Barndom och sjukdom är två domar man får leva med, menar Göran Greider. För honom har de två “domarna” nyligen smält samman. I boken “Barndomsbrunnen” skildrar han hur svagheten under cancern fick honom att se livet med andra ögon.
Det började med en lunginflammation förra våren, berättar Göran Greider när han med viss möda sätter sig på uteserveringen vid Årsta torg i Stockholm. Efter en lång rad undersökningar konstaterades det att han hade drabbats av blodcancer. Som en form av terapi började Göran Greider att skriva om upplevelsen på sin Ipad, nerbäddad i soffor och sjukhussängar.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Och svagheten som överväldigade honom framkallade tankar på barndomen.
– När man är svag inser man att man är beroende av en massa folk runt omkring en. Och det är väl det man försöker undvika hela livet. Men som barn är man ju helt i händerna på omgivningen och när man blir så här utslagen finns det inget man kan göra själv. Svagheten framkallar någonting, säger han.
Skriver om djuptiden
Göran Greider är känd som en stridbar författare och skribent. Men på sjukhuset trädde “djuptiden” fram och det dagsaktuella gav vika. Han letade sig tillbaka till landsbygdens barndom i “den tomma tidens paradis”.
– När man skriver om samhälle och politik följer man med i nyheterna löjligt mycket och det där försvinner på sjukhuset. Det blir andra tidslager som kommer upp, säger Göran Greider, och blir avbruten av att hans gamla hund Stina skäller efter bulle.
Göran Greider skriver om sin släkt, som befolkas av bönder och arbetare. I poetiska glimtar skymtar hans mamma fram, en sömmerska som tog hand om fem söner. Hans pappa var sjöman och förde in en frisk fläkt av världen.
– Jag hade inte någon olycklig barndom men mina föräldrar var väl inga pedagogiska föredömen. Särskilt farsan var aldrig särskilt närvarande. Så det var väl ingen samhörighet direkt.
Ärvde ilskan
Pappan fick raseriutbrott, ett humör som Göran Greider säger sig ha ärvt. Han vet att det inte är den gängse bilden av honom: i politiska diskussioner är han ofta lugn.
– Många tror att jag är ganska stillsam och det är jag för det mesta, säger han med sin mörka röst, och förklarar att utbrotten ofta kommer när maskiner inte funkar.
Pappans ilska var inte lika harmlös, utan resulterade ibland i stryk av sönerna. Men även om Göran Greider snuddar vid de personliga detaljerna vill han inte lämna ut någon. Liv är viktigare än litteratur, slår han fast, samtidigt som han dömer ut sig själv som feg. För han ser hur samma inställning ligger som en hämsko över moderna klasskildringar.
Där finns dock en klassåtskillnad, menar Greider. Jan Myrdal hade inga problem med att skriva ner sina föräldrar, eftersom de inte var försvarslösa.
Greiders föräldrar var däremot ofta illa ansedda av “sossemaffian”. Pappan ansågs inte pålitlig, fnyser Göran Greider, men lägger till att han ändå beundrar Socialdemokraternas skötsamhetspolitik som var ett sätt att resa sig ur misären.
– Men inskränktheten hos en viss typ kan göra en galen när man tänker på det. Hur mycket förakt det har varit mot dem som inte var hundraprocentigt skötsamma.
Svagheten vår styrka
Sårbarheten och hjälplösheten är ny för Göran Greider, men någon dragning mot ångest har han inte. Han skrattar åt ironin i att han vårdats på Karolinska i Stockholm – som han kallar symbolen för de nyliberala konsulternas era. Samtidigt som han skriver om att tappa allt kroppshår och bli “hal som en fisk” analyserar han det han ständigt har återkommit till: välfärden, sjukförsäkringen och politiken.
Grundanalysen har alltid varit socialistisk. Men med glädje har han upptäckt ett inre stråk av konservatism: han skriver nostalgiskt om barndomens kristendomskunskap. Konservatismen har en viktig insikt om hur ett samhälle ska hålla ihop, tror han.
– Vi har behov av vissa gemenskaphetsstiftande inslag. Vi måste ha ett samhälle där en som bor i en villa utanför Stockholm känner något för dem som är gängkriminella i Tensta. Om det inte finns några band alls där är det svårt att få ett samhälle att funka.
Nu skakar hela jorden “i nyliberala skalv”, konstaterar Göran Greider och medan Stina skäller efter – och får – den sista biten bulle kastar han sig in i evolutionsbiologin. Människans skörhet kräver ett mer empatiskt samhälle. Det skriver till och med Darwin: det är tack vare vår svaghet som vi var tvungna att samarbeta.
– Själva svagheten är källan till det som har visat sig vara människans styrka.
Göran Greider kommer att vara svag ett tag till. Men nu är han fri från cancerceller och hans så karaktäristiska hår har börjat växa tillbaka.
– Jag hade hoppats att det skulle komma på flinten också men det verkar fan inte göra det.
Text: Elin Swedenmark/TT
Ny bok av Göran Greider
Barndomsbrunnen : en historia om sjukdom och minne i brutna rader
- Förlag: Ordfront Förlag
- Format: Inbunden
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2021-08-17
- ISBN: 9789177751779
Fakta: Göran Greider
Född: 1959 i Vingåker
Familj: “Min fru Berit och min dotter Ellen. Och hunden Stina och en katt som heter Lisbeth.”
Aktuell: Med boken Barndomsbrunnen.
Karriär: Debuterade som poet 1981 och har gett ut en lång rad diktsamlingar och fackböcker. Sedan 1999 är han chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Dala-Demokraten.
Planer: “Jag ska bli biodlare förr eller senare. Jag vill gärna ha bin. Och så ska jag skriva ett par böcker. Men jag ska vara lite försiktig så jag inte tar ut mig. Det är mest jobbigt när jag går, för jag har lite dålig balans i benen, men att sitta går bra.”
Läser: “Häromdagen David Jonstads ‘Meningen med landet’. Annars blir man så deprimerad av böcker om klimatkrisen. Sören Bondessons dikter läste jag också. Sommarens stora roliga grej var också att jag började översätta Emily Dickinson. Det var kul.”
Om livet på landsbygden: “Ju äldre man blir desto mer gillar man att kunna gå ut på gården. Tillvaron blir enklare på landsbygden. Man känner alla grannar där. När jag råkade utför det här byggde jag en liten trädgårdsmur – ingen Trumpmur – men det var jag tvungen att avbryta. Sedan hade jag inte varit uppe på flera månader och då hade grannarna byggt klar muren. Det var en otrolig grej.”
Fakta: Göran Greider om…
… “kultursidorsvänsterns” förakt för politiskt engagemang:
– Det politiska engagemang som premieras måste nästan alltid handla om antirasism, inte om sjukförsäkringar eller försäkringskassan. Vilket jag menar spelar större roll, eftersom när det inte fungerar får vi rasism i samhället. Mycket av gängskjutningarna är en klasskollaps. Då kommer det inte att hjälpa med hårdare straff, även om jag tycker att det är bra med hårdare straff mot vapeninnehav. Men det löser inte problemen.
… åsikten att man kan prata med Sverigedemokrater:
– Bara i Dala-Floda är var femte eller fjärde person fy fan Sverigedemokrat. Ska jag gå där och inte säga någonting till dem? Det blir en orimlig situation. Då trodde någon att jag hade hoppat av till höger. Men jag avskyr SD och tycker det är bra att man försöker utesluta dem från politisk makt.
… att kristendomen är radikal:
– Jag tycker att man kan tolka kristendomen ganska radikalt. Jesus var ju för det första inte kristen, han var en radikal judisk profet. Läser man apostlagärningarna så formuleras det som jag tycker är socialismens bergspredikan: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det går inte att invända mot det. I källarvåningen på allt socialistiskt tänkande finns det kristna arvet, det finns i Koranen också, en sorts jämlikhetspatos som är väldigt starkt.
… att vara engagerad i både politik och litteratur:
– I svensk offentlighet är det väldigt få som håller på med litteratur och dagspolitiska kommentarer, man får gå tillbaka till Sven Lindqvist och Sara Liedman eller något. Jag har hållit på med bägge hela tiden och det har jag märkt att många på den litterära vänsterkanten tycker är nästan suspekt. Och det stör mig, för de flesta vanliga människor gör ju så.
… Sveriges högersväng:
– På något vis blir jag chockad över hur långt åt höger allt har gått. Det är nästan svårt att fatta att folk har blivit så bortvända från politik, många ser bara personer, inte att det finns rörelser. Det progressiva grundackordet är borta. Men jag tror att om vi ska lösa de problem vi har, vare sig det är gängskjutningar eller klimatfrågan, så måste vi klassutjämna hela samhället.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
