Bella Batistini diktar om fängelseliv

Instängdhet och uthållighet – i den nya diktsamlingen ”Stamina” skildrar pseudonymen Bella Batistini en interns tillvaro. – Den som betraktar fängelset utifrån får aldrig titta in, och den som sitter i fängelse får heller aldrig visa sitt liv. Det är en hemlig värld för relationer och livet utanför, säger författaren.

När Bella Batistinis första diktsamling Mata duvorna gavs ut 2019 fick den ett varmt mottagande. Hon nominerades till det ärofyllda Borås Tidnings debutantpris, Dagens Nyheter beskrev den som ”årets poesidebut” och boken gavs distributionsstöd av Kulturrådet så att den skulle kunna få spridning till landets bibliotek trots att den gavs ut av det lilla Göteborgs-baserade förlaget It-lit.

”Mata duvorna” handlar om repression, inlåsning och polisvåld men också om längtan. Den första halvan utspelar sig i häktet och rättssalen, den andra efteråt – i frihet.

– Jag hade förväntat mig mer kritik och ifrågasättande, men den fick ett ganska klassiskt poesimottagande, vilket förvånade mig. Nu försöker jag att inte ens gissa, men det ska bli intressant att ses hur ”Stamina” tas emot, säger Bella Batistini.

Fysisk och mental uthållighet

Tematiken i Stamina bygger vidare på den i ”Mata duvorna”. Scenen är en anstalt. Diktjaget är inlåst, dagarna förflyter långsamt: ”När blommorna öppnar och sluter sig under dygnet är också en tidsindikator.”

Tonen är vemodig, språket än mer fåordigt, men fortfarande bildstarkt.

Ordet stamina finns inte i de svenska ordlistorna. På engelska betyder det uthållighet, och i svenskan används det främst i samband med hästsport och dator- och tvspel. ”Stamina” skildrar just det, uthållighet som inlåst – fysiskt och mentalt.

– Titeln bara kom till mig, sedan förstod jag att det inte ens är ett ord i svenska ordlistan. Men det kändes ändå självklart, det stämmer så bra. Hur kan en förhålla sig till livet, repression, fängelse med någon form av uthållighet? Vad är det? Vilken typ av uthållighet kan en bygga utan att skada sig själv?

Inte äga en mening

Bella Batistini är inte hemlig, hon ställer utan att tveka upp på en intervju ansikte mot ansikte och har gjort såväl författarsamtal som uppläsningar. Men har valt att inte skriva under sitt eget namn.

– Jag är inte så intresserad av det fasta författarjaget där det är något slags helt liv, eller en hel personlighet. Ens namn är så kopplat till juridik och medborgarskap. Jag ser det som att jag har flera olika smeknamn eller namn som en tagit själv eller andra gett en, och till de här böckerna valde jag det här namnet.

Batistini sticker också ut genom att hon i sina båda diktsamlingar har frånsagt sig sin copyright. Hennes texter är fria att använda.

– Jag tycker inte att en ska äga en mening, eller ett språk. En av de finaste saker en kan förvänta sig med att skriva en text är väl att någon annan ska inspireras av den och använda den.

Egen erfarenhet

Samtidigt som Bella Batistini har frånsagt sig sin egen copyright är hon noga att referera till sina egna inspirationskällor. I ”Stamina” skriver hon att texten bär spår av bland andra Seinabo Sey, Jamaica Kincaid, TS Eliot och Giorgio Agamben. Bokens första mening ”Nedsänk mig försiktigt” är en direktöversättning av Seinabo Seys textrad ”Let me down easy” ur låten ”I owe you nothing”.

– Det finns en tanke om att författarskap ska vara så unikt och att det är så högt aktat att skapa något eget, men jag tänker att nästan ingen gör något helt eget. Det känns fint att synliggöra att det inte är en unik röst från ingenstans, att saker skapas ur ett sammanhang.

Bella Batistini vill som sagt inte fokusera på sitt författarjag, och prata om sitt eget liv, men kan sträcka sig till att bekräfta att hon har egen erfarenhet av att vara inlåst, och även av att vara på utsidan – som vän till personer som på olika sätt varit inspärrade.

I ”Mata duvorna” finns detaljer som förknippas med femininet inskrivna: läppstift, nagellack, en sjal.

– Det var viktigt för mig att skriva fram eftersom femininiteten inte känns självklar i den kontexten. Föreställningen om fängelset är så maskulint kodad. Det är helt oifrågasatt att fängelsesystemet har en binär uppdelning och att det finns särskilda kvinnoanstalter, fast de till exempel ofta är mindre och därför har ett sämre utbud av bland annat utbildningar.

”Stamina” är Batistinis andra diktsamling som skildrar tillvaron som inlåst, och kanske inte den sista.

– Jag upplevde att jag inte var klar med tematiken. Jag känner att jag inte ska skynda därifrån, det får ta den tid det tar. Det är okej att leva hela livet och skriva samma bok. Det finns något fint i att stanna kvar.

Text: Sally Henriksson/TT