För många afghaner som jobbar för yttrandefrihet och för kvinnors rätt att skriva är situationen nu livsfarlig. Det framhåller Jesper Bengtsson, ordförande i Svenska Pen som redan har uppvaktat den svenska utrikesministern i ärendet.
I sommar har två medlemmar i Afghanska Pen mördats. I juli blev poeten och historikern Abdullah Atefi, enligt Afghanistans nu avsatte vicepresident Amrullah Saleh, hämtad från sitt hem av talibanerna som därefter sköt honom ute på gatan. Även Pen-medlemmen Dawa Khan Menapal, chef för regeringens media- och informationscenter, har dödats. Den 6 augusti sköts han ihjäl i Kabul av talibanerna som säger att Minpal ”straffats för sina gärningar”.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
– Det finns ju nu väldigt många journalister och författare som behöver komma i säkerhet, vi gör vad vi kan för att hitta möjliga utgångar, men vår verktygslåda är extremt begränsad. Men vi följer förstås och håller koll på vad som händer, säger Jesper Bengtsson.
TT: Vad kan den svenska regeringen göra?
– Hjälpa till att få människor i säkerhet. Man har pratat mycket om tolkar och ambassadens lokalanställda, det är jättebra, men det är också väldigt många andra som är utsatta nu. De behöver komma någonstans.
“Väldigt svårt läge”
Svenska Pen träffade utrikesminister Ann Linde (S) redan förra veckan, före talibanernas maktövertagande i Kabul, för att resonera kring vad som kan göras.
– Det är ett väldigt svårt läge eftersom allt är så akut och ingen riktigt vet vad man ska göra
TT: Finns det något skäl att tro att talibanerna inte kommer att vara lika hårdföra som förra gången de hade makten?
– Jag har ingen uppfattning om det, men i nuläget är det dumt att satsa på det kortet.
Innan de förlorade makten 2001 sprängde talibanerna de gigantiska Buddhastatyerna i Bamiyandalen, ett världsarv enligt Unesco. Under deras styre 1996‒2001 var även allt musikutövande, med undantag för vissa religiösa sånger, förbjudet. Just därför fick också 2018 års Polarpris till landets enda musikskola, Afghanistan National Institute of Music, en alldeles särskild betydelse.
“Mitt hjärta blöder”
Skolan hade grundats av den afghanske doktorn i musik, Ahmad Sarmast, som återvände till sitt hemland efter att talibanerna förlorat makten. Under sitt Sverigebesök 2018 förklarade Sarmast för TT att han ser musiken som en “stor vacker och mäktig gåva som kan förändra människor och samhällen, som kan bidra till helandet av ett land som Afghanistan som varit i krig i 40 år”. Han var lycklig över att 35 procent av eleverna då var flickor, och jobbade för att de skulle bli fler. Skolans kvinnliga orkester, Zorah, spelade också i Stockholm efter att skolan fått Polarpriset.
‒ Mitt hjärta blöder när jag ser vad som händer i Afghanistan, säger Ahmad Sarmast nu till SVT Kultur.
Han befinner sig nu i Melbourne, Australien, där han är knuten till läroverket Monash University. Sarmast säger till SVT att han för närvarande arbetar för att alla elever och anställda vid musikinstitutet i Afghanistan ska föras i säkerhet.
– Talibanerna var inne i skolan två gånger i dag, men allt var lugnt. De gjorde inte sönder någonting. Nu är det viktigt att vara konstruktiv och försöka få till en försäkran om att människors rätt till musik respekteras, säger Ahmad Sarmast.
“Livsfarlig situation”
Den svenske dokumentärfilmaren Nima Sarvestani har rest och filmat i Afghanistan i drygt 17 år följer utvecklingen dagligen. Just nu samlar han in pengar till två afghanska familjer som han fått hjälp av och där männen tvingats gå under jorden.
– Det är en livsfarlig situation just nu, särskilt för dem som jobbat med media. Deras liv är i fara.
När Nima Sarvestani för tio år sedan frågade afghaner om de inte var rädda för att talibanerna skulle komma tillbaka fick han svaret att de fortfarande var där.
– Man tyckte att kriget var ett spel för galleriet, att USA och dess allierade inte byggde skolor och industrier.
Hans och Maryam Ebrahimis prisbelönta dokumentär “Frihet bakom galler” (2013) handlar om ett afghanskt kvinnofängelse för kvinnor dömda för moraliska brott. Senare ändrades lagen så att kvinnor som rymt hemifrån på grund av våld och misshandel inte längre kunde bli dömda, berättar Nima Sarvestani.
– Nu kommer de svarta tiderna tillbaka – särskilt för kvinnor. Den första filmen jag gjorde om Afghanistan heter “Den onda cirkeln” och det är fortfarande samma onda cirkel.
Rättad: I en tidigare version angavs fel film som prisbelönad.Erika Josefsson/TT
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
