Söndagstuggare: Anna Larsson om att inte bara gräva där man står

Anna Larsson valde att låta handlingen i sin debutroman delvis ta plats i för henne helt okända miljöer. Så här tänkte hon.

Gräv där du står. Ett vanligt och bra råd. Och ändå så fick min huvudkaraktär jobba på förlag och åka till Hollywood – miljöer jag aldrig varit i. Jag skrev helt enkelt om det jag ville. Naiv och ohejdad skrivlust, kanske. Hur gick det då med den där trovärdigheten som är så viktig? Läsaren är så klart den som avgör om jag lyckats, men här kommer några av mina reflektioner.

Gräv lite där du står, och bygg sedan vidare. Ett annat bra skrivtips som passar mig bättre. Ja, min huvudperson jobbar på förlag, men hon är också ekonom precis som jag och ser förlagsvärlden med de ögonen, och är dessutom relativt nyanställd. Redan där finns det utrymme för att det inte behöver bli exakt rätt, tänker jag. Blir det lite fel så kanske jag kommer undan med att det var meningen.

Förresten räcker det ju med att det skulle kunna vara sant. För den som är expert är nog de flesta miljögestaltningar förenklingar. Verkligheten är för komplicerad. Ett transkriberat samtal är outhärdligt att läsa och en riktig dag på mitt ekonomjobb i bokform vore mördande tråkig. Någon som vill hänga med på möte om skatteproblematiken i fastighetsaffärer? Ingen? Men att slänga in fackuttryck, gärna väldigt specifika, är effektivt. Jag samlar på sådana. Redaktionskoordinator. Bokhandlarkonferens. Foreign rights-avdelning.

I början av boken tvingas huvudpersonen Sara iväg på en tjänsteresa till Hollywood. Ett ställe som dryper av klichéer. Jag har aldrig varit där själv och tänkte så klart på palmer och lyx och filmstjärnor. Men det blev inte levande alls. Jag letade vidare. Teveserien Svenska Hollywoodfruar var faktiskt en inspiration. Inte finluncherna och shoppingen utan det som händer före och efter, när fruarna är på väg. Trafikstockningarna. De smutsiga trottoarerna. Bergen och smogen. Lapptäcket av förorter.  

Första kvällen i Los Angeles åker Sara ner till havet i Venice. Jag kikade i Lonely Planet och googlade bilder. Tyckte att det påminde om art deco-miljön i South beach, Miami, där jag varit. Men jag läste också Vilhelm Mobergs Din stund på jorden, om hur den svenske emigranten Albert sitter i Laguna beach och jämför Smålands porlande bäckar med Stilla havets ändlöshet och kraft. Det finns något i den känslan, i kontrasten, som går att använda. Proportionerna.

Filmbolaget i Hollywood var nog det svåraste. Först såg jag framför mig glassiga miljöer från blockbusters. Coola fönsterpartier och glamorösa människor. Men jag har också tittat mycket på behind the scenes-dokumentärer. De producenterna ser oftast ut precis som vanliga tjänstemän, bleka och kutryggiga efter alla timmar framför datorskärmen. Och kontoren, ärligt talat är de faktiskt rätt så tråkiga. Typ som i filmen Office Space, och väldigt lika de gråa kartonger med heltäckningsmattor som jag själv besökt på tjänsteresor i England och Frankrike. Så mitt filmbolagskontor fick bli ett sådant kontor. Plus en cynisk och sexig Hollywoodstjärna!

Jag tänker mig att Los Angeles särprägel och dragkraft är det urbana och pulserande. Kryddat med palmerna och de lyxiga uteserveringarna. Men också att det är en helt vanlig storstad, befolkad av helt vanliga människor. Det fula och det vackra i en slumpmässig, organisk mix. Rätt eller fel? Ingen aning, jag har ju aldrig varit där.

Om författaren

Anna Larsson är civilekonom och bor i Sollentuna med sin familj. Hon debuterar i juli 2021 på Bazar Förlag med romanen Medan världen ser på, en känsloladdad kärlekshistoria som utspelar sig i Hollywood, Mexiko, Paris, Stockholm och den svenska fjällvärlden.