På min väg har jag träffat alla upptänkliga människor.
Unga och gamla. Varma och kalla. Onda och goda. Trygga och trasiga. Glada och bittra. De flesta var nog lite av varje.
Och alla har de haft något att berätta.
Jag har träffat dem som fångvaktare, som journalist, som musiker, genom släkt och vänner.
Och jag har lyssnat på dem.
Det är en ynnest. Att kunna lyssna och vilja skriva. Att kunna plocka upp, blanda, sila och återanvända en snutt av alla de där människorna, ge en portion av sig själv och sedan skapa någonting nytt.
Det var väl det jag insåg med tiden, att de bästa böckerna var de som innehöll riktig människa. Att det egentligen inte var det dödande skottet eller örfilen, det hårda ordet eller kyssen som betydde någonting, utan snarare vad som hände inom de där människorna som tog emot och gav. Någonting som väckte känslor som man kunde känna igen. Det är väl det som är konstens essens.
Det är just de böckerna som har en framträdande plats i min välfyllda bokhylla. De som är skrivna av författare som har lyckats lägga in människan där mellan bladen.
Det är något att sträva efter, att förtjäna en plats där.
Mannen som försvann
- Förlag: Lind & Co
- Utgiven: 2021-04-06
Kvinnan var kanske i tjugofemårsåldern. Hon hade mörkt och vågigt, axellångt hår. Hennes ögon var öppna och uttorkade och hade en grå hinna. Över kvinnans bröstkorg hade någon i ohyggliga, blodiga bokstäver skurit in: KILROY WAS HERE
Bokhandelsbiträdet Hans Arnesson räddar en fyraårig flicka från att drunkna i Hamnkanalen. Läs mer »
