Bokmässan i Frankfurt liknade inte en vanlig Frankfurtmässa när det gällde antalet besökare. Men det kan ha varit tjugohundratalets viktigaste, skriver Carlo Carrenho i ett gästinlägg.
Redan när jag bokade hotellet visste jag att det skulle bli en annorlunda upplaga av Frankfurt Book Fair. Jag lyckades boka rum på Marriott, vid mässområdet, för under 200 euro – inklusive frukost. För någon som gästat evenemanget sedan 1994 var det första gången det hände. Och en väldigt välkommen deal, jag har bott på platser så långt bort som Rödermark Ober Roden, den sista S-Bahn-stationen på linje 1.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Som vanligt var jag på plats för öppningsceremonin på tisdagen och noterade de första skillnaderna. Entrén vid Maritim Hotel direkt till kongresscentret var stängd, öppningseventet var flyttat till ett helt annat auditorium och besökarna var tänkta att sitta utspridda med två stolar mellan sig. Men detta respekterades inte av grupper.
Ansträngningarna av mässan att visa upp en normal mässa var tydliga. De försökte verkligen ge sken av “business as usual”, men verkligheten var långt därifrån. Öppningsceremonin hade tekniska problem när författare anslöt live från sina hem och förbindelsen frös. Artistframträdandena var mycket begränsade och hela eventet saknade den glamour en hedersgäst som Kanada hade fört med sig om inte corona varit närvarande. Men, ärligt talat, det var helt okej. Frankfurt var tillbaka och det är vad som har betydelse.
De följande tre dagarna försökte jag också göra affärer som vanligt. Det var naturligtvis omöjligt men upplevelsen var mer givande än förväntat. På onsdagsmorgonen tvingades jag stå i kö 30 minuter för att komma in på mässan, vilket är en evighet en mässdag. Men jag lyckades ändå hinna till mitt första möte med Polens Bokinstitut.
Polen kom förresten med en väldigt bra kollektiv monter i ungefär samma storlek som tidigare år. Den låg framför mindre montrar tillhörande FILI (Finnish Literature Exchange) och NORLA (Center för norsk skön- och facklitteratur i utlandet) som representerade de nordiska länderna men inte var i närheten av att skapa den buzz som det nordiska området brukar ha ett vanligt år. Även Italien, Frankrike och Spanien hade stora kollektiva montrar som representerade flera förlag från respektive marknad.
Efter ytterligare ett par möten var det tydligt att bokmässan var en bråkdel av 2019 års storlek. Antalet besökare var begränsat till 25 000 per dag jämfört med det tredubbla en välbesökt dag ett vanligt år. Så det fanns en märklig känsla i luften. Å andra sidan var det väldigt enkelt att ta sig runt, inga köer på caféerna, lediga bord på restaurangerna och det fanns gott om öppna ytor med lediga bord för branschbesökare att sitta ner, slappna av eller hålla möten.
Ärligt talat var jag orolig över att Frankfurtmässan skulle skala ner servicen radikalt runt hallarna, men det gjorde de inte. All cred till Juergen Boos och hans team. Genom att inte dra ner tillät de mässan att bli så bekväm som möjligt för besökarna och jag kommer sannerligen att sakna de lediga borden 2022.
På torsdagen var kön till entrén borta och den tyska effektiviteten kickade in. Vid det laget, efter att ha talat med kollegor och utställare, var mässans själ tydlig: motstånd och återhämtningsförmåga. Ingen åkte dit och förväntade sig mycket affärer, desto mer ville man visa stöd för ett väldigt viktigt evenemang. Det fanns också en glädjande känsla hos de flesta människorna, känslan av ett första steg mot en återgång till det normala. Alla var glada att vara där. Till och med Brexit-britterna firade sina första Frankfurt-stämplar i sina pass …
Ett praktiskt problem: Jag hade svårt att känna igen folk med munskydd, kanske för att jag bor i Sverige och inte har haft möjlighet att öva. Överraskande nog bytte folk visitkort som vanligt och handslag skedde men oftast med knoge mot knoge. Och det fanns kramar! Ja, vänner frågade “Kramas du?” med öppna armar redo att omfamna dig.
Munskydd var obligatoriskt i gångarna och de publika områdena, men i hälften av mötena jag hade i montrarna hade jag inte munskydd på. Bokmässan erbjöd också jättelika akrylskivor till borden men dessa ignorerades oftast av mötesdeltagare.
Precis som tidigare deltog jag som intervjuare under CEO Talk, ett event som anordnas av den österrikiske konsulten Rüdiger Wischenbart där högt uppsatta förlagschefer pratar med journalister från bokbranschen. Detta år genomfördes evenemanget i en professionell studio – men utan publik. Upplevelsen var positiv eftersom vi aldrig har haft så hög teknisk kvalitet på våra inspelningar och det var en trevlig gest av mässan.
Generellt var evenemangen få. De officiella skedde alltid i proffsstudio och sändes till en storskärm på Agora, det stora öppna torget som omges av mässhallarna. Den positiva sidan, tror jag, är att bokbranschen lär sig vad hybridevenemang faktiskt kan göra för att demokratisera och berika framtida bokmässor.
På fredagen hade jag hunnit genomföra flera möten och hade inte ett lika fullbokat schema som under en vanlig mässa, men jag hade meningsfulla spontana möten. Jag fick information som jag inte kunnat få online och inledde några lovande affärskontakter. Det var absolut värt insatsen för StreetLib och för min egen konsultverksamhet.
Och ännu viktigare, jag kände mig upplivad. Att umgås med mina kamrater och fysiskt dyka in i den globala bokbranschen gav min hjärna en boost. Det gav mig en shot av efterlängtad kreativitet och spänning. Jag gick ombord på planet till Arlanda utan några tvivel på att bokmässor är nyckeln till framgång för bokbranschen.
Det var en liten bokmässa i Frankfurt, men storleken är i detta fall irrelevant. Det enda som betyder något är att bokmässan i Frankfurt är tillbaka, vi hade alla ett fruktbart evenemang och vi mindes alla vilken skillnad bokmässor kan göra. Och jag är säker på att ingen som deltog i Frankfurt det här året tvivlar på att mässan är mer relevant, nödvändig och omöjlig att missa än någonsin.
Vi ses i Frankfurt nästa år – och i London, Guadalajara, Beiijng eller Göteborg!
Om gästskribenten:
Carlo Carrenho startade PublishNews i Brasilien och senare Spanien. Han flyttade till Sverige för tre år sedan och bor idag utanför Stockholm med sin fru och två barn. Under en period jobbade han för Word Audio men är idag konsult inom bokbranschen och arbetar bland annat med StreetLib i Italien.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
