer och vidgar representationen. Litteraturvetare kan peka på att det fattas men också på hur mycket fel författare gör när vi försöker. Jag ser det som viktig lärdom, men varken forskare eller aktivister har svar på hur vi ska göra för att skriva bättre. Det enda jag vet om skrivande är att man måste kasta sig ut i det okända och låta fantasin styra. Jag fick samla allt mitt mod för att våga förvalta Maddis berättelse.
När jag ser tillbaka och analyserar min bok är det tydligt att Fat Dance aldrig hade kunnat skrivas innan den kroppsaktivistiska rörelsen fanns. Berättelser skapas i samklang med ett samhälle, de använder sig av de politiska rörelser som finns för att häva sig upp och se en annan väg för att vara människa. Men det är inte jag, författaren, som tänker ut ett budskap, jag skriver bara fram berättelsen som egensinnigt växer ur en diffus plats inom mig. Det är mitt språk, som jag idogt tränat, och samtidigt har varje berättelse ett helt nytt. Maddis röst krävde att jag klev ut i ord som kanske skulle låta fåniga när jag, en medelålders tant, skrev dem.
Tonårsfesternas dansgolv. Jag skrev med hjälp av en blandning av minnen och research. De sexistiska killarna har samma röst som då. Det känns på samma sätt i Maddi. Ännu en stark ung person dök upp, Elli, och jag förstod att jag inte bara ska skriva om kroppsaktivism och feministisk revolution, utan också den första kärleken. Det hade jag aldrig gjort förut. Jag ville gömma huvudet i händerna men bet ihop, lyssnade, och skrev mig igenom osäkerheten. Läste högt, först för min fru, sen för kollegor. Fick höra att det bar, tillräckligt för att våga hoppas att jag kan. Fick också höra var det inte funkade och strök och skrev om. Jobbade som om jag skulle klara det här, trots att en del av mig hela tiden tvivlade.
I skrivandet växte också djupet. Maddi är inte bara hjältinna. Texten ledde mig till hennes smärtpunkter. I de mest skamliga ögonblicken, där hon känner sig svag och ensam, fick jag följa med. Det gjorde ont i oss båda, men vi gick ner och vi kom upp. Hela den kroppsaktivistiska rörelsen fanns där som en ledstjärna. Till slut hittade vi fram till en trovärdig revolution.
Efter många redigeringsvändor, där jag vägt varje ord och mening, kommer dagen för deadline. Det jag skrivit ska tryckas. Efter några sista korrläsningsvändor får jag inse: Det är dags att ta adjö. Maddis och min tid är över. Nu ska hon ut i världen själv. Det är sorgligt men också stort. Tiden med Maddi har stärkt mig och hjälpt mig, befriat mig från mycket av smalhetsnormens förtryck. Nu hoppas jag att den ska göra samma för läsarna!
Om författaren
Malin Eriksson Sjögärd bor i Åmål och är barnboksförfattare och lektor i Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Malin har skrivit flera uppmärksammade böcker, senaste boken Kattvännen blev genast populär bland läsare och kritiker. Hennes böcker handlar ofta om relationer och känslor, och grundar sig i viktiga budskap. Fat Dance gavs ut på Opal i september 2021.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
