Knattedetektiverna Kalle Blomkvist, syskonen Petrini och duon Lassemaja har fått konkurrens. De senaste åren har deckarboomen spillt över på barn- och ungdomslitteraturen.
Mårten Sandén, författare till barndeckarna om syskonen Petrini samt ledamot av Svenska Deckarakademin, minns hur han för 20 år sedan var nästan ensam i Sverige om att skriva deckare för barn.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
– Det var i princip jag och Laura Trenter på den tiden. Några år senare kom förstås Martin Widmarks första bok om Lassemaja. Men barndeckaren var inte populär som genre, säger han.
I dag är Mårten Sandén långt ifrån ensam. Såväl debutanter som etablerade författare skriver nu deckare för barn och ungdomar. Deckarboomen har på senare år spillt över på barn- och ungdomslitteraturen. Det menar åtminstone Mia Österlund, mångårig barnbokskritiker och docent i litteraturvetenskap.
– En annan sak som går hand i hand med deckartrenden är att det nu kommer många bokserier. I fallet med deckare är det så enkelt, allt man behöver göra är att hitta på ett nytt mysterium, säger hon.
Arvet efter Blyton
Just bokserier – långa sådana – är något som kännetecknar barndeckargenren. I dag finns 30 böcker om ”Lassemaja” och 18 stycken om syskonen Petrini. Sivar Ahlrud (pseudonym) skrev fler än 50 böcker i serien om ”Tvillingdeckarna” och Carolyn Keene (syndikatpseudonym) producerade fler än 100 böcker om Kitty Drew. Mästaren Enid Blyton författade fler än 20 böcker om ”Fem”-gänget och nästan lika många om ”Hemliga sjuan”.
– Det är nästan omöjligt att bli framgångsrik som barnboksförfattare om du inte skriver en serie. När barn väl har knäckt läskoden vill de har mer av samma. Fast jag önskar att man satsade lite mer på enskilda verk, säger Mia Österlund.
En deckarserie som just sett dagens ljus, och som sägs vara skriven i klassisk ”Blyton-anda”, är Peter Lindströms böcker om ”Södermalmsdeckarna”. Vad är det då som gör hans böcker så typiska för genren? Peter Lindström kan räkna upp flera saker.
– Det finns en stor dos äventyr i böckerna. Och det finns en sund uppkäftighet hos mina karaktärer. De bryter mot regler och tänjer på gränser som vuxenvärlden har hittat på, säger han.
Rent generellt, fortsätter han, är det typiskt med en vuxenvärld på avstånd vilket ger barnen fritt spelrum. Föräldrarna är bortresta eller på annat sätt frånvarande – och det är inte vanlig vardag.
– Det är inte direkt någon slump att många barndeckare utspelar sig på sommaren då barnen är lediga, säger Peter Lindström.
Mårten Sandén och Mia Österlund fyller på med kännetecken.
– Typiskt är också den lilla världen – småstaden eller stadsdelen, verklig eller fiktiv, där barn kan röra sig relativt fritt. Valleby i ”Lassemaja”-böckerna är ett exempel, säger Mårten Sandén.
– Kollektivet är väldigt typiskt, det mysterielösande gänget som läsaren bjuds in att vara en del av. Här finns inga ensamma huvudpersoner som gillar opera, säger Mia Österlund.
Ovanligt med mord
Även om barndeckare skiljer sig från vuxendeckare har de också påverkats av vad som har hänt på vuxensidan. Barndeckarna har i viss mån blivit fiktiva rum där man i sann Sjöwall/Wahlöö-anda visar upp samhällets skuggsida och belyser allvarliga problem.
– Men mord är ovanligt. Det är ofta andra saker som står fokus i den sortens böcker, i Christina Wahldéns ”Falafelflickorna” är det till exempel hedersbrott som avhandlas, säger Mia Österlund.
Apropå mord finns det forskning som visar att mord är överrepresenterade i svenska vuxendeckare sett till den faktiska mordstatistiken, medan de är underrepresenterade i barndeckarna.
Ring inte polisen
Mårten Sandén och Peter Lindström är emot mord i barndeckare. Dels för att de anser att man inte ska belasta barn med mord och blodiga våldsamheter i onödan, men också för att läsaren inte ska ställa sig frågan om varför ungarna inte ringer polisen.
– Man kan komma förbi den frågan på andra sätt, men ett enkelt knep är att lägga mysteriet på en nivå där vuxenvärld och polis inte behöver blandas in mer än nödvändigt, säger Peter Lindström.
Mia Österlund håller med om den saken, inte minst då barndeckare är en genre i vilken barnen får briljera och överlista vuxenvärlden.
– Man brukar säga att barnen aldrig har så mycket makt som i barnböckerna. Det gäller särskilt barndeckarna, säger hon.
Text: Viktor Andersson/TT
Fakta: Nya och gamla barndeckare
Samtida:
Emil Wern-böckerna av Anna Jansson, som även skriver vuxendeckare om Emils mamma, Maria Wern.
”Södervikens mysterier”-böckerna av Sanna Juhlin och Katarina Vintrafors.
”Lassemaja”-böckerna av Martin Widmark och Helena Willis.
Hawa-böckerna av Christina Wahldén.
”Zodiak”-böckerna av Carin Gerhardsen och Petter Lidbeck.
Sally Jones-böckerna av Henry Koskela.
”Kung Pow”-böckerna av Ola Lindholm, Johan Lindqvist och Kevin Olberg.
”Minimysterierna”-böckerna av Helena Bross och Mattias Olsson.
Nelly Rapp-böckerna av Martin Widmark och Christina Alvner.
Signe Holm-böckerna av Petter Lidbeck.
Kommissarie Tax-böckerna av Elsie Petrén.
Klassiker:
Kalle Blomkvist-böckerna av Astrid Lindgren.
”Tvillingdeckarna”-serien av Sivar Ahlrud (pseudonym för Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud), Sveriges genom tiderna mest lästa barn- och ungdomsböcker.
”Hemliga sjuan”-böckerna, ”Fem”-böckerna och ”Mysterie”-böckerna av den brittiska författaren Enid Blyton.
”Emil och detektiverna” av den tyske författaren Erich Kästner, en av de första moderna barndeckarna (1929) och så populär i Tyskland att Astrid Lindgrens barnboksfigu Emil fick byta namn till Michel när han introducerades i Tyskland.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
