Han är en av Belarus mest framträdande poeter. Dmitrij Strotsev skrev en dikt om dagen under demonstrationerna mot regimen. I ”Belarus omkullkastat” skildrar han maktens övervåld och motståndet som förenar folket.

”Tålamod/tiden är på vår sida/landets eniga rytm”. Så inleder Dmitrij Strotsev diktsamlingen Belarus omkullkastat, om den våldsamma utvecklingen i hemlandet. Efter valet 2020, då Aleksandr Lukasjenko utropade sig till segrare, gick hundratusentals belarusier ut på gatorna för att protestera, i sällan skådad omfattning.

Själv började Dmitrij Strotsev att formulera sina tankar i en dikt om dagen, som han lade upp på sociala medier, och som spriddes över världen.

– Mer eller mindre från dag ett hamnade jag i epicentrum för händelserna, och folk som står nära mig utsattes för kraftigt våld av regimen, säger Strotsev, som är i Sverige för att bland annat besöka Svenska Pen och Uppsala litteraturfestival.

Kulturen ledande

Dmitrij Strotsev har spelat en framträdande roll i upproret – exempelvis agerade han mänsklig sköld när Nobelpristagaren Svetlana Aleksejivitj hotades av säkerhetsstyrkor. Stora delar av kulturvärlden har deltagit helhjärtat i protesterna, och enligt Strotsev har de också haft en viktig betydelse.

– Konsten och kulturen blev till instrument som förstärkte samhällets protester och gav dem resonans. Kulturen blev den ledande kraften i upproret, säger han och förvånas över att det skedde utan några särskilda förberedelser.

Många fängslades, och det gjorde även Strotsev. I oktober förra året fördes han bort till det ökända Akrestsina-häktet, och ställdes så småningom inför rätta för att ha deltagit i en illegal massmanifestation.

– Jag förväntade mig att tiden i fängelset skulle förändra mig och traumatisera mig, att det skulle tona ned min röst. Men till min stora förvåning inträffade inte det, säger han eftertänksamt, på lugn och mångordig ryska.

Världens engagemang viktigt

I fängelset fanns en gemenskap bland de politiska fångarna och omvärlden uttryckte också sitt stöd till Strotsev i brev – som han visserligen aldrig fick läsa. Ändå insåg han hur viktigt omvärldens engagemang är. Under rättegången mot honom, som hölls på videolänk, sade en irriterad fängelsechef i pausen ”så det är du som är den berömde belarusiske poeten?”.

– Det var då jag förstod att de befinner sig under gigantisk press genom den solidaritet som uttrycks från alla håll och kanter. Och de känner sig ganska maktlösa. Den känslan bar jag med mig under tiden jag satt i isoleringscellen och när jag blev utsatt för olika typer av kränkande behandling.

I sina dikter jämför Dmitrij Strotsev säkerhetsstyrkorna med SS-soldater. Merparten av belarusierna gör två kopplingar utifrån regeringens agerande, förklarar han: till de sovjetiska styrkorna och till de tyska nazisternas agerande under andra världskriget.

– Det finns också uttalanden av Lukasjenko och folk i hans krets där de med illa dold sympati har prisat Hitler och hans metoder för att få till den ordning som båda två verkar gilla.

Droppar i ett hav

Dmitrij Strotsev är orolig för att Belarus inte ska lyckas utveckla ”antikroppar” mot totalitarismen och fascismen. Det skulle kunna leda till att landet slutligen mister sin integritet och kanske till och med upphör som land, menar han.

– Ett samhälle kan bevaras och utvecklas bara om det kan tänka fritt om sig självt.

Samtidigt tycker han att protesterna talar för att belarusierna har hittat sin identitet. Regimen trodde att folket skulle slå tillbaka i enlighet med den ”ukrainska modellen”, med våld. Istället mötte de säkerhetspolisen med solidaritet och kultur, iförda vackra röda och vita kläder. Dmitrij Strotsev, som är troende, associerar folkets beteende med de första kristnas vilja att fredligt offra sig för ”den nya sanningen”. Protesterna är sekulära, understryker han, men i sin dikt lyfter han också fram en andlig dimension.

På frågan om han kommer att fortsätta att skriva politiska dikter svarar Dmitrij Strotsev med en metafor som ofta återkommer i hans dikter: protesterna i Belarus beter sig som vattendrag. Folket på gatorna inser riskerna, men rör sig ändå i strömmar mot städernas centrum.

– Inte förrän de kommer fram vet de om vattendropparna förenas till ett hav. Sedan händer det. Har man upplevt den transformationen där havet blir levande och nästan andas som en kropp, då kan man inte gå tillbaka. Jag är en av dropparna i havet. Jag vet inte vad som kommer att hända imorgon. Men jag vet vad jag ska göra. Jag ska skriva dikter.

Text: Elin Swedenmark/TT