Det har tagit tre decennier för Tsitsi Dangarembga att knyta ihop trilogin om Tambudzai – som söker självständighet i ett Zimbabwe härjat av kolonialism och frihetskrig. Böckerna hyllas som moderna klassiker. Men författaren tvingas skriva i motvind.
Året var 1988 när Tsitsi Dangarembga banade väg för kvinnliga, afrikanska författare med sin debut om den unga shonaflickan Tambudzai, som får chansen att studera vid en missionsskola. ”Nervous conditions”, Rotlös på svenska, är en klassisk bildningsroman om den mödosamma vägen till självständighet för en ung svart flicka.
Ämnet ligger nära hennes hjärta: Tsitsi Dangarembgas egen mor var den första svarta kvinna som tog examen i dåvarande Rhodesia, 1953.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
– Hon inspirerade mig att tro att en kvinna kan göra saker. Hon gick på en av de få skolor där svarta kunde bedriva högre studier i Rhodesia och fick bäst resultat i hela landet, bättre än de vita. Så regeringen var chockad, berättar Tsitsi Dangarembga roat.
Hon har ärvt envisheten från sin mamma och den har behövts. Det tog fyra år innan ett förlag nappade på ”Rotlös”, och även nya ”En kropp att sörja” refuserades först. Men väl publicerad blev den en av finalisterna till 2020 års Bookerpris.
Kantrade framtidsutsikter
Medan ”Rotlös” skrevs i en anda av hopp utspelas trilogins sista del i ett kantrat Zimbabwe. När vi nu möter Tambudzai har hon sagt upp sig från sitt jobb som copywriter på en firma där de vita kollegerna tog åt sig äran för hennes idéer. Hon hankar sig fram på tillfälliga arbeten, medan hennes desperation och raseri växer.
– Det var inte enkelt att skriva om Tambudzai och all den ilska hon har och hennes oförmåga att förlösa den ilskan, säger Tsitsi Dangarembga och fortsätter:
– Men det var viktigt för mig att måla bilden av en komplex person, som inte är perfekt utan som har många fel, men vars mänsklighet och värde som människa fortfarande borde erkännas, slår hon fast.
Vid tiden då ”Rotlös” gavs ut gestaltades afrikanska kvinnor sällan som individer med egna viljor, enligt Tsitsi Dengarembga. Hon tycker att den svarta kvinnans kropp ofta har fått representera den största avsaknaden av makt.
– Och när den kroppen börjar tala tillbaka kan det vara en väldigt oroande situation, säger hon och berättar att många män i Zimbabwe blev upprörda av ”Rotlös”.
Söker sammanhållningen
Tsitsi Dangarembga studerade till psykolog, och gick i universitetets dramagrupp när hon själv började lyfta fram andra röster, både genom skrivandet och i en spirande filmkarriär. Men att ifrågasätta en kolonial, patriarkal ordning har inte varit lätt.
– Det är ingen slump att många med afrikansk härkomst som skriver på en nivå med global potential lever utanför kontinenten. De har hittat en plats som stödjer deras skrivande. Om man lever i Afrika och dagligen upplever återstoden av kolonialimperiet som tynger ned dig, om du är på botten av dammen, då har du nog ett annat narrativ i ditt skrivande.
Själv bor Tsitsi Dangarembga i Zimbabwe, efter ett antal år i Berlin, och skildrar ett korrupt samhälle där människor desperat jagar efter framgång. Traditionellt styrdes landet av filosofin ”unhu”, som framhåller empati och kollektivets bästa. Den filosofin trasades sönder av slaveriet och kolonialismen, menar Dangarembga.
– Sammanhållningen är något som min del av världen har kämpat länge med, säger hon och talar om hur den koloniala ordningen egentligen inte har förändrats.
– Även om jag tänker att min regering i Zimbabwe och flera andra afrikanska regeringar kan prestera mycket bättre, måste de fortfarande göra det inom imperiets kontext.
Lyfter fram våldet
Dangarembgas berättelse handlar också om att ta ansvar. Hon har försökt lyfta fram berättelser om det utbredda våldet i Zimbabwe, och undersöka landets självbild.
– Tills nyligen var föreställningen i Zimbabwe att vi är en fredsälskande nation. Jag var aldrig särskilt övertygad om det. De senaste åren har också olika typer av socialt våld ökat, som barnövergrepp och kvinnomisshandel, säger hon.
Även för Tambudzai bryter våldet under ytan slutligen fram och raserar då hennes självbild totalt. Vad är du beredd att offra för att avancera, är en fråga som Dangarembga återkommer till. Först verkar det som att Tambudzai är beredd att offra allt och alla för sin egen framgång. Men när hon arbetar på en turistbyrå där hon måste arrangera ”genuina” resor till sin egen by ställs frågan på sin spets.
Dangarembga visar samtidigt hur minimalt handlingsutrymmet är för Tambudzai.
– En av mina vänner brukar säga ”det finns inga andra chanser för afrikaner”. Man måste ta den chans man får, annars går man under.
Elin Swedenmark/TT
Fakta: Tsitsi Dangarembga
Född: 1959
Familj: Tre barn, som studerar på universitet utanför Zimbabwe.
Bor: Harare, Zimbabwe
Bakgrund: Författare, filmskapare och människorättsaktivist, som bland annat har utbildat sig till psykolog i Harare och filmskapare i Berlin, där hon bodde i elva år. Debuterade 1988 med Rotlös som gavs ut i London efter att ha refuserats i Zimbabwe. Boken följdes av The book of not (2006) och En kropp att sörja (originalspråk 2018, svenska 2021), som blev finalist till Bookerpriset. Hon har också skrivit flera pjäser, spelat in dokumentärer och startat en filmfestival.
Läser: ”Mycket faktaböcker nu. Det ges ut mycket om det område som jag är intresserad av, svart och afrikansk erfarenhet och svart, kolonial erfarenhet. Det berikar mitt intellektuella liv, precis som när jag brukade läsa om feminism när jag var ung. Jag har just läst klart Kanye Andrews ’The new age of empire’.”
Litterära förebilder: ”Toni Morrison så klart. Hon var grundläggande. Och hon arbetar också med språket, det inspirerade mig verkligen. Att läsa Toni Morrison var en befrielse och hon skrev också om svåra saker.”
Om att vara författare i Zimbabwe: ”Regeringen hanterar alla aspekter av livet, inklusive konsten. Så för dem som vill arbeta oberoende är det väldigt svårt att få finansiering.”
(TT)
Fakta: Tsitsi Dangarembga om …
… situationen i Zimbabwe:
”Den fortsätter att förvärras. Vi har över 90 procents arbetslöshet och människor överlever genom informella vägar. Och det var de som påverkades av nedstängningarna. Vissa säger att det har förbättrats lite ur ett makroekonomiskt perspektiv men det är svårt att veta. För makroekonomin mäter något, men jag bedömer hur väl ett land mår utifrån dess medborgares välmående och det fortsätter att sjunka på alla vis.”
… titeln ”Nervous conditions” som kommer från ett citat av Sartre, om ett tillstånd som skapas av bosättare bland koloniserade folk:
”Det finns många skildringar i afrikansk litteratur av det tillståndet. Jag tror att den nuvarande utvandringen från kontinenten också orsakas av det. Det är ett negativt tillstånd som associeras till en geografisk plats, som folk vill fly ifrån. En viktig personlig strävan för mig är att förstå hur tillståndet uppstod och hur det upprätthålls.”
… om hemlandets ledarskap:
”Om man måste utkämpa ett gerillakrig för att uppnå sina mänskliga rättigheter och sin värdighet kommer personerna som är villiga att utkämpa det kriget att påverkas. Och sedan blir de regeringen. Det är en omöjlig ekvation. Även utan kriget fanns så mycket psykologiska trauman som de här århundradena har orsakat, så det är svårt att se hur människor som inte har tillgång till den rehabilitering som krävs skulle kunna utveckla en gynnsam politik. Det som bidrar till psykologisk och mänsklig återväxt värderas inte heller.”
… hoppet för framtiden:
”Jag hoppas att zimbabwierna ska ta ansvar för det som händer. Det är att begära mycket för människor lever i misär och fattigdomen ökar varje dag. Det är smärtsamt att se. Och med covid är många demoraliserade. Med de villkoren är det svårt för människor att hitta tiden och energin att engagera sig, men det är det jag hoppas. Det är bara då folk har kommit till det stadiet och engagerar sig fredligt för förändring som förändring kan ske.”
(TT)
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
