Han flydde från Zanzibar till ett England fullt av böcker. Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah är inte rädd för att ta politisk ställning, och går gärna i litterär närkamp med andra författare.
Det är en blygsam Abdulrazak Gurnah som möter världspressen dagen efter tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur. Att han har beskrivits som en ”okänd” författare stör honom inte alls.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
– Man skriver så bra man kan och hoppas att det ska bli framgångsrikt. Och jag kände inte att mina böcker inte har varit framgångsrika. Men om jag nu får fler läsare – fantastiskt! säger han.
Ett 20-tal journalister och fotografer har trängt ihop sig i ett litet rum ett stenkast från Notting Hill, där Gurnahs litterära agent har sitt bohemiskt inredda kontor. Nobelpristagaren har placerats framför en maffig eldstad i grönt kakel, med sju av hans tio romaner som dekorationer på spiselkransen.
Inte skygg
Diskret klädd i mörkgrå kostym och ljusblå skjorta är han lågmäld men inte skygg, och han svarar lugnt och metodiskt på smattret av frågor – många av dem om laddade politiska trätoämnen som brexit, kolonialismens kvardröjande effekter och den polariserade debatten om flyktingar som söker sig till Europa.
– Dessa människor kommer inte tomhänta, de kommer med energi och potential. Idén att de bara kommer för att parasitera på vårt välstånd, det är … det är inhumant, säger han med emfas.
TT: Hur känner du inför denna politiska plattform som Nobelpriset plötsligt har givits till dig, att alla vill veta vad du tycker? Och hur tänker du använda den?
– Jag använder den nu. Ni ställer frågor och jag ger så raka svar jag bara kan. Det finns inget instrumentellt i detta, jag talar som jag skulle ha gjort om du frågade, oavsett om jag hade vunnit Nobelpriset eller inte. Att priset gör ni filmar mig och skriver om det jag säger – desto bättre.
TT: Är du helt bekväm med den rollen?
– Jag spelar inte en roll, jag säger bara vad jag tänker – som jag alltid har gjort. Om det låter vettigt så kan ni föra det vidare, säger han och ler torrt.
Stängda skolor
Han föddes på ön Zanzibar som tillhör Tanzania, men flydde landet som 18-åring för att undkomma den repressiva regimen. Den utlösande faktorn var när landets skolor stängdes – den unge Abdulrazak Gurnah ville till varje pris studera vidare.
Hans modersmål är swahili men han skriver uteslutande på engelska. Det beror delvis på att han tidigt fick lära sig engelska i skolan (”en av få fördelar med att växa upp i en brittisk koloni”). Men det var också i England som han upptäckte att han älskar att läsa.
– En av de fantastiska aspekterna av äventyret med att komma till England var att här fanns så mycket böcker! Läsandet och skrivandet är tätt sammanknippat. Och skrivande handlar inte bara om att skriva ner sina upplevelser, det handlar också om att skriva i relation till annat som är skrivet, och andra författare.
Han vill inte nämna specifika författare som har influerat honom – det litterära inspirationsbatteriet är för omfattande.
– Man lär sig hela tiden saker från att läsa och beundra och “herregud, hur gjorde hon det där?”. Men man blir inte bara influerad, skrivandet blir också ett sorts svar på det man har läst, man interagerar med andra böcker och använder dem som språngbräda för sitt eget skrivande.
Jämförs med Conrad
Ett verk som ofta nämns i samma andetag som Gurnahs roman ”Paradiset” – en av två böcker som finns översatta till svenska – är Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Abdulrazak Gurnah har fått kritik för att han går i dialog med Conrad på grund av hans rykte som en rasistisk författare, men Gurnah menar att det snarare handlade om att visa upp en motbild till den europeiska blicken på Afrika.
– Att mörkrets hjärta finns där, i Afrikas mitt, är en idé som är och har varit attraktiv för det europeiska tänkandet under lång tid. Händelser som de i Rwanda och Kongo gör att man upprepar idén om mörkrets hjärta, om Afrikas barbari, säger han och fortsätter:
– Jag ville säga att mörkrets hjärta faktiskt inte var mörkt, i bemärkelsen att det var okänt – för det var känt. Människor reste dit och kom tillbaka. Det är därför resan in i kontinentens inre står i centrum för ”Paradiset” – det finns inget mörkt, okänt, afrikanskt hjärta.
Delvis främmande
Upplevelsen av att lämna efter sig familj och en del av sitt liv för ett nytt samhälle där man alltid kommer att känna sig delvis främmande är ett återkommande tema i Abdulrazak Gurnahs författarskap.
– Ibland tänker jag “nästa bok ska jag inte ens nämna Zanzibar” – men så plötsligt finns det där! Det letar sig in, säger han.
Men att utforska flyktingtematiken är inget självändamål, och sannerligen inte hans enda intresse, menar Nobelpristagaren.
– Jag skriver om detta för att jag vill skriva om mänsklig interaktion. Vad är det människor går igenom när de rekonstruerar sina liv på det här sättet? Men jag vill också skriva om hur det är att bli kär!
Text: Elin Swedenmark/TT, Karin Svensson/TT
Fakta: Abdulrazak Gurnah
Född: 1948 på Zanzibar.
Bakgrund: Gurnah har publicerat tio romaner samt ett antal noveller. På svenska finns “Paradiset”, som 1994 hamnade på den korta listan för Bookerpriset, och “Den sista gåvan”. Den senaste romanen “Afterlives” handlar om när den tyska kolonialmakten ockuperade Östafrika.
Han kom till England som flykting i slutet av 1960-talet, och där lever och verkar han fortfarande. Hans modersmål är swahili, men hans romaner är skrivna på engelska. Han har också undervisat i engelska och litteraturvetenskap vid Kents universitet.
Även inom litteraturvetenskapen har Gurnah specialiserat sig på den postkoloniala litteraturen, med tyngdpunkt på författare som VS Naipaul och Salman Rushdie.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
