Böcker överlever i tusentals år mot alla odds – och i Anthony Doerrs senaste roman för de vidare kunskap till och med när planeten har gått under. Pulitzerpristagarens nya roman spänner över åtta sekler, där klimatdystopi och utopi möts.
Gedigen research gjorde att hans förra Pulitzerprisbelönade tegelsten tog tio år att skriva. Med samma entusiasm och kunskapstörst har Anthony Doerr tagit sig an sin nya roman, En bättre värld (som släpptes på svenska igår). Idén fick han när han läste om Hitlers planer på att bygga en mur genom Europa och franska St Malo, där Doerrs bok “Ljuset vi inte ser” till stor del utspelas.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
– Jag började läsa om försvarsmurar och i nästan varje bok nämndes Konstantinopel som det främsta exemplet på försvarsteknik i den medeltida världen, säger han och radar upp fakta om murarna: de stod i 1100 år, var 5,7 kilometer långa och höll för 23 belägringar.
Men det var efter något halvår när Anthony Doerr började att läsa om bibliotek i dåtida Konstantinopel som han fann magin han sökte. Medan kopior av klassiska texter vittrade sönder över hela Europa bevarades de i Konstantinopel, där de kopierades på nytt vart hundrade år.
– Jag tror att vi har ungefär 55 000 antika grekiska texter i dag, och 40 000 av dem kom från Konstantinopel. Jag tänkte ”här har jag något”.
Leker med utopin
Doerr har lånat sin engelska titel från Aristofanes “Fåglarna”, där två dårar vill bygga en stad i himlen med hjälp av fåglar: “Molnfågelland”. Här leker han själv med utopiska berättelser.
— Jag såg mina barn ta del av så många dystopier. De var tio till sjutton år medan jag skrev den här boken och varje gång jag gick in till dem tittade de på en planet som exploderade, eller en ny stad som stod i brand, säger Anthony Doerr.
På tvärs mot allt som förintas skrev han om Anna i det bysantinska imperiet som inte tilläts läsa, men som desperat ville uppleva berättelser. Hon kommer över den sällsynta “Molnfågelland”, av Antonius Diogenes. Den bok som inspirerade honom hette “Underverken bortom Thule” och har gått förlorad men handlingen finns återberättad av en läsare från 800-talet.
Anthony Doerr ville låta Anna rädda “Molnfågelland”, och vävde därför samman människor genom århundradena. Han ryggade visserligen inför tidsrymden – “det är en bok om allt” – säger han och skrattar.
– Men jag läste “The great derangement” av Amitav Ghosh, som undrade varför så få författare skrev om klimatkrisen. Han föreslog att det beror på att böcker inte omfattar tillräckligt med tid för att visa förändringen över generationer. Det gav mig mod att försöka, att skriva om böckers överlevnad medan jag talar om hotet mot hela artens överlevnad.
Rädsla för döden
Att boken överlever människan insåg Doerr redan i barndomen. Han tillbringade mycket tid på biblioteket, och läste CS Lewis böcker om Narnia. Böcker låter en inte bara färdas mellan världar – de låter också författare tala från de döda – och det är magi på riktigt, menar Doerr.
– Jag tycker att de små ryggarna på hyllan är portaler till andra tider och rum. Ett bibliotek är så fantastiskt. Du får ta med något gratis och lär dig att ta hand om allmän egendom, och du får ha små dörrar till andra platser hemma hos dig, säger han förtjust.
Rädslan för döden och för minnet som suddas ut är ett återkommande tema i Doerrs författarskap. I efterhand har han förstått att traumat kommer från femtonårsåldern då alzheimer drabbade hans mormor, och inför hans ögon raderade allt hon var.
Här är det hela mänskligheten som hotas av förintelse. Konstance befinner sig i en farkost på väg mot planeten Beta Oph2 för att säkra människosläktets överlevnad. Handlingen utspelas också på ett bibliotek i Idaho, där Koreaveteranen Zeno möter klimataktivisten Seymour, som utför ett attentat mot biblioteket. På osannolikt vindlande vägar binder litteraturen dem samman.
De som förvaltar
Boken är en lovsång till alla som förvaltar människans arv. Anthony Doerr ser en koppling mellan bibliotekarier och miljöaktivister: båda vårdar något till kommande generationer, menar han.
Han är lika misantropisk som klimataktivisten Seymour – även om han inte tror på våld som lösning.
– Men jag tror att vi behöver något som får oss att vakna.
I hans bok möts de dystopiska och utopiska idéerna, när Doerr uppmanar läsarna att tänka på den bästa tänkbara världen.
– Jag föreslår att “molnfågellandet” är här. Det är en absurd idé att människor skulle kunna lämna solsystemet och ta sig till en annan värld. Vi är fast här. Det här är vår utopi – så hur ska vi ta hand om den? Det hoppas jag att läsarna ska fråga sig.
Text: Elin Swedenmark/TT
Ny bok av Anthony Doerr
En bättre värld
- Förlag: Bookmark Förlag
- Format: Inbunden
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2021-09-28
- ISBN: 9789189298682
Fakta: Anthony Doerr
Född: 1973
Bor: Boise, Idaho
Familj: Fru och två tvillingsöner, 17 år.
Aktuell: Med “En bättre värld” och Netflix filmatisering av hans bok “Ljuset vi inte ser”.
Karriär: Debuterade med novellsamlingen “The shell collector” (2002). Han har också skrivit novellsamlingen “Memory wall” och memoarboken “Four seasons in Rome”. På svenska har han tidigare gett ut “Grace” och “Ljuset vi inte ser”, för vilken han belönades med Pulitzerpriset. Den sistnämnda låg också på New York Times bästsäljarlista i över 200 veckor.
Läser: ”Losing Eden” av Lucy Jones. Det handlar om varför vår hjärna behöver vildmarken. Det var något som våra mormödrar visste, men visar varför vi är lyckligare när vi är utomhus, våra själar och hjärnor mår bättre då.
Litterära favoriter: Det finns en spansk författare som heter Juan Ramon Jimenez, som vann Nobelpriset. Han skrev “Bortom Platero och jag” som handlar om en man i de andalusiska bergen och hans åsna. Den består av små, vackra kapitel och den har varit en förebild för mig. Jag försöker göra varje kapitel vackert men att de tillsammans skapar något kraftfullt”.
Om att upptäcka skrivandet: “Jag var tidigt hänförd över att någon som CS Lewis kunde göra så komplicerade världar med så billiga material som penna och papper. Jag blev beroende av att skapa den magin. Men det var inte så att jag trodde det var en karriär, det var snarare en förlängning av leken.”
Fakta: Anthony Doerr om…
… att upptäcka skrivandet:
– Jag ville alltid göra allt som mina bröder gjorde. De var 6–7 år äldre och gjorde alltid skolarbeten och sådant som fascinerade mig, som algebra. Jag kommer ihåg att jag vid åtta, nio års ålder tog över min mammas skrivmaskin. Jag tog papper av mamma och skrev på hennes skrivmaskin berättelser om mina leksaker. Jag hade plastpirater, och kunde få dem att svära, det var kraftfullt. Och så kunde jag få det att försvinna med tippex.
… klimatkrisen:
– Jag är skräckslagen för klimatförändringarna. Planeten upplever två kriser nu, klimatkrisen och krisen för den biologiska mångfalden. Jag ville att romanen skulle visa på en rikedom av djur som finns nu medan Konstance i framtiden lever i en steril värld där det kanske finns en myra, eller inte. Allt annat är virtuellt. De moderna bekvämligheterna gör att vi tänker att vi kan leva utan den naturliga världen. Men eftersom romanen rör sig genom seklerna hoppas jag att den får folk att tänka till. Vi utvecklas optimalt vid 75 grader Fahrenheit. Vad innebär det för människor när det blir 100 grader Fahrenheit i städerna?
… framgången för “Ljuset vi inte ser”:
– Att bli klar med en bok är framgång för mig, för det är så utmanade och du lägger ner så många timmar. Mina andra böcker känns som lika stora framgångar även om de inte har lika många läsare. Men det var svårt att skriva dem! Du kanske tänker en del på allt det där i duschen, men fem minuter in i skrivandet är du så engagerad i berättelsen. Jag sätter på mig hörlurar som blockerar allt ljud och då blockerar jag också alla tankar på förlag och redaktörer.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
