Rookie 20: Johan Rundberg om barndomens starka läsupplevelser

Författaren Johan Rundberg har skrivit ett 20-tal böcker sedan debuten 2001. 20-årsjubileet som författare firas med lanseringen av en ny historisk trilogi.

Det är bara en mycket liten grupp bästsäljande författare som kan leva på sitt skrivande. Den andra, betydligt större, gruppen författare har andra jobb vid sidan av skrivandet och använder lediga stunder på tidiga morgnar eller sena kvällar åt att skriva. För de har en drivkraft, och de har något att berätta.

Johan Rundberg är en av dem. Han debuterade med Hopplösa lillasyster år 2001, och firar med andra ord 20 år som författare i år.

– Det fanns ju inte så många förlag då, jag tror att jag skickade manuset till kanske tre stycken. Jag förväntade mig inte så mycket även om jag kände att berättelsen hade något. Men en dag så hörde Natur & Kultur av sig. De sa att de hade sett en utveckling i mina manus och tänkt att ”skickar han ett till så hör vi av oss”. Så det var väl tur att jag gjorde det. Förlaget parade ihop mig med Annie Huldén som gjorde illustrationerna och boken blev jättefin. Även om det är tjugo år sedan så minns jag känslan av att se boken i tryck för första gången, det var magiskt, säger Johan.

Redan i mellanstadiet fick Johan, som den storläsare han var, en känsla av att ”det där kan jag också göra” när han läste en bok, trots att han egentligen aldrig hade försökt skriva något på egen hand.

Skrivandet tog allt större plats under tonåren, men ofta stannade det vid något slags mellanting mellan färdig text och lite för detaljerade synopsis. I gymnasiet började han skriva på allvar, en blandning av filmmanus, noveller och ungdomsböcker.

Till slut skulle det landa i barnböcker. Starka läsupplevelser från barndomen hade lämnat avtryck hos honom, och han ville dröja sig kvar vid den alldeles speciella magi som finns kring böcker för unga läsare.

– De böcker jag läste när jag var runt 12–14 år var de starkaste läsupplevelserna, intrycket de gjorde på mig går inte att jämföra med något annat. Nu kan jag inte tänka mig något bättre än att få skriva för den åldern, och i bästa fall få göra ett intryck själv, säger han.

Böckerna om Adrian Mole av Sue Townsend beskriver Johan som avgörande.

– Att det över huvud taget gick att skriva berörande och samtidigt så roligt, det förändrade min syn på skrivande. Townsends torra, lite lakoniska humor var i mångt och mycket det som fick mig att börja skriva själv. Det var som att stilen och tonen i böckerna kom åt kärnan i mig själv, för att vara lite högtravande. Annars var jag svag för ”outsider”-böcker som jag minns som en slags egen subgenre på 80-talet. Till exempel Tillerman-serien av Cynthia Voight och Tex av S.E. Hinton.

De första egna alstren var bilderböcker för 3–6-åringar.

– Det utvecklades nog från när jag arbetade med film i tjugoårsåldern. Jag tyckte att inspelningarna mest bestod av att vänta i duggregn och lirka med sura skådespelare, och den färdiga filmen blev i bästa fall något som påminde om manuset. Men jag fastnade för delen i processen när man bearbetar manuset till ett storyboard, och på det viset halkade jag in på bilderböcker.

Vardagsrealistiska scener 

I tjugoårsåldern började han skicka in manus till bokförlag. Därpå följde några år med standardrefuseringar innan Natur & Kultur nappade.

– Jag skrev även ett skräckmanus som jag skickade till en regissör i Hollywood, säger Johan. Han skrev tillbaka: ”Det här ser bra ut, kom över och ta med dig pengar så att du klarar dig i ett år så ska vi försöka göra något.” Ibland funderar jag över vad som hade hänt om jag vågat ta honom på orden!

Till dags dato har Johan gett ut 24 böcker, en mix av bilderböcker och kapitelböcker för barn. Han har varit Natur & Kultur trogen ända sedan start.

Genombrottet kom 2013 med Kärlekspizzan som blev nominerad till Barnens Romanpris (som numera heter Barnradions Bokpris).

– Det var för övrigt första gången jag skrev för mellanstadiet, och på något sätt kändes det liksom rätt under hela processen, från idé till sista kapitlet. En känsla som sa att det här är ditt element, det är här du ska vara.

Finns det något som utmärker ditt sätt att skriva?

– Det låter kanske lite luddigt, men jag lägger stor vikt vid ”flytet”, att berättelsen och språket inte ska hacka eller skava. Som en rytm, skulle man kunna säga. Jag använder inte heller några dramaturgiska modeller, ibland blir sådant så himla tydligt och leder bara till att boken blir en jakt på upplösningen, och jag vill att alla delar i berättelsen ska vara viktiga och spela roll.

– Jag är även förtjust i vardagsrealistiska scener, de är inte nödvändigtvis viktiga för berättelsen, men det är ofta de som utgör själva själen i både sådant jag gillar och sådant jag själv skriver. Till exempel små missuppfattningar i dialogen, som det ofta blir i verkligheten. Annars skulle jag säga att humorn är min grej. Det är arvet efter Adrian Mole som jag inte kan låta bli, oavsett genre.  

Skriver på deltid

Många av 2010-talets skolbarn har fått läsa Johans texter i skolan eftersom han medverkat i flera läroböcker.

– Jag är inte utbildad lärare, utan det jag skriver är ofta läseböcker som fungerar som komplement till läromedlet och utgår från vissa ramar och regler för att målgruppen ska ta nästa steg i sin läsning. Ganska olikt mitt ”vanliga” skrivande, men väldigt roligt och jag har lärt mig jättemycket, till exempel om att skriva lättläst. 

I normala tider är Johan ute på författarbesök så ofta han kan.

– Det är fantastiskt att få träffa de som faktiskt läser mina böcker. Jag såg en gång en intervju med en producent för gamla tv-programmet ”Vi i femman”, och hon fick en fråga om varför de valde att göra programmet om just femteklassare. Producenten svarade att man aldrig är så nära kärnan i sig själv som när man är elva. Det fastnade i mig då, och jag tror verkligen på det. Att få träffa mellanstadieelever är som att återbesöka livet när det var som mest magiskt och förhöjt.

Trots en produktiv författarkarriär har Johan alltid haft ett annat arbete parallellt med skrivandet.

– Jag har en dag i veckan, vanligtvis onsdagar, då jag skriver hela dagen. Sedan skriver jag på kvällar och helger. Det funkar bra för mig. Sedan kan det förstås vara lite knepigt att få ihop tidsmässigt ibland, särskilt när det drar ihop sig mot deadline, då brukar jag ta ut lite sparad semester.

Mestadels skriver han ett par timmar per dag, oftast på kvällen. På helgerna skriver han på morgonen och förmiddagen.

– När jag är inne i slutfasen av en bok kan jag skriva mellan 18 och 01 på vardagarna, det blir som ett adrenalinpåslag som gör att det funkar i några veckor, säger han.  

Humor viktig ingrediens

Just nu är Johan Rundberg aktuell med en ny bokserie, Månvind & Hoff. Den första delen gavs ut i januari 2021 och uppföljarna släpps i maj respektive september.

– Det är en historisk trilogi som inleds med Nattkorpen, en kriminalroman för mellanstadiet. Jag hade en idé om att ta en person långt ner i samhällshierarkin och göra henne till huvudperson i en brottsutredning. Det blev till slut Mika, en 11-årig barnhusflicka i 1880-talets Stockholm, som paras ihop med konstapel Valdemar Hoff vid polisens detektiva avdelning. Tanken var att skriva en berättelse som är på liv och död, kompromisslös i stilen men utan att vara brutal för sakens skull.

Genom åren har Johan skrivit i flera olika genrer, både realism, skräck och nu historiska deckare.

– På samma sätt som jag gillar att läsa olika typer av böcker, så gillar jag att skriva i olika genrer. Och jag tror såhär, att gillar man mina böcker i en genre så gillar man även de andra.

– Jag tror inte heller att mina böcker är särskilt genretypiska. Till exempel hade jag lovat mig själv att aldrig skriva en bok om ett mystiskt hus. Men sedan fick jag en för bra idé och råkade glömma det löftet, vilket resulterade i Vålnadens röst, första delen i Häxknuten-trilogin …

En central ingrediens i alla hans böcker är humor.

– Jag har aldrig skrivit någon bok som inte innehåller ett visst mått av humor. Historier som kretsar kring 11–12-åringar och som inte innehåller humor blir inte trovärdiga tycker jag. Till exempel så är barnens situation i Nattkorpen nästan hopplös, då blir det tunna ljuset och humorn den sista livlinan.

Även om det är som barnboksförfattare Johan har etablerat sig vill han att vem som helst ska kunna ha behållning av hans böcker, vilket han tror att han lyckats med eftersom även vuxna läsare hör av sig.

– Jag har skrivit en del för vuxna tidigare, främst noveller. Jag har dock aldrig skrivit för 12–15 år, eller unga vuxna, det skulle jag gärna prova på!