Hans farfar var renskötare – men länge visste Mats Jonsson inget om sin samiska bakgrund. I en ny serieroman spårar han sin släkthistoria och folkbildar om skogssamernas nedtystade öde.

I Mats Jonssons barndomshem fanns en svepask som aldrig fick öppnas. Inte förrän hans farfar gick bort togs locket av, och inuti “spanna” hittade familjen bland annat renmärkesbevis och brev från lappfogden i Västerbottens län. Tio år gammal fick Mats Jonsson veta att han härstammar från skogssamer i Malåtrakten.

Men hans pappa växte upp som svensk och har alltid tonat ned det samiska arvet.

– Han sade “nog kunde pappa lite samiska” men jag hade känslan av att det inte betydde så mycket. Det var väl förstås något som grundade sig i farfars skam, den dubbla skammen över att “vara lapp” och över att också ha övergivit sin kultur.

Har flyttat tillbaka

Mats Jonsson är känd för sina självbiografiska serier som har fått en allt tydligare politisk udd. Förra serieromanen Nya Norrland skildrade den ökande klyftan mellan stad och landsbygd. När vi nu ses är han på besök i Stockholm: han har slutligen flyttat tillbaka till barndomsorten Kramfors. Irritationsmomenten från huvudstaden – som han ofta har hånat i sina serier – har tystnat.

– Det är som ett tinnitus som bara tar slut. Så mycket av det som debatteras är inte ens en fråga i Kramfors. Där finns inga friskoleföretag, privata vårdgivare eller budfirmor för mat, för det finns för lite folk, säger Mats Jonsson.

Idén till den nya boken, När vi var samer, har han haft i 20 år. Han ville berätta om sin pappas barndom på 1950-talet, som i dennes skrönor snarare lät som tagna ur 1800-talet, tycker Mats Jonsson.

– Ute på nybygget var det så fattigt och kändes så långt från samhället och moderniteten, säger han, och berättar att det gick rykten om att det vid Arvidsjaur fanns något svart och hårt på vägarna.

– Ungarna visste inte ens att det hette asfalt.

Berövats sin historia

Men boken tog en annan vändning. I takt med att fler samiska berättare nådde ut bredare började Mats Jonsson vilja nysta i tystnaden kring sin släkt. Det var inte förrän då han insåg vad han hade förlorat.

– Jag har berövats halva min historia men jag har samtidigt levt ett fullvärdigt liv, säger han, och menar att den filosofiska frågan då uppstår: ska man ändå rota där?

Det ville han. Och han minns ögonblicket då sanningen sjönk in i honom, under ett samtal med pappans kusin. Denne hade kommit på sin pappa, Mats Jonssons farfars bror, med att sitta och jojka på äldre dagar.

– När jag fick veta det var det som att jag förstod att de verkligen var samer. Farfar hade renar in på 40-talet, umesamiska var deras modersmål. Den samiska kulturen var oerhört stark oerhört länge i min familj.

Familjehistorien är sammantvinnad med Sápmis öde, och Mats Jonsson kastade sig in i en ambitiös research. Hans drivkraft var till en början nyfikenhet, men den förbyttes allt mer i ilska.

Skogssamer tystades

Mats Jonsson upptäckte att hans familj levde i en enklav av skogssamisk kultur som bevarats mitt i den nya svenska bondebygden. Medan fjällsamer exotifierades med devisen “lapp ska lapp vara” betedde staten sig tvärtom mot skogssamerna, sammanfattar han. De tvingades att flytta på sig och assimilerades till slut.

– Den politiken var så lyckad att ingen kommer ihåg att de fanns, trots att vi fortfarande finns! säger Mats Jonsson.

Som serietecknare och journalist tycker han det är anmärkningsvärt att den svenska staten bedrev ett vad han kallar “kulturellt folkmord” – och att så få vet om det. Med sin bok vill han förändra genom att folkbilda.

– I och med att så mycket är okänt för de breda folklagren behöver jag inte ens sprida åsikter. Fakta i sig är så upprörande att det räcker ganska långt.

Kan berätta

Själv har Mats Jonssons klasstillhörighet komplicerats av den exotifierande inställningen till samer. Han skildrar en middag i Stockholm som ett slags urscen:

– I det intellektuella övre medelklassammanhanget, som jag på något plan har blivit en del av sedan jag har gjort kulturkarriär, var jag, min familj och min släkt ointressant. Det enda vi hade att komma med var det samiska – och det vet jag inget om. Det var lite förnedrande på flera plan.

Nu “arbetar han ihop” till en samisk identitet. Han vill inte vara en person som släktforskar lite och “sedan får en kolt uppsydd och springer runt och är same”. Dessutom tror han att vi egentligen är för fixerade vid vårt identitetsbyggande.

– När jag funderade på allt det där slog det till slut knut på sig själv och jag blev så less. Man kan formulera det så här: fråga inte vad Sápmi kan göra för dig utan vad du kan göra för Sápmi, säger han och lägger till:

– Jag kan inte jojka, slöjda eller slakta en ren men jag kan berätta.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Mats Jonsson om …

… synen på skogsindustrin:
“Nya Norrland handlar om Ådalen som är så färgad av skogsindustrin. Det var den som gjorde bygden till vad den är, på gott och ont. Den här boken utspelas några tiotal mil inåt landet, uppströms älven. Och det hänger ju ihop. Hade det inte varit för skogsindustrin hade skogssamerna förmodligen klarat sig bättre. Det som skapade välstånd nere vid kusten förstörde livet för så många i inlandet.

Det ser jag också i dag, jag har gamla kompisar som jobbar inom skogsindustrin och som delar inlägg för Sveaskog i sociala medier. Och så har jag vänner som är samiska aktivister som delar inlägg mot Sveaskog.”

… att förena självbiografi och politik:
“Jag har sett andra serietecknare internationellt som har fastnat i att bara skildra sin historia, och det kan bli navelskådande. En femtioårings familjeliv är inte heller lika spännande som en tjugoårings kärleksliv, så det kom naturligt som ett sätt att förnya sig. Mitt liv blev för stabilt så jag måste föra in en dimension till. Då är möjligheterna oändliga.”

… ett samiskt museum:
“Något som verkligen borde finnas är ett samiskt museum i Stockholm. Kan vi ha ett Abba-museum och ett Vikingamuseum kan vi väl ha ett samiskt museum, med en samisk huvudman, som kan vara ett museum för den samiska kulturen och för att minnas de historiska övergreppen.”