I läsfrämjandets namn anpassas fler barnböcker nu efter nybörjare, med enkla och korta historier. Men de böckerna kan missa målet, enligt forskaren och läraren Katarina Rejman. Hon menar att skolan måste mäta mindre och fokusera mer på lust i läsningen.
Vilka böcker främjar barns och ungas läsning? Katarina Rejman, lektor vid institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet, fick i år i uppdrag av Svenska barnboksinstitutet att analysera 2020 års kapitelböcker. Liksom institutet hade hon en magkänsla av att böckerna började bli kortare och mindre avancerade. Efter att ha plöjt en stor del av de 369 kapitelböcker som gavs ut under 2020 tycker hon att spaningen stämmer.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
– Det finns fler väldigt tydligt pedagogiska, didaktiska böcker som är anpassade till nybörjarläsaren nu. Det finns exempel där allt är skrivet i versaler, eller där det är tydligt att man ska lära sig något, säger hon.
Kapitelböcker riktar sig till 6–9-åringar, den ålder när de flesta knäcker läskoden. Därför måste böckerna till viss utsträckning anpassas, menar Katarina Rejman. Men hon noterar att det lättlästa ökar generellt i bokutgivningen.
– Även i kategorierna som riktar sig till de äldre.
Liknar läromedel
De senaste åren har flera rapporter visat en generell nedgång av nöjesläsning hos barn och unga och en bristande läsförmåga hos svenska elever. Kanske är det ett utslag av ”läspanik” att fler böcker förenklas, tror Katarina Rejman. Men i Svenska Förläggareföreningens rapport ”Läsandets årsringar” slog litteratursociologerna Anna Nordlund och Johan Svedjedal fast att det måste finnas ett ”lockande och varierat” bokutbud för att barn ska utveckla sin läsförmåga.
En del av de enklare böckerna börjar gränsa till läromedel, och det inbjuder inte till läsning, menar Katarina Rejman.
– Det är inte lätt att leva sig in i en berättelse som är platt eller kort där gestaltningen är för enkel. Då blir det svårt för den unga läsaren att skapa sig egna bilder, säger hon.
Traditionellt har det som klassificerats som lättläst riktats till personer med någon typ av funktionsvariation. Men Katarina Rejmans erfarenhet av till exempel dyslektiker är att inte heller de nödvändigtvis gagnas av lättläst litteratur. Böcker med estetisk/litterär inriktning kan tyckas vara mer krävande inledningsvis – men hon menar att de kan bidra till ett mer genuint intresse för läsning.
Fokus på mätbart
Skönlitteraturens karaktär och läroplanens fina ord om läsning krockar också med det stora fokus på bedömning och betygskriterier som finns i svensk skola, ser Katarina Rejman. Det gör det svårt för lärare att prioritera.
– Om jag sysslar en hel vecka med att läsa och uppleva — vad sätter man för betyg för det? Vad har jag uppnått? Det går inte att mäta. Och så blir det mätbara det man sysslar med i skolan i stället.
De tonåringar Katarina Rejman pratar med i skolan säger att de saknar att få diskutera det de har läst, och utbyta tankar och åsikter.
– Det blir det inte tid för, utan mer att man ska svara på frågor för att visa att man har förstått. Då har man en läsförståelse-läsning. Men i skönlitteraturens väsen finns inte att man ska svara rätt på frågor, det handlar om subjektiva upplevelser.
Bred front
Katarina Rejman tycker det är synd att läsningen har blivit mer osynlig – numera sker den ofta i skärmar. Allt fler lyssnar också på ljudböcker, och dessa erbjuds till läsovilliga elever. Men till läsningens natur hör att man kan stanna upp, bläddra tillbaka, tänka och läsa om, menar Katarina Rejman, som framhåller att det inte är samma sak att lyssna till som att läsa en bok.
Även om skolan är viktig för barns läsning framhåller hon att förebilder också kan hjälpa till att synliggöra böcker, och att lyfta deras status. Till exempel har fotbollsföreningen Kalmar FF satsat på läsfrämjande projekt för barn och unga, vilket Katarina Rejman applåderar.
– Om det bara är lärare som framhåller vikten av att läsa blir det för smalt. Men om våra idrottsledare, fritidsledare och ridskolelärare pratar om böcker, då kan vi uppnå något. Man behöver jobba på bred front, säger hon.
Text: Elin Swedenmark/TT
Fakta: Läsfrämjande
Lärarstiftelsens ”Ett läsande land” konstaterade senast i mars i år att läget för svenska barns och ungas läsförmåga visserligen är ljusare än för tio år sedan, men att resultaten fortfarande ligger under de höga nivåerna i 2000-talets början.
Där konstaterar man också att läslust är en bristvara bland svenska ungdomar, enligt resultaten från Pisa. Väl över hälften av de svenska 15-åringarna svarade 2018 att de bara läser om de måste. Ökningen mellan 2009 och 2018 var 17 procentenheter.
Under 2000-talet finns en tydlig tendens att andelen starka och mycket starka läsare har sjunkit, andelen svaga läsare har ökat och att spridningen i läsförståelseresultat alltså också har ökat, enligt Svenska förläggarföreningens rapport ”Läsandets årsringar”. Under 2000-talet har faktorer som kön, föräldrars utbildning och vistelsetid i Sverige fått större betydelse för elevers resultat i Sverige än i OECD-genomsnittet.
Forskning visar entydigt att barns och ungas frivilliga läsning har positiva effekter för bland annat språkutvecklingen, läs- och skrivutvecklingen, en mer generell kunskapsutveckling, förståelse för andra och känslan av delaktighet.
Sett till den totala försäljningen av barn- och ungdomslitteratur 2020 sålde ungdomsböckerna och böckerna för unga vuxna sämst. I antal exemplar räknat såldes mer än tio gånger så många böcker för åldersgrupperna 3–6 och 6–9, som för åldrarna 12–15 och 15 plus, enligt Svenska barnboksinstitutets årliga bokprovning.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
